fredag 5 juni 2009

Överdriven tro på hög löns motiverande effekt - och om detta med ansvar...



Spontan och snabb bloggpostning.

Jag tror att Johan Ehrenberg har rätt i det han sa i fredagspanelen i Gomorron Sverige i morse (här är inslaget på Svt-play). I min tolkning menade han att det inte handlar om lönen för om man gör ett bra jobb. Och tog exemplet kvinnan som jobbar på sjukhus för ganska måttlig lön.


Jag tror också att man överskattar lönens betydelse och motiverande effekt för hur bra jobb man gör. Med tillägget: vad jag menar med detta är att jag tror att både MYCKET LÅG och MYCKET HÖG lön snarare kan ha, eller till och med oerhört ofta har, negativ effekt för ens arbetsprestation?


En känsla jag har bara. Den förra lönen kan, bland annat, leda till uppgivenhet, den senare till arrogans (och att slå sig för bröstet).


Se också tidigare bloggpostningar om att mer jämlika samhällen fungerar bäst, människor är friskare där - på grund av mindre stress och större trygghet.


Dessutom tror jag att människor är betydligt mer kreativa och förmögna till problemlösning om de känner sig tryggare (jag jobbar i ett kreativt yrke, med en utbildning motsvarande 6 års heltidsstudier på universitet)!!! Människor i samhällen där tryggheten ständigt är hotad (som i USA med deras sämre trygghetsnät) förlorar sin kreativitet, problemlösningsförmåga OCH arbetskapacitet på grund av den kroniska otryggheten. Så frågan är hur samhällsekonomiskt detta är och vad slags samhällsklimat som skapas i dylika samhällen (men brottsligheten är ju högre där och man har betydligt fler fängelser där än här - än så länge!!!).


Anders Björck (som presenterades som Anders Björklund i programmet, vilket gjorde att både han och Ehrenberg drog på smilbanden!!:)) menade att man behöver det bästa folket (åh, blaha, blaha!) till EU och EU-parlamentarikerna ska ha rejält betalt för det enorma arbete de gör. Något Elisabeth Höglund höll med om.


Har vi verkligen det bästa folket i EU-parlamentet? Eller i högsta ledningar, oavsett nivå, i vårt samhälle eller på ledande befattningar ute i världen?


Hur är det med moralen i högsta ledningar? Hos människor som verkligen borde föregå med gott exempel (vilket egentligen inte är någon ursäkt för oss, småfolket, att följa deras exempel! Om inte annat så för ens eget samvetes skull? Eller för att vi ska kunna höja vår röst med rejäl kraft och ifrågasätta saker i vårt samhälle och all arrogans där av maktmänniskor).


Har vi det mindre bra folket på lägre betalda jobb?


Vad sorts människor söker sig till dessa oerhört bra betalda jobb?


Och får VD:ar höga löner för att vara lojala mot sina uppdragsgivare? Något som tydligen är fallet. Hittade en intervju på nätet om hur det är i USA, som bekräftar att så är fallet, men jag tror jag sparade det på min andra laptop som jag håller på att ominstallera.


Hmmm, tala om maktens arrogans...


Se också Robert Sundberg i ledare om "Därför har politiker förmåner", Göran Greider i "Bara kritikerna kan rädda EU", och "Bra LO":

"Även i denna djupa lågkonjunktur finns det, menar LO i sin nya rapport, utrymme för löneökningar.


Krisen för t ex svensk exportindustri beror ju inte på någon kostnadskris, dvs att lönerna rusat iväg och gjort produkterna osäljbara. Tvärtom: Den svaga svenska kronan gör ju varorna billiga.

Att inte ta ut de höjda löner som ökad produktivitet ger, vore direkt dumt. Det skulle bara fördjupa efterfrågekrisen i ekonomin. Det eländiga är förstås att fackens förhandlingsstyrka alltid försvagas i dåliga tider och att ta ut det löneutrymme som finns är inte lätt. Men sker det inte, ja då hamnar pengarna i ägarnas ficka istället. Där stannar de till. Slutar röra på sig och tar kål på några jobb till."

Läs också "Knutbykoden löser fler gåtor" samt Maria-Pia Boëthius i "Nu är det folkets tur - Maria-Pia Boëthius om maktens misslyckande" :
”'När folken fick allt mindre reellt inflytande över politiken gavs de istället TV-makt att rösta in och sparka ut deltagare i olika dokusåpor och tävlingar.' Till skillnad från i politiken, där man bara får rösta vart fjärde år, gav denna slags röstning omedelbart utslag och en falsk känsla av makt [!!!!], ansåg han. I jämförelse är demokratin tråkig och tungfotad.

I undertexten kan man utläsa att medierna har varit den ekonomiska maktens drängar och tillhandahållit röstmakt, som i förlängningen inte leder någonstans alls. Men man har blivit underhållen och road, och TV och press har samarbetat om uppmärksamhetskonsumtionen, den som leder bort från politik och demokratiskt ansvar.


I Italien är demokratin på väg att förvandlas till ett stort skämt. Deras premiärminister, den plastikopererade finansgubben Silvio Berlusconi, sitter på både den politiska, den ekonomiska och den mediala makten. Eftersom italienarna alltid sett den politiska makten som korrupt har de, många, beslutat sig för att strunta i demokratin och följa den mäktigaste och hoppas på att han ska fixa det hela, också om han stiftar lagar för att värna sitt eget finans- och medieimperium, och lagar som gör honom onåbar för rättvisan.

Vad Italien säger oss idag är att demokratin till den grad har missbrukats av dess företrädare att många italienare gett upp och istället anslutit sig till systemet att följa en stark man med pengar och bra kontaktnät. När man betraktar Italien ser man en demokrati som är i färd med att begå självmord./.../

I Storbritannien har världskrisen
utmynnat i hat och hån mot riksdagsledamöterna, parlamentarikerna. Det har visat sig att många av dem har tagit varje tillfälle att sko sig på skattebetalarnas bekostnad. De har låtit det allmänna betala praktiskt taget vad som helst. Med all rätt är engelsmännen rasande; deras skattepengar går till staussuktande ynkryggar, som missköter sina demokratiska uppdrag men gör allt för att säkra det egna, lyxiga livet.

Parlamentarismen, som också är vår svenska modell är plötsligt djupt ifrågasatt.
Kan dessa politiker, som sett till att ordna för sig själva, så att de inte drabbas av världskrisen, verkligen företräda oss?


Det kan de knappast.


De lät sig förföras av den ekonomiska makten, precis som Vanja Lundby-Wedin och hennes medarbetare i LO, precis som Margot Wallström som ”inte fattar” vad hennes och andra EU-ledamöters enorma löner, som betalas med vår skatt har med saker och ting att göra.


De är allihopa medlöpare
till den ekonomiska makten. Men de är bara medlöpare.

Liksom på 1930-talet försöker de ekonomiska makthavarna vältra över skulden på andra. Vi har sett en riggad värld där den ekonomiska makten tillåtits löpa amok och där varken politiker eller mainstreammedier skött de uppdrag de fått av folken eller åtagit sig som medier med speciella privilegier. Det är klart att folk är rasande och förlorar förtroendet. /.../


Medan Europa befinner sig
i den värsta krisen sedan 1930-talet får vi se jättebilder på glättade och stajlade EU-kandidater som vill in i parlamentet eller se genanta reklamsnuttar, istället för heta och vilda debatter om hur demokrati och förtroende ska restaureras, som ett slags reklamfilter över en ganska skräckinjagande verklighet. Det håller inte.
”All offentlig makt utgår ifrån folket”, står det i den svenska grundlagen. Idén är – och inte bara i Sverige – att när politiken misslyckats är det folket som måste ta över och återställa demokratin. Och inte lockas att överge den, som i Italien."

Och läs slutligen Alexander Chamberland i "Killars kollektiva ansvar."

DD-artiklarna finns också här.

2 kommentarer:

Anja sa...

Jag har inte hunnit läsa hela det här övermåttan kloka blogginlägget! Men jag vill ändå redan kommentera så jag inte glömmer bort det sen. Jag håller fullständigt med om att arbetsmoralen krymper vid både alltför låg och alltför hög lön! Mycket bra tänkt!

Och vilken arrogans (och narcissism apropå ditt senare blogginlägg) att TRO att det är dom BÄSTA som får dom högsta lönerna!!! Hahahaha!!!! Jag visste inte att Anders Björck hade sån humor!!! Men han kan inte mena allvar! Isåfall är det en otrolig kränkning till 99% av befolkningen som tjänar mindre!

k sa...

Efter en ganska intensiv dag på jobbet och en natt då jag vaknade vid tretiden och var så vaken att jag tänkte att jag skulle skruva upp sänglampan som lossnat från väggen; så tänkte jag redan i morse när jag läste din kommentar och efteråt när jag cyklade till vår studiedag (samt lunchkonsert och så studiedag igen, samt slutligen årlig kontaktlinskoll hos optikern) om över- och undervärdering av en själv... Det där med att man både kan över- och undervärdera sig....

Ja, du har ju faktiskt rätt: det är en kränkning av alla dem som jobbar och står i och gör sitt bästa på jobbet att påstå att de som får fantasilöner är "de bästa"!!! Jag tror inte ens han inser det??? Och ingen av dem som pratar om att de bästa naturligtvis ska ha hög (högst) lön.

Men jag går inte så långt att jag säger att alla ska ha samma lön!!!! Okej, om vi har olika lön, men att motivera såna ENORMA löneskillnader är en annan femma??? Och de skapar heller inget (eller ganska litet) gott i ett samhälle! (se tidigare bloggpostningar om detta, t.ex. "Ge akt på inkomstklyftorna...": http://reflektionerochspeglingar.blogspot.com/2009/05/ge-akt-pa-inkomstklyftorna.html).