Om disciplin, motivation, moral och att anstränga sig - och litet om seriemördare...

fler "junky" amerikanska hus.

[uppdaterad och redigerad under dagen, samt 7 och 8 juli] Innan S. gick till jobbet nu på morgonen hade han en utläggning om en föreläsning i college (för blivande jägmästare, någon gång i första halvan av 1970-talet i USA). Han berättade hur (utstuderat) nonchalanta många (de flesta) studenter var.

Han berättade ungefär som följer: Där stod en professor i en föreläsningssal med 300 studenter. S. satt relativt långt bak, men kunde knappt höra vad professorn sa på grund av allt prat bland de andra studenterna omkring honom. Så han och några kompisar gick fram till professorn efter föreläsningen och bad honom att göra något åt alla störningsmoment (för de VILLE lära sig något).

Professorns svar var att han var anställd för att föreläsa, inte vara ordningspolis.

När professorns assistenter började dela ut professorns sammanfattning började studenterna genast att göra papperssvalor av hans papper samt kasta dem kors och tvärs i föreläsningssalen.

S.s yngre syster sa frankt till sin bror att nu i college skulle hon bara nöja sig med betyg som rörde sig runt godkänt, inte anstränga sig ett jota mer. För en examen skulle i vilket fall som helst leda till jobb och bra betalt jobb.

Studenter resonerade (resonerar?) att

”Min pappa har betalt för mina studier, så...”

Dvs. jag har rätt till min examen, med det följande välbetalda jobbet. Utan att jag behöver anstränga mig mer än nödvändigt eller knappt alls.

En enorm nonchalans, arrogans och flyta-ovanpå-attityd hos väldigt många av dem med resurser - och kontakter lät det. Men alla är naturligtvis inte så, vilket S. också påpekade.

Och det är dit vi är på väg igen??

"Min pappa... Han kan... om inte... så ligger du illa till."

Man ska ha kontakter, betyg och meriter betyder mindre!? Så bara man klarat en examen... Men en person utan examen kan göra ett minst lika bra jobb som en utan examen. Ibland kanske till och med bättre. Men jag tror att har man en grund att bygga på så är det lättare att utvecklas och tillägna sig saker... Därför tror jag ändock på utbildning, men inser också (som varande lärare själv) att någon gör prioriteringar om vad som ska läras och kunnas, med allt vad det kan innebära...

S. har läst min bok ”Base Instinct – What Makes Killers Kill?”, skriven av den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus, som undersökt de värsta seriemördarna i USA och om detta skriver han i denna bok.

På sidan 27 beskriver han ett fall med en 13-årig amerikansk flicka som knivskar en jämnårig flicka till döds på en skolbuss till syners utan motiv. Då när han gjorde denna undersökning (långt före alla de senare undersökningarna av de våldsammaste brottslingarna i USA) trodde han, precis som de flesta andra, att våldsamma kriminella och brottslingar var ungefär som oss andra förutom att de var ”dåliga.”

Man menade att de hade blivit inadekvat, otillräckligt och bristfälligt kontrollerade och handledda av sina föräldrar och inte blivit tillräckligt ”disciplinerade.” Deras hem var problemfyllda, deras föräldrar oansvariga och de hade utvecklat icke ändamålsenliga beteenden.

”Det har varit häpnadsväckande att upptäcka att kvaliteten och mängden 'disciplin' som dessa individer har upplevt mer liknar fångar i ett koncentrationsläger än barn i ett hem.

Misshandel har varit det mest överraskande och troligtvis det mest betydande fyndet i forskningen om orsakerna till våld. Övergrepp på barn (misshandel av) barn har förödande psykologiska konsekvenser för barn och för de vuxna de sedan blir./.../

Det som är nytt är den växande iakttagelsen att utdragen barnmisshandel ändrar anatomin och funktionen i hjärnan permanent. Barnmisshandel har sålunda flyttat bort från den rena sociologiska och psykologiska intressesfären och in i den neurologiska sfären.

Misshandel kan potentiellt skada hjärnan genom direkt trauma, Mer försåtligt och genomgripande så ändrar misshandel och övergrepp den grundläggande anatomiska utvecklingen och funktionen i hjärnan.”

Men dessa saker går att förebygga, om vi kan undvika att barn misshandlas och istället visas största möjliga respekt. Och till och med svårt skadade personer KAN återhämta sig, åtminstone delvis, med rätt och enträgen hjälp...

Att alla grovt misshandlade inte blir våldsamma seriemördare (eller andra med inte fullt så grav misshandel, fysiskt, sexuellt och känslomässigt, kan bli socialt gott fungerande) beror på att dessa har mött någon/några som fått dem att inse att det de utsattes för var fel. Beror inte på att de har bättre gener och därmed "klarar misshandel bättre."

Jag tror inte det handlar om några andra mystiska faktorer, som att några av oss fötts med våldsamma gener och andra av oss utan dessa och därför så blir dessa senare inga grova brottslingar trots misshandel, medan de förra blir det.

Dvs. jag tror inte det handlar om personliga egenskaper eller avsaknader för hur vi handskas med svåra saker. Eller handlar om om vi kan "hantera" övergrepp och misshandel mot oss och därmed inte blir kriminella. Jag tror inte att vi med förmodat "bra gener" kan kontrollera impulser till våld oavsett hur mycket våld vi upplevt.

Se också inlägg om "likgiltighet som dolt våld."

Den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss säger:

"We must renounce the lie that emotional abuse is good for children because it prepares them for a hard life in a tough world. I've met some individuals who were prepared for a hard life that way—I met them while they were doing life".

Översatt blir det ungefär:

"Vi måste ge upp lögnen att känslomässig misshandel är bra för barn, därför att den förbereder dem för ett hårt liv i en tuff värld. Jag har mött en del individer som förberetts för ett hårt liv på detta sätt - jag mötte dem medan de gjorde liv."

Och

"...of all the many forms of child abuse, emotional abuse may be the cruelest and longest-lasting of all.”

"Emotional abuse is the systematic diminishment of another. It may be intentional or subconscious (or both), but it is always a course of conduct, not a single event. It is designed to reduce a child's self-concept to the point where the victim considers himself unworthy—unworthy of respect, unworthy of friendship, unworthy of the natural birthright of all children: love and protection."

Vilket blir något i stil med:

"...av alla de många formerna av barnmisshandel så är känslomässig misshandel kanske den grymmaste och längst räckande."

"Känslomässig misshandel är det systematiska förminskandet av en annan. Den kan vara avsiktlig eller undermedveten (eller båda), men det är alltid fråga om hållning [mot barn och barnuppfostran], inte en fråga om enstaka händelse. Den är formad för att minska barnets självuppfattning till den punkt där offret anser sig vara ovärdigt - ovärdigt respekt, ovärdigt vänskap, ovärdigt den naturliga födslorätten alla barn har [borde ha]: kärlek och skydd."

S. tror att de som äger alla dessa "junky" hus i USA inte bryr sig eller försöker. De helt sonika struntar i hur deras hus ser ut. Somliga verkar helt enkelt också överge dem. Hur husen ser ut rör dem inte i ryggen. Och de som har råd flyttar till ett finare och nybyggt område. Vadå, underhålla sitt hus?

"Men vad händer med dessa övergivna 'junky houses' då?"

undrade jag.

"Tar ingen hand om dem? Får de bara ramla ihop på plats?"

Jag minns inte riktigt svaret. Men förr eller senare går mydigheterna in, eller banken osv.

Att aga sina barn är inte förbjudet i USA. Skolaga är inte heller förbjudet i alla stater, även om det kanske inte praktiseras (praktiseras det så är det i skolor med främst svarta barn?).