Ny värld behövs…

Njuter de av att förödmjuka andra där de står och ler bakom de nakna fångarna (sätt att reagera jag knappast tror vi är födda med)??

Birgitta Hambraeus recenserade antologin ”DEN BÄSTA AV VÄRLDAR? - Betraktelser över en postpolitisk samtid” (redaktörer Mekonnen Tesfahuney & Magnus Dahlstedt) i DD igår. Hon skriver:

”Här finns nyttig lärdom från olika tiders tänkare och ett nyttigt ifrågasättande av det som tas för givet.

’- - - vi lever i en nihilistisk* tid, där jorden, livet och det mänskliga sätts på undantag, underkastas marknadskalkylens, nyttomoralens och tillväxtens maximer. - - - Jorden, livet och de förnödenheter som möjliggör liv har växlats in till spelmarker i det postpolitiska spelet.’ Sid.304

Boken visar att kritiken av den nyliberala ekonomiska doktrinen måste utgå från värderingarna bakom, vilken människosyn som gäller. [vilken människosyn nyliberalismen har]/…/

Man måste förstå att bakom denna svenska modell [som nu håller på att moteras ner med rasande fart] låg en syn på samhället som främjare av ett gott liv för alla, väldigt annorlunda än den nyliberala synen, där pengar sätter gränserna och människor utlämnas åt sin egen företagsamhet./…/

Också nu har experterna stort inflytande över politikerna, men de nationalekonomer som anlitas är övertygade om att det endast finns en möjlig värld och där är kapitalet fritt att söka sig dit det ger kapitalägarna högsta utdelning. There Is No Alternative, TINA, sa Margaret Thatcher i Storbritannien, när hon och USAs Ronald Reagan införde nyliberalismen. Detta skulle vara den bästa av världar. Det är vårt eget fel om vi inte lyckas få bra jobb och rikedom.

Boken visar att ekonomin nu överordnats människans välfärd. De som bestämmer över pengarna, kapitalägarna, har sista ordet när det gäller om något är möjligt eller ej. Vi märker det när det sägs att pengarna inte räcker till vettiga löner åt dem som arbetar i den offentliga vården.

De fattiga länderna har länge tvingats till privatisering och neddragen offentlig sektor enligt den nyliberala doktrinen. Nu är det de rika ländernas tur. I EUs fördrag är den nyliberala ekonomin lagfäst. I stället för medborgare har vi blivit konsumenter.
Sju författare medverkar i boken med var sitt kapitel, som alla visar hur förståelsen av det mänskliga trängs undan./…/

…den absoluta osäkerheten präglar invandrarnas situation. Mattias Gardells redogör för hur tortyr blivit slappt tolererad av allt mer likgiltiga mediakonsumenter, fångade i rädsla för terrorism.

Magnus Hörnqvist skriver om hur rätten till arbete blivit arbetsplikt. Dalia Mukthar-Landgren visar att politiken utarmas med exempel på hur ekonomismen slår i det multi-etniska Malmö. Amanda Peralta hämtar exempel från Syd-Amerika. Katarina Schough tar upp den nya härskartekniken med erövringen av rymden och politikens militarisering.”

I bildtexterna står det om järnladyn Margaret Thatcher som praktiserade nyliberala lösningar i England med förskräckande resultat och om den amerikanske förre presidenten Ronald Reagan, en ivrig anhängare av nyliberalismen.

I DN På stan står det om denna bok:

”Sakta men säkert om­vandlas vi till kunder, konsumenter och skatte­betalare. Principen att alla har vissa rättigheter har varit grundläggande. Nu är det inte längre så.

– Vi menar att spel, vadslagning och spekulationer har blivit en dygd. Också med finansmarknaden på global nivå: riskera, satsa, köpa, sälja. Vi tvingas infoga oss i det här sättet att vara. Valfrihet? Men man kan inte inte välja.

Också nationalstatens våldsmonopol håller på att sättas ur spel:

– Till exempel USA:s invasion i Irak, där privata bolag krigar och skyddar och gör det en statsarmé brukade göra. Dessa bolag kan inte åtalas, det kan en statsarmé av folkrätten. Privata aktörer är befriade, det är en del av ekonomiseringen, postpolitiken, säger han.”

Tänker på det Naomi Klein har skrivit i sin ”Chockdoktrinen.” Och det vi är utsatta för nu är - chockterapi? Uppgivna (i en känsla av makt- och hjälplöshet) ska vi sedan bara acceptera sakernas tillstånd? Vi ska hålla tyst och lyda och se upp till "auktoriteter" och dem som "vet bäst." Makten spelar, mer eller mindre medvetet, på psykologiska mekanismer! Bland annat den barnsliga känslan av makt- och hjälplöshet, som egentligen hör vår barndom till. Vi är inte (alls) så makt- eller hjälplösa idag som vi var då. Även om det känns så. Och även om denna känsla är oerhört stark.

* Om nihilism står det i wikipedia:

”Nihilism (från latinets nihil, ingenting) är en filosofisk inriktning som anser att tillvaron saknar ett objektivt syfte, värde och/eller mening. Nihilister anser att det inte finns någon objektiv grundval för kunskap och moral.”

I den engelska delen:

“Nihilism (from the Latin nihil, nothing) is a philosophical position which argues that existence is without objective meaning, purpose, or intrinsic value. Nihilists generally assert some or all of the following:

• Objective morality does not exist; therefore no action is logically preferable to any other.
• In the absence of morality, existence has no higher meaning or goal.
• There is no reasonable proof or argument for the existence of a higher ruler or creator.
• Even if a higher ruler or creator exists, mankind has no moral obligation to worship them.”

Men samtidigt finns det också en nymoralism och denna kan slå till ännu starkare? Rop med krav om disciplin, hårdare tag, respekt för auktoriteter osv. Saker vi ser framförallt i två av partierna som ingår i alliansen. Och som också förskräckande många ger sitt stöd idag (och det kanske är de som hörs i media idag också och överrröstar alla andra röster). Men det måste finnas en tredje eller annan, och bra väg! Där vi blir förmögna att visa varandra äkta, genuin respekt. De uppfostringsmetoder vi använt- och fortfarande tyvärr alltför ofta och i alltför hög grad använder - var (och är) dåliga.

Här tips om en annan bok om Livets ord i recensionen "Se upp -förklädd tro! Fundamentalisterna på frammarsch."

Se också den amerikanske psykologen Michael Milburn om bland annat Abu Ghraib och att inte se ondskan igen.

Liksom Robert Sundberg i ledaren "Fördomar styr synen på äldre" idag, om synen på äldre i Sverige och USA. Vilken speglar vår människosyn? Men hur lär man sig respekt? Inte genom auktoritära medel, snarare tvärtom tror jag. Det som vi kanske ser som större respekt för äldre, i andra länder än Sverige och USA, kan ha åstadkommits med ganska auktoritära medel. Också.

Sundberg skriver bland annat:

"Äldrevården har inte utvecklats på samma positiva sätt som barnomsorgen, som de senaste 40 åren gått från förvaringsliknande förhållanden till att vara utvecklande med bättre pedagogik."

Och:

"Statens budget går för övrigt med rekordstort överskott, meddelades det i går. Så nog finns det resurser."

Inte så höga krav...

Ulf Lundell skriver visst i sin nya bok "Vädermannen" att unga kvinnor inte ställer så stora krav… Enligt Yukiko Duke som recenserade denna bok bland annat i tisdags morse i TV. Han har varit ihop med många – yngre kvinnor? Ganska mycket yngre än han själv är.

Här hans hemsida.

Fundisar, skolan och mer om byråkratens kalla blick…

Max Weber 1917.

Göran Greider skriver i ledaren ”Klassrummet som operationssal” igår om att:

”I det politiska nyhetsspråket är det självklart för många journalister att använda nedsättande beteckningar som ’fundis’ – fundamentalist – på riktigt engagerade miljöpartister, eller ’traditionalister’ på socialdemokrater som tar sin demokratiska socialism på allvar.

I helgen hörde jag SvTs KG Bergström tala om fundisar när han kommenterade Miljöpartiets kongress. Nyhetsjournalister som gör på det sättet skulle emellertid aldrig drömma om att kalla exempelvis folkpartiledaren Björklund för traditionalist eller fundamentalist, trots att beteckningen har mer fog där: han vill ju i skolpolitiken återvända till kärnan i den gamla skolan genom att anbefalla mer disciplin, högre status för lärarna och till och med främja forna tiders elittänkande.*/…/

För några dagar sedan förordade han elitklasser för särskilt begåvade matematikelever. ** Det är ju ett enastående effektivt sätt att isolera elever med olika begåvning från varandra och dessutom stärka den gammaldags bilden av att matematik som en angelägenhet för snillen. Pedagoger påpekar ofta att just det är problemet med matematikundervisningen: eleverna delas in i genier eller idioter, vilket hindrar många från att tillägna sig ämnet./…/

Hans mål tycks vara att till varje pris höja – som det heter – statusen på läraryrket. Tyvärr förmår han inte problematisera innebörden i den ambitionen./…/

Jag fruktar att Jan Björklund inte kan hålla isär frågan om de försämrade arbetsförhållandena för lärare – med för dåliga resurser och för svag pedagogiskt ledning från rektorernas sida – och frågan om lärarens sänkta status./…/

Han drog igår en halsbrytande jämförelse och menade att ingen människa vill bli opererad av en icke-behörig läkare. Nej. Men därmed har han väl också avslöjat sin grundsyn på eleverna: Helst bör de väl, som under en svår operation, sövas ner under lärandet så att de helt böjer sig för lärarens kompetens: Klassrummet som operationssal***.”

Och i brev till ledarsidan med rubriken "En total brist på sympati och förnuft" står det som svar på Greiders ledare ”Byråkratens kalla blick”, skrivet av en anhörig och assistenssamordnare:

”…riskerar att helt hänvisas till anhöriga eller andra insatser enligt social- och hemtjänst vilket dramatiskt begränsar individens möjligheter att leva det fria och självständiga liv med integritet som är den demokratiska rättighet som LSS, Lagen om Stöd och Service för Vissa Funktionshindrade, och LASS, Lagen om Assistansersättning, bygger på.****/…/

Om det finns något att föra till munnen eller om maten är nyttig, för varm eller för kall, tillskuren, eller till och med skadlig för individen tas inte med som väsentliga faktorer.

Försäkringskassan anger som ett argument för den nya bedömningen att rättvisa och likvärdiga förutsättningar ska råda i hela landet. Konsekvensen av Försäkringskassans strategi innebär dock i praktiken att hela det samhälleliga ansvaret för den funktionshindrades assistansbehov i många fall läggs över på kommunen. Om det är någonstans det görs olika bedömningar av en funktionshindrads status och behov av stöd och service är det inom landets alla kommuner. Följden av Försäkringskassans strategi för att skapa likvärdiga bedömningar för alla funktionshindrade blir istället den motsatta./…/

…beroendet av personlig assistans helt avgörande för att leva ett bra liv. För alla dessa grupper medför Försäkringskassans agerande mycket oro och rädsla för framtiden.

I sin ledare skriver Greider att det är ledningens ansvar. Jag instämmer i princip med detta då det ytterst alltid är ledarskapets ansvar hur en organisation agerar. Däremot vill jag inte frita de tjänstemän och handläggare från ansvar som i praktiken ser till att ledningens beslut omsätts i praktisk handling./…/

…måste någon gång den enskilde sätta ner foten och säga att det räcker nu. Göran Greider använder uttrycket vanvett i sin ledare. Jag vill tillägga maktlöshet, och rädsla inför vad framtiden för med sig, som känslor inför den totala brist på empati och sunt förnuft som just nu genomsyrar hela den byråkratiska maktapparaten.”

Se Max Weber igen angående begreppet "auktoritet"!

*Apropå elitklasser visar forskning att blandade elevgrupper har positiva effekter på kunskapsutvecklingen i hela gruppen. Och skolforskare tror att den ökade segreringen och differentieringen nu slår igenom och också visar sig i att vi börja halka efter internationellt.

** somliga menar att både svagpresterande som högpresterade barn och ungdomar är barn med särskilda behov... Och det kan hända att "högpresterande" elever inte får tillräcklig stimulans eller utmaning i skolan? Men vad beror i så fall detta på och hur kommer man till rätta med detta? Och så är det ju också detta med duktighetsmanin...

*** Han vill ha disciplin och auktoritära lärare tillbaka? (Hann han uppleva det som född på 60-talet? Närmare bestämt 1962. Eller lärde han sig detta någon annanstans?).

**** Och hur kul är det att vara beroende av anhöriga, kan det inte vara ganska förödmjukande (och vilka tar på sig vård av anhörig ovanpå allt annat dessa tar ansvar för och också lagts på de senaste 15 åren av samhället? Vilka har inte drabbats så mycket ännu av detta)? Vissa kan och har råd att köpa sig fria från detta behov och detta ansvar? Men vilka har det inte?

Pengar saknas inte i samhället?? För ovanlighetens skull tittade jag på TV igår och såg Plus sommar. Vilket bland annat handlade om trädgård. Där visade det sig att det finns människor (och inte så få heller) som har råd att lägga ut flera miljontals kronor på att anlägga en färdig trädgård. Dvs. det finns inte så få människor som köper stora träd (hela 8 meter höga), liksom färdiga häckar osv. till sina trädgårdar. Och somliga lägger ut uppåt 10 miljoner på sina trädgårdar. Och marknaden här var visst inte dålig heller. Så nog finns det pengar i samhället (och hur är det egentligen med de s.k. nedsippringseffekterna? Egentligen. Har de som är sysselsatta inom denna bransch själva råd att köpa det de producerar till sina egna trädgårdar? I samma utsträckning som sina kunder).

Samtidigt som andra får tänka efter både en och två gånger om de ens ska ha råd att köpa ett eget hus för mindre pengar än vad andra betalar för sina trädgårdar.

Det där med proportioner...

Blogginlägg jag rekommenderar; se Do Nothing Day om "Arbeit Mact Frei" och Ett hjärta RÖTT om "Billiga tjänstehjon - ja,tack!"

Välgörenhet och tacksamhet…

Max Weber.

Göran Greider i ledaren ”Byråkratens kyliga blick” idag:

”Under veckan har radions P1 sänt en rad program om funktionshindrade.
Reportrar har följt med rullstolsbundna genom kommunerna som inte kunnat komma in i offentliga byggnader. Funktionshindrade unga kvinnor har berättat om sexuella övergrepp och mobbing och om subtila våldshandlingar från omgivningen./…/

För mig kommer det inte som överraskning. Under nittiotalet jobbade jag en del med olika handikapporganisationer. Då, för femton år sedan, började de gamla välgörenhetstankarna komma tillbaka: istället för sociala rättigheter – återigen förlitan på ideella krafter och anhöriga. Sedan sextiotalet hade många handikapporganisationer ändå lyckats kasta av sig mycket av det där välgörenhetsoket. Nu var dessa landvinningar på väg att rullas tillbaka. Och problemet gick djupare än så: Även den offentliga välfärden var – och är – på djupet präglad av nedärvda välgörenhetstankar, dvs synen att den som tar emot stöd ska känna sig tacksam och helst inte bråka när gåvorna faller över dem. I kärnan av den filantropiska tanken fanns och finns en mycket hård tanke: De som behöver hjälp måste göra rätt för sig och just visa sin tacksamhet, annars är de inte värdiga hjälp./…/

Nu hårdnar synen på fattiga, arbetslösa och alla slags utsatta människor. Socialstyrelsen och Försäkringskassan går hand i hand med nykonservativa socialpolitiker och dessa aktörer bildar mer och mer av en elit som svävar ovanför problemen och alltid tror sig veta bäst vilka behov människor har./…/

Det går inte att på byråkratisk nivå exakt reglera vilken hjälp en funktionshindrad person behöver: bara att plocka fram mat ur kyl och skåp kan vara ett oöverstigligt hinder. Vardagslivet, de allra mest banala saker, ter sig helt olika beroende på hur ens armar, ögon eller öron fungerar.

Jag tror att det är så att Försäkringskassan inte behöver tolka lagen så som man nu gör – men myndigheten väljer att göra det. Varför? Det är knappast av ren ondsinthet. Snarare är det den alltmer självklara blicken uppifrån som gör att människor som har det svårt inte längre ses som individer. Ledningen för Försäkringskassan har visat förut – och märk väl: det är ledningen jag kritiserar – att den blivit en del av det maktetablissemang som inte förstår sig på problemen som finns längre ner i samhället än de själva befinner sig.

Byråkratens kyliga blick riktas mot samhället. Vi måste möta den blicken och inte väja.”

Det fanns också en insändare som jag också vill citera:

”Låter otäckt.

Högeralliansens Reinfeldt har svåra att vinna människors hjärta.

Det kanske är så att svenska folket måste göra som Maud Olofsson sa.

Skilj hjärta från hjärna. Usch det låter otäckt.”

Christina Doctare skrev i sin bok ”Hjärnstress – kan det drabba mig?” på sidan 138:

”Framtidens ledarskap, på alla samhällsnivåer, kommer att handla om människor som har välintegrerade hjärnhalvor med rejäla bredband däremellan. Personer som har både IQ, EQ och en andlig dimension. Det säger sig själv att det kräver en viss mognad [ett understatement?] och ett stort mått av integritet och civilkurage./.../

Ledarskap handlar om att se både makt och befogenheter som medel för att uppnå gemensamt formulerade och uppsatta mål, inte som mål i sig, eller som redskap för sitt eget självförhärligande och näring för ett uppblåst ego.”

Hon skriver också om att genom sitt sätt att vara, utgöra ett föredöme för andra. I valet 2006 kandiderade hon för kristdemokraterna i riksdagsvalet dock... Och kristdemokraterna är moralist- och hycklarpartiet för mig... :-)

Ja, psykohistoriker pratar om ”efterblivna psykoklasser.” De människor som har fler (psykologiska) försvar attraheras mer av politisk makt menar de.

Demokrati och familjepolitik…

bilder från wikipedia, här och här.

[Uppdaterad 23 maj i slutet]. Göran Greider skrev idag i ledaren ”Nej till mer domarmakt!” om att miljöpartiet tillsammans med Alliansen vill ge svenska folket en ny grundlag som Greider menar är sämre än den gamla. Han skriver:

”Sedan några år tillbaka arbetar en grundlagsutredning som hållit seminarier – jag har själv hållit i ett – och försökt få igång en diskussion om grundlagsfrågor. Men det har visat sig att människor i gemen är föga intresserade av frågan – vilket då från högerhåll ofta tolkats som att Sverige saknar en kontinental tradition av att dryfta demokratifrågor på djupet.

Men ointresset har en annan förklaring: Fortfarande verkar nämligen de flesta medborgare anse att det är folket som i demokratiska val ska ha den avgörande makten över samhällets färdriktning, inte jurister som sitter i en sk. författningsdomstol och har sista ordet över vad politikerna vill driva igenom.

Vurmen för konstitutionella förändringar kommer från höger.

Från högerns tankesmedjor har man i många år nu givit ut en strid ström av böcker som förespråkar just en författningsdomstol. Det är ett led i marknadsföringen av den antipolitiska agenda som säger att politiker ska ges mindre makt och marknaden samt olika experter, främst jurister, mer makt [förteckning över tankesmedor]./…/

Borde det inte räcka med en blick på hur EG-domstolen fungerar för att se hur problematiskt det är med höga jurister som får mer att säga till om än folkvalda? [om EG-domstolen se också här].

En blick över Atlanten mot USA och dess Högsta Domstol kan också rekommenderas. I det amerikanska systemet fungerar författningen som en reell grimma på folkmakten; beslut som tas i kongress och senat har ofta förkastats av Högsta domstolen. Domarkåren är i huvudsak kläckt i de översta samhällsklasserna, så har det varit i alla tider och praktiskt taget överallt i världen, och mer domarmakt gör ett samhälle mer konservativt./…/

Frampå eftermiddagen la sig ändå min ilska över detta miljöparti som i många avseenden seglar med den borgerliga antipolitiken. Men det berodde inte på miljöpartiet, utan på att statsminister Reinfeldt tydligt markerade att det inte kan bli någon ny grundlag så länge inte de stora partierna är någorlunda överens. En grundlag sätter de grundläggande spelreglerna, både för vänster och höger, och måste hålla över lång tid och det inser Reinfeldt.”

Se också Sofie Wiklund i ledaren ”En modern och barnvänlig familjepolitik” om vårdnadsbidraget och att socialdemokraterna sätter sig, med all rätt, på tvären.

Hon håller med om, vilket ju är sant och riktigt, att det är viktigt att fler föräldrar tar sig tid för sina barn. Däremot är ett vårdnadsbidrag fel väg att gå, eftersom det medför flera problem.

För det första är det flest kvinnor som stannar hemma med barnen. Det gör att de får svårt att komma tillbaka på arbetsmarknaden, och det i sin tur gör att lönerna inte höjs i kvinnodominerade yrken. Hon skriver:

”Många föräldrar som vill vara hemma med sina barn har helt enkelt inte råd, trots ett vårdnadsbidrag.

Därför är det bra att socialdemokraterna jobbat fram en grund för en ny familjepolitik./…/

… riktigt bra förslag, men frågan är: Varför dröjde det så länge?”

En kommentator skriver apropå Greiders ledare om bristen på demokrati och rejäla hot mot det som finns kvar av den, samt att medier tiger ihjäl frågan.

En annan att:

”Självklart vill inte maktens män/kvinnor ha några självständiga stater som går sina egna vägar, formulerar sina egna mål, försvarar sitt ekonomiska oberoende mot världens girigbukar med valutaregleringar. Självständiga stater ställer också krav på att få avgöra vilka varor som skall produceras utifrån egna värderingar. Självständiga och demokratiskt fattade beslut leder till svårigheter för multinationella företag att utnyttja stordriftens, massproduktionens och fria kapitalflödens fördelar. Demokrati kastar grus i storföretagenas maskineri. Storföretagens dröm är att kapitalet skall flöda fritt på den globaliserade marknaden utan besvärande inslag som demokrati.”

I pur trötthet citerar jag...

PS. Ser nu att fler bloggat om detta med grundlagen. Bland annat Ali Esbati!:-) Helle Klein skrev också i sin ledarkrönika ”Hellre medmänniska än supporter” i måndags om socialdemokraternas nya idé om att locka människor att bli supportrar istället för medlemmar i partiet, suck!

Tillägg 23 maj: Läs ETC om grundlagen, att ”Makten tillhör folket – inte domarna” och om ”Vårdnadsbidrag leder kvinnor från jobb”.

Sverige och det nya klassamhället…

hembiträde, illustrerad bild från 1906.

statarlänga, där statare bodde.

Igår hade Ulf Lundén skrivit en recension ”Om konsten att slösa bort människor” över boken ”De papperslösa och de aningslösa” av Kristina Mattsson (Leopard förlag). Se ETC tidigare i vår också.

Denna recension var så intressant, så jag vill citera ur den:

”Frilansjournalisten Kristina Mattsson har skrivit en rapp och tankeväckande reportagebok om de papperslösa migrantarbetarna i Sverige.

Ibland skildras verkligheten precis så som den är, bortom den tomma retoriken och medelklassmedierna. Du finner det i reportageböckerna, skrivna av frilansjournalister och utgivna av bokförlag som står oberoende mot de stora reklam-, medie och förlagsgiganterna. Kristina Mattsson har skrivit en mycket insiktsfull reportagebok om ett Sverige av i dag.

Det handlar om de papperslösa flyktingarna./…/

Mattsson tar språnget från sin egen klassbakgrund. Hon skriver om sin mamma Kerstin som var ett oäkta barn [hyckleriet då] och om sin mormor Margit. Mamma Kerstin växte upp med mormodern på den svenska landsbygden. 19-åriga Margit fick rådet att flytta till Stockholm och skaffa sig ett jobb. Det var i början på 1930-talet. Margit fick möjlighet att byta liv och bli mer självständig. Men hon bodde i fuktiga och dåliga hyresrum i Vasastan eller var inneboende hos bättre bemedlade familjer där hon knegade i hushållet för en spottstyver. Hon klagade aldrig. Hon var ju bara en fattig flicka från landet med bristande skolgång som enda merit [så vad hade hon att komma med, hon skulle bara var tacksam och glad?].

Kristina Mattsson berättar om hur hennes mor Kerstin, som utbildade sig till hushållslärare, var lättad över att det stenhårda klassamhället – som format henne och flera generationer – äntligen hade försvagats. Nu är den stora vågen tillbaka. Den sköljer in från öppet hav.

Dagens hembiträden kommer inte från den svenska landsbygden. Nej, de kommer från forna Östeuropa eller Asien. Dessa hembiträden saknar rättigheter. Den fackliga verksamheten omfattar inte våra privata hem. Ingen pratar om att förbättra deras arbetssituation [eller arbetsmiljö?]. Nej, däremot har Alliansen gjort det billigare att anlita städhjälp via skattesubventioner. Tanken är att svart städning skall bli en vit handelsvara. Enligt Kristina Mattsson har denna effekt uteblivit helt och hållet. Hon har hittat otaliga exempel på städfirmor som erbjuder betydligt billigare tjänster än den lägsta möjliga timkostnaden som städbranschen själv har pekat ut, nämligen 215 kronor i timmen./…/

Facket arbetar i en medial motvind av sällan skådat slag. Vad skulle hända om facket satte privatfamiljen Ankarcrona i blockad? Det gapades högljutt på de borgerliga ledarsidorna när salladsbaren Wild`n Fresh sattes i blockad häromåret. Många unga företagare är aningslösa, de som tydligen skall bli socialdemokraternas nya målgrupp. Dessa personer saknar de stora perspektiven om vad som är rätt och orätt i samhället. Att kollektivavtalen är en ömsesidig och viktig del av den svenska välfärden och arbetsrätten. I dessa retoriska rop om att underlätta för företagare har Sverige samtidigt blivit ett paradis för skattebrottslingar. Mattsson kan utan vidare konstatera att svartköparna utgörs av rika män i medelåldern./…/

…om vår tids osynliga proletärer som bär upp denna växande svarta marknadsekonomi.”

Att inte se ondskan...

Michael Milburn

Michael Milburn –Psychology Department – UMass/Boston

Ur intervjun ”Att inte se ondskan – en politisk psykolog förklarar vilken roll förnekande, känsla och barndomsbestraffning spelar i politiken” med psykologen Michael Milburn i Newsweek 13 maj, 2004 (om Newsweek på wikipedia) med anledning av händelserna i Abu Ghraib fängelset som uppdagades våren 2004, ett exempel på hur människor troligen reagerat och reagerar när liknande saker uppdagats tidigare och kommer att reagera i framtiden inför liknande händelser, liksom det troligen säger saker om hur vi överhuvudtaget reagerar.

Det står att efter hand som detaljer om övergrepp av irakiska fångar i Abu Ghraib blev kända blev inte alla (märligt nog) chockerade. I en talkshow i USA minimerades dessa övergrepp av en i programmet medverkande person som jämförde dessa avskyvärda övergrepp med en ”elevförenings upptåg i college”. Programledaren fångade upp denna stickreplik genom att säga något i stil med

”Precis vad jag tycker! Detta är inte annorlunda än vad som händer vid Skull and Bones initiationsriterna.”

Under undersökningarna i senaten om Abu Ghraib menade en av senatorerna att han nog inte var den enda som var mer ursinnig över ursinnet än över behandlingen fångarna fick utstå.

De skriver att under hela denna tid hade en handfull läsare av Newsweek skrivit till tidningen för att tala om att de var trötta på bilderna av övergreppen eller för att tala om att de inte ville se fotografier över kistor med kvarlevor av amerikanska soldater.

I artikeln frågar intervjuaren psykologen Michael Milburn vad som egentligen pågick här. Om det var opatriotiskt att ifrågasätta amerikanska soldaters beteende och att publicera foton av deras likkistor. Eller om det handlade om något slags envist förnekande?

Milburn tror att det är det senare.

Michael Milburn är psykolog vid Universitetet i Massachusetts och medförfattare till ”The Politics of Denial” * (”Förnekande i politiken”?) och han har gjort omfattande studier över vad som bestämmer politiska attityder, känslornas roll i opinionen hos allmänheten och den effekt massmedia har på politiska attityder och socialt beteende.

Han och intervjuaren Brian Braiker talar i intervjun om politiskt förnekande – vad det är, vad som orsakar det och när det kan vara en positiv sak, om någonsin. Den länkade sidan är ett utdrag ur denna intervju (min ganska fria amatöröversättning, verkligen! Det är hela 36 år sedan jag läste engelska...):

Braiker: Vad är förnekande i politiken?

Milburn: Vi har funnit att särskilt män som rapporterat höga nivåer av bestraffning under barndomen och som aldrig varit i psykoterapi, är avsevärt mer benägna att skriva under på allmänt bestraffande politik, som stöd av dödsstraff, opposition mot abort, stöd för användning av militärt ingripande. Vi noterade idéer om terapi [vad det är, står för, om personen ifråga anser sig behöva det eller inte?] som en allmän indikator på förnekande eller avsaknad av förnekande.

Nå, omfattningen av de känslor som är knutna till barndomsbestraffning vilka driver deras politiska attityder. När de hade en möjlighet att så att säga reflektera [dvs. ifrågasätta och betrakta som fel det de blev utsatta för] och få en korttids katharsisupplevelse, försvinner den sortens energi.

Braiker: Så du säger att Donald Rumsfeld skulle ha användning för litet terapi?

Milbur (skrattar): Ja, ungefär så. Vad vi har funnit, brett sett, är, att den högre nivån av inriktning på en politik med bestraffningar som lösning [min ytterst fria tolkning] bland politiskt konservativa verkligen är starkt kopplade med erfarenheter, allmänt, av hård bestraffning under barndomen.

Det handlar inte bara om att ha blivit slagen; det handlar om hela familjeklimatet, och bestraffning är inte den enda indikatorn på detta. /…/

I vår forskning har vi också funnit att när vi kom med påståendet att mängden fysiska och sexuella övergrepp [i uppväxten och senare bland vuxna?] i detta land är mycket överdrivna av massmedia, så håller konservativa påtagligt med om detta.

Detta är som ett eko av kommentaren av senatorn ovan att han var mer ”ursinnig över ursinnet.” Jag tror att detta har rejäl direkt relevans för att förstå vad reaktionerna över dessa foton från irakiskt fängelse handlar om. Du vet, xx som kallade det elevföreningsupptåg [bagatelliserande och förminskande och ursäktande]. Och du har xx som igår sa att allt detta var överdrivet.

Braiker: Är det en form av förnekande eller en form av politisk manipulation?

Milburn: Åh, absolut, det finns ett rent och skärt förnekande, och dess mer subtila form är rent förminskande. Det finns en svårighet ibland att kunna separera vad som är faktiskt förnekande när det gäller vad som är den verkliga uppfattningen hos offentliga figurer och hur mycket av det som är politiskt motiverat i form av spinning och att försöka ändra folks varseblivningar. Jag kan inte säga någonting definitivt om att Rumsfeld är i förnekande eller att alla dessa män är i förnekande.

Braiker. Vi får en massa läsarmail som talar om för oss att sluta visa foton på övergreppen i fängelset och att de inte vill se bilder på kistor som kommer hem. Är det en annan form av offentligt förnekande?

Milburn: Jo, det tror jag absolut. Det är viktigt att notera att det finns en positiv dimension i förnekande. Förnekande är en försvarsmekanism som typiskt utvecklas i barndomen som en metod att överleva, att förneka kraftfulla, otrevliga känslor. Problemet är att många människor lär sig detta som ett sätt att handskas med livet. Kistorna och bilderna av övergrepp gör en illamående, de är vämjeliga, så en del kraftfulla känslor är i omlopp här som människor vill undvika. Men jag tror också det är en fråga om förlust här. Det finns en riktigt kraftfull politisk myt om USA; vi är ett land av fria, de modigas hem. Vi går ut med heder för att bringa frihet till Irak och så vidare. Den här sortens fotografier hotar verkligen giltigheten i denna myt. Och det är en verklig förlust.

Braiker: Huruvida denna myt är sann eller inte, huruvida Abu Ghraib är en anomali, så vill inte människor få sina antaganden utmanade.

Milburn: Absolut. Jag tror att det finns en massa människor som säger ‘Om jag inte ser det, så finns det inte.’ Du såg detta med general Richard Myers /…/, han fick denna rapport i januari och han läste den aldrig. Rumsfeld fick rapporten och han läste den inte. Det är, psykologiskt sett, så, att ’Om jag inte läser det så kanske det försvinner.’ Parallellerna till romerskkatolska kyrkans sexövergreppsskandaler** ser vi klart här. Återigen så handlar det om att skydda institutionen, att kasta upp några underhuggare, men skydda kedjan av befälhavare, vilket katolska kyrkan helt klart gjorde.

Braiker: Av intresse för fullt avslöjande, så gissar jag att du lutar litet mer åt vänster politiskt?

Milburn: Ja, jag skulle troligen behöva säga det. Jag har emellertid röstat på republikaner [också?].

/…/

Braiker: Men hur är det med demokrater, de lutar mer mot den sociala välfärdssidan i sitt sätt att se på saker, en större stat, med några få anmärkningsvärda, framstående exempel.

Milburn: Tja, man ska nog vara försiktig där också, därför att de största spenderarna de senaste 20 åren har varit Reagan, Bush I och Bush II, jämfört med Bill Clinton. Men det är en fråga om prioriteringar. Handlar det om utbildning och hälsovård eller handlar det om skattesänkningar för de rika och om militären?

Braiker: Vad säger dessa två grepp vad gäller prioriteringar om deras politiska psykologi?

Milburn: [Psykologen] Sylvan Tompkins [är det denna person?] spekulerar om att när människor rör sig in i vuxenlivet så attraheras de av politiska ideologier vars emotionella, känslomässiga bas är förenlig med det som känslomässiga skrivits in i dem när de växte upp, de känslomässiga inskrift de fick då [men dessa går att ändra, och är inte ofrånkomliga]. Detta är verkligen en allmän process och man kan se detta när det gäller religion, att människor attraheras på samma sätt där som när det gäller politisk ideologi – du vet i kristendomen så hittar människor läror som svarar med deras särskilda känslomässiga erfarenheter. Det är att brinna i helvetet och fördömelse eller det är upplyftande kvaliteter som dem Jesus talade om? Attityderna som vi fann är associerade med dessa barndomserfarenheter med bestraffningar var attityder med brett symboliskt innehåll av makt, tuffhet och vedergällning. Du ser detta hos senator Inhofe [se ovan] som talade om ’Hallå, detta är grabbar med blod på sina händer; de är inte här för trafikförsyndelser’ – naturligtvis ignorerande Röda korsets rapport att 70 till 90 procent av människorna plockats upp av misstag.

Braiker: Vad säger Bushs uppväxt och konservativism dig om hans sätt att se på världen?

Milburn: Bush är verkligen fascinerande. Det fanns en intervju på TV med Barbara Bush under kampanjen [2000]. Hon talade om sin son och relaterade till en händelse där han hade kommit hem full och hans pappa promenerade ut för att tala med honom. W [George W.] sa [ungefär, i min tolkning och amatöröversättning] ’Låt oss få det gjort.’ Helt klart finns det en enorm vrede där. Inte så att detta förklarar allt som sker, men det är helt klart, för mig, en faktor i hans jag-ska-få-tag-på-den-snubbe-som-hotade-
min-pappa-och-jag-ska-också-visa-min-pappa-
att-jag-kan-göra-sånt-som-han-inte-kunde-göra [attityd].

Braiker: Hur förklarar du beteendet och psykologin hos de soldater som begick Abu Ghraibövergreppen? De såg nästan ut att njuta av sig själva.

Milburn: Det är en process som kallas ’moral exclusion’ [avhumanisering och detta är relaterat till och släkt med att utse syndabockar, att se stereotypt på etniska grupper/skillnader och rasism]. En process som sker i hög grad i krigstid där man avhumaniserar fienden [något som dock inte är ofrånkomligt, det finns soldater som aldrig deltar i sådana här saker]./…/

* Om denna bok står det:

"The Politics of Denial by Michael A. Milburn Sheree D. Conrad

"Milburn and Conrad have written a very interesting book about the force of denial in our lives and our politics. They range over their field of study, from war to child rearing, offering new and often compelling insights into the role of denial in the way we see and understand ourselves."
-- Marvin Kalb

Anger and resentment appear to be playing an increasingly important role in politics, as evidenced by the vociferous opposition to welfare, abortion, and immigrants, and by the rise of the radical Religious Right. The Politics of Denial presents a compelling explanation of these phenomena, providing solid empirical evidence for the role of rigid, harsh childrearing practices in the creation of punitive, authoritarian adult political attitudes. The authors show how political processes in the United States are distorted by the unresolved negative emotions (such as fear, anger, and helplessness) that remain from punitive parenting, and by the politicians and conservative religious leaders who exploit those emotions. Among the many public figures discussed arePatrick Buchanan, Newt Gingrich, Ronald Reagan, and Billy Graham."

Min amatöröversättning:

”Milburn och Conrad har skrivit en intressant bok om tvånget att förneka i våra liv och i politik. Fältet för deras studier sträcker sig från krig till barnuppfostran och erbjuder nya och ofta tvingande insikter angående förnekandets roll i sättet vi ser på och förstår oss själva.”

--Marvin Kalb

Vrede och harm verkar spela en ökande viktig roll i politik, tydliggjord genom den högljudda oppositionen mot välfärd, abort och immigranter, och genom ökningen av den radikala religiösa högern. ’The Politics of Denial’ presenterar en tvingande förklaring av dessa fenomen, förseende oss med solida empiriska bevis för vilken roll rigida, hårda uppfostringsmetoder spelar i skapandet av politiska attityder som förordar bestraffning och som är auktoritära. Författarna visar hur politiska processer i USA har blivit förvrängda av olösta negativa känslor (sådana som rädsla, vrede och hjälplöshet) som finns kvar efter bestraffande föräldraskap och av de politiker och konservativa religiösa ledare som utnyttjar dessa emotioner och känslor. Bland alla de offentliga figurer som diskuteras finns Patrick Buchanan, Newt Gingrich, Ronald Reagan och Billy Graham.”

Tillägg: ** 13 maj, 2002 hände följande:

“The sex abuse scandal involving Roman Catholic clergy grew violent when a Baltimore priest accused of molesting a youth years earlier was shot by the alleged victim. The following day, a Connecticut priest hanged himself at a Maryland treatment center for priests accused of molestation.”

Kompetensskräck och hyckleri...

I tisdags skrev Robert Sundberg i ledaren ”Regeringen försov sig” om oro över utvecklingen vad gäller kunskap och kompetens (se Leif Pagrotsky på samma ämne). Att svenskt näringsliv har rapporterat om 90 000 misslyckade rekryteringsförsök under 2007. Att 70 procent av alla jobb har krävt akademisk utbildning och ytterligare 28 procent gymnasiekompetens. Ändå har regeringen skurit ner på vuxenutbildningen, bristutbildning och högskoleutbildning (kompetensskräck?? Våra högerpolitiker, kanske samfällt, är rädda för en kompetent befolkning? De pratar om vikten av konkurrens, men samtidigt är det JUST DENNA de håller på att sätta ur spel, mer eller mindre medvetet, genom alla segregerande politiska åtgärder och hur mycket de än retoriskt försöker hävda och ge sken av något annat).

Ambitionerna på forskningsområdet har också minskats, genom att åtagandet Sverige gjort i EU att vi ska investera 7 procent av BNP:n på forskning senast 2010 redan har övergivits.

Sundberg skriver (återigen) att regeringen hade fantastiska förutsättningar när den tillträdde: stark tillväxt, stora överskott i budgeten, egen majoritet.

Han är besviken på att detta läge inte utnyttjades till att satsa på sådant som bygger Sverige starkt för framtiden, investeringar, utbildning, forskning.

”…utan istället prioriterade den kortsiktiga privata konsumtionen.

Att ha försovit den chansen kan komma att stå Sverige dyrt.”

Min privata lilla iakttagelse är att bland gymnasieungdomar idag så går i princip ingen direkt vidare till högskola eller universitet. Vilket kanske inte bara är negativt; för många yrken och utbildningar kan det nog vara en fördel att man är NÅGOT år äldre och kanske har en del livserfarenheter.

Men detta är en klart ny trend. Och jag funderar över detta. Hur skolan fungerar idag. Om inte kanske så gott som ALLA gymnasieungdomar är skoltrötta. Och kanske rejält skoltrötta. Och vad beror detta på?

På motvallsbloggen har skolan diskuterats. Man framhåller Finland som ett superbt exempel. Och att människor åker dit för att studera den fantastiska skolan där, med de enastående resultat den ger. De konstaterar bland annat att privata skolor inte existerar där. Det är möjligt att det är så.

Vad jag däremot känner till är att musikutbildningen där är ”hårdare” än den vi har. Att det är mer av urval tidigt, redan på musikskolenivå. Dvs. litet som den ryska skolan?

Och denna skola är ganska auktoritär är min känsla. Det är mer av ”tyst och lyd”?

Har man inte konstaterat att det kanske inte alltid är de med toppbetyg som fungerar bäst i arbetslivet senare? Ja, det var det där med empatiunderskott? Och vad slags samhälle är det finländska jämfört med vårt? Ett överhuvudtaget (litet) mer auktoritärt? Och personligen är det ett samhälle jag inte tror på.

Se också också OECD:s “Education at a Glance 2007″ (pdf-fil på 451 sidor).

Och så till hyckleri och dubbelmoral. I ledaren ”Svagt Schenström” igår av Göran Greider och ledaren idag ”Dubbelmoral i KU-förhör” av Robert Sundberg skriver de (jag blir så trött så nu citerar jag av pur trötthet, dessutom verkar inte ledarna finnas tillgängliga mer än en kort tid på webben?):

Greider:

”När statssekreterare Ulrika Schenström vägrade ställa upp i KU-förhören så borde det ju ha utlöst en stormflod av kritik från massmedia. Så betedde sig borgerligheten, och därmed opinionssidorna i den dominerande pressen, efter tsunamikrisen när den socialdemokratiska ministären och en statssekreterare grillades hårt. Men nej.

Ingen större ilska över Schenströms vägran att ställa upp i förhören syns till. Statsminister Reinfeldt tycks rentav ha stor förståelse för sin förra medarbetares val: Utfrågningen kan bli ett spektakel, har han sagt. Men moderaterna hade ingenting emot spektakel när socialdemokrater satt på de utfrågades bänk.

Det är ju rent hyckleri! Schenström hade ansvaret för krisberedskapen den famösa krogkvällen. Hade en socialdemokrat gjort något liknande så hade ett skalv gått genom hela den politiska offentligheten. Reinfeldt hoppas ju till och med på att Schenström ska kunna göra comeback på någon viktig post i moderaterna. Men då borde hon nog sett till att pallra sig iväg till de där förhören.

Okay – KU-förhören är ofta inte mycket mer än politiska föreställningar. Så är det förstås. Men det retar mig att statsministern inte kan vidgå sin egen skenhelighet när han avfärdar det som spektakel då det missgynnar hans politiska intressen och som mycket viktigt när det gynnar dem. Det verkar för övrigt vara den genomgående linjen hos Reinfeldt: Det är aldrig lika allvarligt när de som befinner sig högre upp på samhällstegen begår misstag, som när dom längst ner gör det [min "kursivering" och rödfärgning].”

Schenström har ju hävdat att hon blev noga upplyst om vad som gällde för hennes funktion, hon säger att hon fått klart för sig vilket stort ansvar hon hade.

”Men att hon då ändå, mot bättre vetande, gick på krogen betyder ju att hennes misstag måste betraktas som ännu allvarligare.

I dag utfrågas Reinfeldt i KU. Han känner sig säkert full av tillförsikt: Han vet att det medialt lönade sig att Schenström inte vågade komma och att hon i stort sett tagit på sig all skuld själv. Men det borde vara en självklarhet att Schenström verkligen hade satt sig framför utfrågarna: Väljarna vill nog avläsa hennes ansikte också.”

Sundberg:

”Det hade /…/ spekulerats i att Reinfeldt skulle framstå i pr-mässig dålig dager när han skulle bli tvungen att sitta och svara på kniviga frågor i KU./…/

Ett politiskt spel, mellan regering och opposition, pågår naturligtvis där liksom exempelvis i riksdagen./…/

KU har en viktig roll som granskare av regeringen. Frågorna om hur krishanteringen sköttes 23 oktober, då statsministerns statssekreterare Ulrica Schenström var onykter, är därför befogade./…/

I sina svar gjorde statsminister Reinfeldt sitt bästa för att tona ned betydelsen av en enda person, statssekreterare Schenström, gällande eventuella kriser. Han sa sådant som att krishanteringen inte beror på en person. Att ingen människa är ofelbar. Att det är myndigheterna som ska sköta sina uppgifter vid eventuell kris. Att han, som statsminister, är nåbar av andra än krisjourhavande statssekreteraren om något händer samt att han även informerar sig via nyheterna.

Visserligen har en del rutiner ändrats sedan tsunamin julhelgen 2004. Men då lät det inte så här om dåvarande statsministerns statssekreterare, Lars Danielsson. I ljuset av hur kritiska borgerliga politiker då var mot Danielsson, samtidigt som de nu resonerar som Reinfeldt gjorde i KU-svaren om Schenström, så är dubbelmoralen uppenbar.

Om Danielsson gjorde allvarligt fel då, så gjorde väl Schenström samma fel 23 oktober 2007 och hade tur att ingen katastrof hände. Eller så är det som statsministern säger i KU, att den krisjourhavande statssekreteraren bara är en av flera personer som ska hantera en kris. Men då var det väl på samma sätt 26 december 2004 för Danielsson.”

Fredrik Reinfeldt gör skillnad på folk och folk? I någon annan artikel säger han (om man nu ska lita på vad journalister skriver) något i stil med att ingen människa är fullkomlig. Men den toleransen och förståelsen gäller bara vissa?

Vi har (eller får mer och mer) inte bara folkförakt utan också politikerförakt?

PS. Satte mig ute i solen för att läsa litet sådant som jag inte hunnit tidigare under veckan.

Johan Ehrenbergs ledare ”Vad är en borgare?” fick mig att associera till ödestro, fatalism, ”inte mitt ansvar”.

Och kom att tänka på det den holländska terapeuten Ingeborg Bosch skriver i sin bok "Rediscovering the True Self" om att dela med sig. I min tolkning något i stil med att ett barn som tvingas att dela med sig alltför tidigt i livet får problem med egoism som vuxet. Förmodligen åt båda håll, dvs. ANTINGEN med sund ELLER osund egoism. Jag tror att hon har rätt.

Maria-Pia Boëthius skriver i sin ledare ”Vänsterns kris” om fascisternas manipulativa agenda, där de underbygger tanken om kampen för den egna överlevnaden, istället för att sprida budskap som gör människor benägna att hjälpa varandra för att GEMENSAMT skapa en bättre situation för ALLA.

Se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om ”Hitler och hat”. Han har forskat om vad som skapar de allra värsta seriemördarna och skriver i sin bok "Base Instinct - What Makes Killers Kill?" ISBN 0-393-32323-4 också om rötterna till fascistiska ideologier, samt också om de möjliga rötterna till trångsynthet eller bigotteri.

Nyauktoritära krafter...

George W. Bush med sin familj 1990.

Amerikanen Arhur Silber skriver om den mycket farliga auktoritära Bushadministrationen. Han har alltid erkänt, känt igen den företagsauktoritära (corporatist-authoritarian) staten och en aggressiv och våldsam utrikespolitik som bygger på intervention vilka han anser är ofrånkomligen länkade dvs. de hör ihop. Att de bara är två ansikten av samma mynt.

Idag ser Silber sig själv som vänsteranarkist *. Och han anser att inte förrän ett kritiskt antal individer ändrar de grundläggande motiv som driver de flesta människor (i alla fall i USA hittills), önskan om makt och kontroll och krav på lydnad och att vara ledare bland alla (varifrån har vi fått dessa behov?), kan något radikalt hända.

Han menar att om mänskligheten kunde röra sig genom åtskilliga stadier ytterligare, om vi nu inte dödar oss själva i enorma mängder i mellantiden (ett bräckligt hopp dock), kunde fredlig anarkism ha en chans.

Se till exempel denna artikel "The Madness of George W. Bush - A Reflection of Our Collective Psychosis" eller "Galenskapen hos George W. Bush - en reflektion över vår kollektiva psykos", där det i inledningen står:

“One good thing I can say about President Bush is that he's gotten me interested in politics. Before he came to office, I was mainly interested in spiritual matters, and considered politics a ‘distraction.’ There was something playing out through George W. Bush as president, though, that not only caught my attention but strongly triggered something in me. In his campaign he promised us a foreign policy with humility, yet his actions seemed so arrogant, so full of hubris. I sensed a deep underlying incongruity, as if some unfinished psychological process was unconsciously enacting itself through him. The problem with this was that because of his position as president, his unconscious was playing itself out and being dramatized on the world stage, where it was negatively affecting the lives of billions of people. I saw that he was unwittingly evoking and literally creating more of the very situation that he was claiming to be fighting against. It is as if he is fighting against his own shadow, which is a battle that can never be won. There seems to be an element of craziness in it.

Min amatöröversättning: EN god sak som jag kan säga om president Bush är att han har fått mig intresserad av politik**. Innan han blev installerad var jag huvudsakligen intresserad av andliga frågor och betraktade politik som ’distraktion’. Men det var någonting som spelades ut genom George W. Bush som president, som inte bara fångade min uppmärksamhet utan också starkt triggade någonting i mig. I sin kampanj lovade han oss en ödmjuk utrikespolitik, men hans agerande var arrogant, fullt av hybris (övermod). Jag kände en djup underliggande inkongruens (oförenlighet, motsägelse), som om någon oavslutad psykologisk process spelades upp genom honom. Problemet med detta var att genom sin position som president spelades hans omedvetna ut och blev dramatiserat på världsscenen där det negativt påverkade miljarder människor. Jag såg att han omedvetet, oavsiktligt väckte och bokstavligen skapade mer av exakt den situation som han hävdade att han kämpade emot [se andra exempel på ledare som spelade på människors omedvetna drivkrafter, som t.ex. Hitler]. Det är som om han slåss mot sin egen skugga, ett slag som aldrig kan vinnas. Det verkar finnas ett element av galenskap i detta.

I would like to speak the marginalized voice. This voice can no longer be kept silent, as it is being emboldened by the endless destruction that the Bush Administration is causing. It is as if there is an elephant in the living room, and more and more people are pointing at it. The emperor has no clothes, and people are noticing. Situations like this, where someone's unconscious actions are causing great harm to others, literally demand to be named. There is a field of fear and cover-up that gets constellated around someone like George Bush that inhibits people from speaking the truth. This is analogous to how people were afraid to disagree with Bush after 9/11 for fear of being called terrorists. ’You're either with us, or you're with the terrorists.’

Jag skulle vilja föra de marginaliserades talan. Denna röst kan inte längre hållas tyst, eftersom denna uppmuntras genom den ändlösa förstörelsen som Bushadministrationen orsakar [jag kan bara inte hålla tyst?]. Det är som att ha en elefant i vardagsrummet och fler och fler människor pekar på den. Kejsaren har inga kläder och människor märker det. Situationer som dessa, där människors omedvetna agerande orsakar stor skada för andra, bokstavligen kräver att bli benämnt. Det finns ett slagfält av rädsla och cover-up (döljande) som konstelleras runt sådana som George Bush, vilket hindrar människor från att säga sanningen [människor i olika maktställningar blir skyddade på alla nivåer? Från den lägsta till denna nivå?]. Detta är analogt med hur människor var rädda att ha avvikande åsikter med Bush efter 11 september av rädsla för att bli kallade terrorister. ’Antingen är du med oss eller så är du med terroristerna.’”

Se också artikeln ”Bush isn’t a Moron, He’s a Cunning Sociopath” eller ”Bush är inte ['bara'] en idiot, han är en slug sociopat.”

Ja, vilka är det som leder världen? Och varför röstar människor på dessa? Återigen, psykohistoriker menar att de med behov av makt tillhör backward psychoclasses (eller efterblivna psykoklasser). Och vi har ju också en del ganska arroganta (tillika nykonservativa och nymoralistiska) politiker, som liksom seglar ovanpå. Vilka väcker väldigt bifall hos ganska många människor. Varför?

Jag tänker också på vad den amerikanske neurologen Jonathan Pincus säger om samhälleligt bifall.

Läs också "Prominent DC Shrink Diagnoses Bush to be a Paranoid, Sadistic Meglomaniac" (ungefär "Prominent hjärnskrynklare diagnosticerar Bush som en paranoid, sadistisk storhetsvansinnig").

Se också mer om inkongruens här.

*I wikipedia står det bland annat om anarkism (mina kursiveringar):

”Anarkism är en bred rörelse med flera underliggande teorier. Trots sitt namn är inte anarki och anarkism samma sak som kaos. Istället är anarkister ofta inriktade på lokal direktdemokrati [dvs. de förespråkar demokrati! Inte något annat, som diktatur eller envälde vare sig ev enskilda eller grupp] som även skall gälla över ekonomin. Ordet 'anarkism' härstammar från grekiskans an archos vilket betyder ’utan härskare.^’ Anarkism i politisk betydelse är således inte synonymt med kaos (anarki). Tvärtom menar anarkisterna att begreppet 'anarki' och 'anarkism' medvetet används av maktens män och kvinnor för att chikanera anarkismen [ja, detta kan jag MYCKET väl tänka mig!] vilket skedde första gången under franska revolutionen 1789-1793, då högern kallade den ultraradikala gruppen Les Enragés för anarkister./…/

Anarkismen anses vara en del av den frihetliga socialismen tillsammans med syndikalismen. Därmed är anarkismen en självskriven motståndare till den auktoritära kommunismen och till kapitalismen; bägge betraktas som system som förutsätter klassamhällen [dvs. även kommunismen förutsätter klassamhällen!].”

** Jo, mitt gryende intresse för politik kommer också ur reaktioner, rent känslomässiga, på vad som började hända i slutet av 80-, början av 90-talet. Men inte förrän nu har jag sakta börjat sätta mig in i saker… Jag kan inte säga att jag är direkt kunnig. Mycket är känslomässigt, med gapande förvåning iakttar jag fenomen i samhället och funderar över dessa.

Men det där med diagnostiserande kan också leda väldigt fel och bli ett maktmedel. Och används tyvärr redan som ett sådant medel i större och mindre skala.

Passiv borgerlig ekonomisk politik…

Haymarketmassakern inträffade 1886 för vilken första maj bland annat firas.

Det ena efter det andra äter upp jobbavdraget? Och samtidigt har trygghetssystemen blivit ännu svagare och kommer kanske att bli än svagare?

Nu senast när jag deklarerade så upptäckte jag också att 5000 kr dras av av de avdrag man gör, mot 1000 kr tidigare. Så där försvann ju pengar också och jobbavdraget minskade ännu litet mer.

För dem med betydligt bättre inkomster än jag och alla mina kolleger känns nog detta inte av ett dugg? Procentuellt har de nog fått betydligt mer i fickan än vi medelinkomsttagare? Samtidigt som trygghetsnäten monterats ner och nog kommer att monteras ner ännu mer? Så vad har folk i gemen egentligen fått för skattesänkningarna? Och hur påverkar denna politik ekonomin långsiktigt?

Och hur rättfärdig är den? Inte minst. Vilka får betala för den?

Robert Sundberg skrev i ledaren ”Tre visa vänsterbudgetar” igår att skattesänkningar, exempelvis borttagen skatt på förmögenheter, fått dränera statskassan på resurser. Han tycker att de pengarna hade kunnat användas bättre, för att möta avmattningen i konjunkturen. Vilket s påtalar i sitt alternativ till budget.

Han skriver om

”…ekonomiska recept som s skriver ut känns igen. Många av s- medicinerna syftar till att få arbetsmarknaden att fungera bättre. Det ska ske genom satsningar på omställning, omskolning, nyanställningsstöd och yrkesutbildning [men det finns en kompetensskräck i de borgerliga leden?]. Här ser vi en traditionell s- linje som går ut på att staten gör ingrepp för att marknaden ska fungera så friktionsfritt som möjligt.”

Han menar att många goda mål uppnås då, där ett är att fler får arbete, genom att de anpassas i yrkesfärdigheter för de jobb som efterfrågas. Och ett annat är att inflation undviks, eftersom en press uppåt på lönenivåerna i yrken som är efterfrågade undviks genom att det finns fler som får kompetens att arbeta i dem.

Och eftersom arbetslösheten har fördubblats bland unga på kort tid så är ett tredje är att få unga i arbete, genom subventionerade lönekostnader.

Han skriver vidare att:

”I s-budgeten är inriktningen även stark på arbetsgivare och företag, för att uppnå dessa mål. De ska få fördelar om de utbildar och nyanställer och det ska lyssnas på dem vad gäller behov av utbildningar och en del annat. Det är bra. De borgerligas politik är mer passiv i förhoppning om att marknadskrafter ska lösa svårigheter”.

Han skriver att oppositionens budgetalternativ skiljer sig åt en del sinsemellan. Men att de är eniga i sin kritik mot regeringens skattesänkningar för rika, väletablerade personer samt nedskärningar för sjuka och arbetslösa.

V vill ändra budgetens tak och får för detta kritik av s och mp. Men Sundberg anser att

"...förtjänsten med v-alternativet är att det ändrar ramarna för synsättet på ekonomin. Det visar att budgetens utgiftstak och maxnivåer på skatteuttag inte är orubbliga naturlagar utan politiskt fastslagna regler som det går att ändra på, om viljan finns [men finns den hos dem som har det allra bäst? Hos den mest välbeställda delen av befolkningen? Att hela vår befolkning är väl och adekvat utbildad till exempel? Vad leder deras politik till? Till motsatsen, om inte förr så senare: svag ekonomi?].”

Han skriver också att

”Gemensamt för oppositionen gentemot regeringen är att de, om än i olika utsträckning, har en positiv syn på statliga ingrepp och styrning av ekonomin för att få den att fungera bättre. De borgerliga har gällande sådan styrning en mer negativ, om än inte helt avvisande, syn.”

Josefin Brink (v) menar i artikeln "Nu måste regeringen satsa" att man skulle kunna tro att det är kris i ekonomin i Sverige, men så rik som svenska staten är nu – alltså alla vi tillsammans - har den aldrig varit tidigare. Och hon menar att regeringen nu istället borde satsa.

Hon tror att

”…första maj-plakaten kommer att handla om a-kassan, sjukförsäkringen, lönerna i vården, ja om att hela vår välfärd håller på att rämna inför våra ögon. Man skulle kunna tro att det var kris. Som i början av 1990-talet när luften gick ur ekonomin och folk sades upp i hundratusental. Politiker på alla nivåer hyvlade lustfyllt eller förtvivlat ner lager efter lager av den gemensamma välfärden. Ersättningarna från a-kassan och sjukförsäkringen sänktes, karensdagar infördes, vårdavdelningar stängdes och barngrupperna blev större på dagis. Alla måste offra något, hette det. Eftersom det var kris.”

Hon menar att det är många, minst sagt, som offrar något, minst sagt. De arbetslösa, de sjuka, småbarnsföräldrarna, de bostadslösa, de lågavlönade – ja, faktiskt alla som har behov av den välfärd och samhällsservice som stat, kommuner och landsting står för. Det är hårda tider för dem.

”För vi behöver inte spara. Vi behöver satsa och det är både möjligt och rimligt. Till skillnad från det som nu sker. Vi behöver inte nöja oss med att protestera mot regeringens nedskärningar – vi kan kräva nytt och bättre. Gör det! På första maj och alla andra dagar. Riktig kris blir det först då vi inte längre vågar tro på ett bättre samhälle, en bättre värld. Men så länge vi gör det är allting möjligt!"Men finns ett överskott i statens finanser på över 100 miljarder i år. Trots att regeringen redan sänkt skatterna med drygt 70 miljarder. De miljarderna har till två tredjedelar hamnat i fickorna på den tredjedel som har de högsta inkomsterna. Allra mest har den rikaste tiondelen fått."

Hon menar något liknande som Sundberg att vi hade alltså lika gärna kunnat ha en situation där det gjordes satsningar på att utbilda och anställa fler förskollärare, undersköterskor och hemvårdare. Där till exempel lönerna i dessa och andra kvinnodominerade yrken höjdes till anständiga nivåer, byggdes nya hyreslägenheter, studerande fick en skälig levnadsnivå och miljöteknikföretag skapade nya och nyttiga jobb, arbetslösa och sjukskrivna både fick en ordentlig ersättning och de insatser som krävs för att de ska bli friska och få jobb.

Tillägg: Läs också Maria-Pia Boëthius artikel ”Experternas sista potatis” i ETC för snart två veckor sedan.