Inlägg
Alla kommentarer
”De stora bolagen anser att sådana berättelser är för deprimerande. Istället produceras produkter som lockar stor publik. Sett till vilka filmer som säljer bäst så föredrar amerikanska biobesökare underhållningsvåld snarare än realistiska skildringar av livet, speciellt om de har dyster ton./…/
Det finns en stark strömning av individualism, att vi alla är separata öar som kan klara oss utan att någonsin be varandra eller myndigheterna om hjälp. Jag tror att vi kommer att översköljas av världsfrånvänd fiktion, av fantasins eskapism./…/
Det låter hårt, men jag välkomnar en ekonomisk kris. Jag hoppas att den kommer att ge oss alla nödvändig förståelse: Det är inte eftersträvansvärt att bli rik till varje pris och med alla medel, samt det är inte skamligt att vara fattig.”
”Båda är marginaliserade, satta under omänsklig press.”
Chefredaktören för Lärarnas tidning skriver i ”Full fart bakåt mot femtiotalet”:
”Nu rensas flummet ut från lärarutbildningen. Det sa en mycket belåten Jan Björklund, med instämmande från Lars Leijonborg, när den nya lärarutbildningen presenterades i förra veckan.
Ny är väl ett tveksamt ord i detta sammanhang eftersom det i stora drag är de 40 år gamla klass- och ämneslärarutbildningarna som återinförs.
Med lärarutbildningen som en kulmen håller regeringen på med att genomföra ett systemskifte av den svenska skolpolitiken, därav ministrarnas belåtna miner.
I ett blixtrande tempo har utredningar och förslag presenterats, från betygsliknande skriftliga omdömen till en uppdelad gymnasieskola. Kvar är nya läro- och kursplaner, som snart presenteras, och nästa år en ny skollag.
Det är bråttom för det gäller att hinna med att ändra så mycket som möjligt innan nästa val. Därför är det inga parlamentariska utredningar utan enmansutredare som arbetar med snäva tidsramar och hårt bundna direktiv. Insynen i arbetet är minimal.
Många av förslagen pekar bakåt, mot system och metoder vi har tillämpat tidigare men lämnat. I Jan Björklunds skolpolitik finns dessutom en negativ syn på eleverna. Med hårdare tag ska kunskaperna in.
I denna tidsanda blir det fullt möjligt att hävda att det kanske var förhastat att avskaffa agan.”
Slår mig vad John Cleese och Robin Skynner skriver:
”· Ensidigt fattade (dåligt förankrade) beslut håller inte.
· Istället för att lösa problem vidmakthåller de de sorgliga processerna i den politiska apparaten som gör att inget beslut någonsin är vad som verkligen krävs, utan alltid en överdrivet stark rektion mot det förra ensidiga beslutet. Resultatet blir ett ändlöst pendlande mellan ytterligheter som ska ge överkompensation för det man förlorat genom tidigare beslut. Man regerar genom att söndra och härska.
· Resultatet kan bli ett mindre friskt samhälle, som är mer auktoritärt, mer polariserat och gruppegoistiskt.
· Det gäller att hitta människor som är mindre enögda.”
Och vidare:
”De beslut som verkligen fungerar är de som uppnås genom en noggrann och öppen diskussion där avvikande åsikter välkomnas och lyssnas på, vilket leder till en veklig, vida spridd enighet eller i sämsta fall till att det tas beslut av en ledning som man känner handlar med HELA systemets bästa för ögonen.”
Se tidigare inlägg under etiketten ”samhällelig backlash” och främst ”Om ungdomars ökade benägenhet till våld.”
Läs också debattartikeln ”Kultur utan framtid - Tillgången till estetisk verksamhet är en demokratifråga menar lärarutbildare på Konstfack”, där artikelförfattarna bland annat skriver:
”VI MENAR ATT TILLGÅNGEN till estetiska ämnesområden i gymnasieskolan i högsta grad är en demokratifråga och som även gäller utbildningsansvaret för barns och ungdomars rätt till kulturell yttrandefrihet./…/
I utredningsförslaget lämnas kunskaper därhän om hur elever ska lära sig delta i och hantera den visuella kulturen och informationssamhället. Inte minst berör detta dagens krav på och behov av digital kompetens på alla samhällsområden, liksom kritisk kulturell medvetenhet med förmåga till både förståelse av, och egna färdigheter inom kulturella konst- och kommunikationsformer. Något som sedan 2006 anges som nyckelkompetenser i rekommendationer från Europa parlamentet och Europeiska unionen (2006/962/EG).”
Men de vi nu har vid makten vill inte ha kritiskt tänkande människor omkring sig!?
Slutligen läs
”Regeringen har försuttit chansen att förvalta de senaste årens högkonjunktur och den så kallade jobbpolitiken har misslyckats. Reinfeldt saknar en politik för att minska arbetslösheten. Skattesänkningar för högavlönade och sänkta ersättningsnivåer för arbetslösa har inte skapat fler jobb. Tvärtom kommer de växande klyftorna att förvärra lågkonjunkturen./…/
Enligt LO har den vikande konjunkturen i kombination med försvagningen av de automatiska stabilisatorerna medfört ett minskat konsumtionsutrymme på 15 miljarder kr.
Regeringens politik förstärker med andra ord lågkonjunkturen. Försäljningen av champagne slår däremot fortsatt rekord, enligt Systembolaget.
Regeringen har omfördelat resurser från sjuka, arbetslösa och småbarnsföräldrar till högavlönade män. Den ensamstående och deltidsarbetslösa mamman har inte längre råd att gå till frisören, men bland landets förmögna skålas det som aldrig förr. Att de rika blir rikare är dock ingen krockkudde i en lågkonjunktur.”
Under 90-talets stålbad pratade man om ”utslagning” av människor, nu har man ändrat retoriken och pratar om ”utanförskap”…
Artiklarna finns också här.
Tillägg senare på kvällen: såg nu Roger Mörtvik i “Paradigmskifte i välståndsfabriken”, där han bland annat skriver:
”OECD har efter omfattande genomgångar av forskning och verklighet i hög grad ändrat uppfattning. Nu gäller inte enbart den anglosaxiska modellen som förebild. Istället pekas de nordiska länderna, med sina starka fack och generösa välfärdssystem, ut som mer konkurrenskraftiga än de länder som följt tidigare rekommendationer. Fackens samarbetsorgan TUAC har i hög grad drivit på för att synliggöra behovet av nya rekommendationer.”
Jo, jag tror att Roland Spånt har rätt (i min tolkning av honom) att om resurserna fördelas som de varit fördelade i Sverige (och de Skandinaviska länderna) så gagnar det samhällsekonomin också. Dvs. oss alla. Se om hans debattartikel i tidigare blogginlägg (se slutet av detta).
Jag fick tidskriften Amos igår (gratis), i den fanns bland annat artikeln ”Ju mer vi är tillsammans. När krisen drar fram får egot backa.” av Erica Dahlgren.
Där står att du inte behöver vässa armbågarna längre. Inte heller skjuta ut framfötterna. Den som är van att fokusera på sig själv (enbart) kanske inte har märkt det än, men individualismens storhetstid är förbi.
För dessa individer kändes det rätt att säga: jag tar ansvar för mitt eget liv. Jag litar på mig själv. Men en vinnarskalle kan också tappa självförtroendet, som när det visar sig att självförverkligandet inte var så enkelt. När det visade sig att det inte räckte att ta saken i egna händer. En 60 timmars arbetsvecka är ändå alltid en 60 timmar arbetsvecka. Även om man valde det själv. Hur mycket individualist du än är, så räcker det inte, du blir ändå utbränd.
Trots medvetna pengaplaceringar och idogt sparande var det stora jaget plötsligt inte värt en fjärt. Självförtroendet föll med börserna och finanskrisen blev samtidigt en existentiell kris. Det som den ”starka” individen hade byggt sitt liv på kraschade.
Desillusionerade verkar enligt artikeln ringa Ring P1 för att prata om sådant gammalt som ”samhällsplanering, gemenskap och solidaritet.” Läs också här om Ring P1.
Barnpsykologer berättar att våra ungar tvingas utveckla sina egon så mycket att de nu får svårt att fungera i grupp på dagis!
Superegot ligger på lit de parade.
En och annan känner dock lättnad över detta, bland dem som har tyckt att det där jaget har blivit litet för stort.
Och somliga erkänner att de till och med är skadeglada. En av dessa är
Att det är bra och att en viss del egoism måste finnas för att driva utvecklingen framåt sa Greider. Måste det? Finns det inte människor som driver utvecklingen framåt av helt andra skäl? Men resultatet av den där egoismen tycker han borde fördela bättre och kapitalismen är ingen bra lösning på detta.
Han menar att samhället behöver solidariska värderingar, för att vi ska våga (och kunna) lita på varandra, även inom ekonomin. Vad bra sagt! Jo, det tror jag också. Ensam är inte stark, vi behöver och är i mycket beroende av varandra, vad andra gör – och inte gör.
De menar att det stora jaget inte kunde göra oss lyckliga, inte heller trygga eller rika. De tror att det nu våras för kollektivet. Frågan är hur långt det räcker. Artikelförfattaren skriver:
”Går det åt skogen har vi i alla fall någon annan att skylla på.”
Ulf Lundén skriver i artikeln ”Kultursponsring räddar inte kulturen”:
”Näringslivets insatser kan på sin höjd komplettera men aldrig bli någon bärande bjälke i ett aktivt och levande kulturliv. Företagssponsring är en synnerligen lynnig företeelse och kännetecknas av konservatism, kortsiktighet och stor konjunkturkänslighet. Att skylla på skattesystemet och kräva avdragsrätt är bara svepskäl. Under de senaste tio åren har intresset för kultursponsring minskat trots goda tider.
Nu befinner sig världen i en ekonomisk kris som vi ännu inte sett vidden av. Är det någon som inbillar sig att herrar finansdirektörerna eller finansminister Anders Borg vill satsa på kultur? Vi skall ju främst bota den ekonomiska depressionen genom skattesänkningar och hushållsnära tjänster. Det handlar snarare om att vi skall tvätta skjortor åt varandra än att fylla livet med tankeväckande och sinnliga kvaliteter./../
Nu råder en helt annan ledarkultur i näringslivet. Den nyliberala doktrin som styrt västvärlden sedan 80-talet har bland annat skapat en ny sorts modern chef med betydligt vassare armbågar och med en kultursyn som kan göra den mest härdade förtvivlad./…/
Det är ett hårdare klimat på alla plan. Denna nya managementfilosofi bejakar främst den starka, fria och individualistiska människan. En syn som till sist inte bara handlar om cheferna utan om oss alla - hur vi skall bli ledare i våra egna liv. Aktiebolaget JAG är vår tids största borgerliga hegemoni. Plötsligt befinner vi oss i en betydligt intressantare diskussion.
Sedan 1980-talet har alla delar av vårt samhälle tillbett religionen ekonomi. Inget område har förskonats från detta, inte minst den offentliga sektorn. Grundtanken är enkel. Det finns en tro på att privata företag skulle vara bättre på ekonomisk hushållning och att kulturlivet mår bra av en ökad kommersialisering och sponsring.
Därför har politikerna i stor enighet skapat ett system där ekonomiskt tänkande skall genomsyra all verksamhet. Mål- och resultatstyrda reformer har avlöst varandra i årtionden.
Detta har medfört ökad byråkrati, inte minst inom det offentliga kulturområdet. Här finns numera controller- och rapporteringsfunktioner på bekostnad av fast anställd konstnärlig personal. Denna enögda utveckling har gått för långt. Här krävs motåtgärder för att skapa större balans.
Ja, vi har länge varit drabbade av denna senkapitalistiska anda. Kulturarbetaren skall förvandlas till entreprenör.
Det borgerligt styrda landstinget i Stockholm vill exempelvis att denna livsåskådning skall skrivas in som en 'grundkompetens' i skolan. Herregud! Ska ungarna vid sidan om att läsa, räkna och skriva även lära sig att sälja sig själva?/…/
Att slänga sig med det bedrägliga begreppet entreprenör låter självfallet bättre än vad det i praktiken handlar om: Finansiera och klara dig själv! Nej, byt ut ordet entreprenör till egenanställd. Det är vad saken handlar om.
Det ekonomiska neurotiska kontrollbehovet fungerar inte på kulturens område./…/
Många nyskapande och utmanande konstformer och konstnärer brukar inte dra den stora publiken. Är stort utbud lika med kvalitet?/…/
…ett arbetsklimat som gynnar den konstnärliga utvecklingen.
Kulturens genuina roll i samhället är ju inte att leverera vackra och positiva ekonomiska rapporter eller syssla med enfaldig underhållning och fernissade ytor. Nej, jag finner kulturen som en motkraft, ett motståndsnäste, som ifrågasätter både marknad och ekonomi. Som står fri från ekonomiska intressen, som vågar vara ett salt i samhällsdebatten, som kan skildra uppenbara orättvisor, mänskliga tillkortakommanden, livets härlighet, skönhet och allvar./…/
Även inom politiken är kulturen satt på undantag, en marginell verksamhet, som många babblar om.
Det är dock mer snack än verkstad. Det är ju bara att läsa innantill i statens budget. Det brukar röra sig om cirka en procent av den totala statsbudgeten. Pinsamt! Kulturpolitiken består av en rad flummiga uttryck som betyder allt och intet. ’Upplevelseindustri, design, kreativitet och det förkastliga begreppet ’entreprenörskap.’/…/
Under debatten häromkvällen återkom ordet ’eldsjälar.’ Ja, så ser det ut överallt. På kulturinstitutioner, politiska partier, massmedia, företag, fackliga organisationer och inom den ideella sektorn. Kulturen bärs upp av brinnande andar och av människor som konsumerar kultur.
Under 2005 uppgick den samlade kulturkonsumtionen till knappt 64 miljarder kronor. Den största delen av kulturen bekostades av hushållen, ungefär 45 miljarder kronor. De totala offentliga kultursatsningarna, inklusive stödet till massmedier och folkbildning, var cirka 19 miljarder kronor. Pengar som solidariskt betalas av alla med beskattningsbara inkomster. Från kapitalet kommer småsmulor.”
Många har reagerat över att estetiska ämnen ser ut att få mindre plats i den framtida (gymnasie)skolan. Men vi skulle behöva bibehålla eller kanske återerövra människan med hundra språk!!?? Se Reggio Emilia! Inte bara utveckla huvudet (dvs. de teoretiska kunskaperna).
Jo, våra duktigaste elever är också duktiga i skolan, inte minst i teoretiska ämnen. Vad nu detta beror på? Jo, det finns det redan forskning på! Det beror förmodligen på en kombination av saker; att dessa barn och ungdomar kommer från stabilare förhållanden, med föräldrar som har mer skolutbildning. Men att vara aktiv inom musik och idrott stimulerar också hjärnfunktioner, samt berikar livet inte minst.
Och dessa möjligheter borde ALLA barn och ungdomar ha. Inte bara de barn som går i s.k. profilskolor.
Vi sågar av den gren vi sitter på?
Jag blir så matt över vad som sker nu, så jag finner knappt ord. Och dessutom är jag inne i en av de mest hektiska perioder under året. Om jag hade tid skulle jag leta reda på forskning som stöder detta.
I veckan läste jag artikeln ”Rikskonserter ställer in” i Kyrkomusikernas tidning.
För kanske trettio år sedan producerade Rikskonserter en massa småskrifter som var helt fantastiska, som jag fortfarande har någonstans i någon bokhylla och som jag fortfarande nog skulle kunna ha oerhörd glädje av i min undervisning! Men jag tror att denna produktion försvann med tiden och med minskade anslag?
Walter Benjamin ur artikeln ”Kapitalismen som religion” (skriven på 1920-talet):
”Kapitalismen är förmodligen det första fallet av en kultisk praktik som inte rena från synd, utan som skapar skuld. Därigenom har detta religionssystem sin plats i en oerhörd nedstörtande rörelse.”
Om honom på engelska se här.
Forskaren och journalisten Gunilla Granath skrev en jättebra krönika i senaste Lärarnas tidning ”Finanskrisen gör skillnad på folk.”
”… kanske är just nu det syns att moral, regler, sociala och ekonomiska system fungerar helt olika beroende på vem du är och var du befinner dig i samhällskroppen.
Banken Carnegie lånar ut oerhörda summor till en enda låntagare, bankens affärer är inte sunda, finansinspektionen granskar banken och kräver räfst och rättarting. Carnegie lovar, men fifflar faktiskt glatt vidare. Myndighetspersoner av olika slag lägger pannorna i djupa veck och talar om olagligheter. ’Men i sådana här sammanhang är det svårt att väcka åtal’.
En ensamstående mor, hon är inte precis ensam om att vara i situationen, blir sjuk eller arbetslös och blir efter med hyran. Ekonomin går inte ihop och hon blir vräkt tillsammans med sina små barn. Det här är ingen enstaka förfärlig snyfthistoria jag grävt fram för att kontrastera mot exemplet ovan. Idag vräker bostadsföretag ut barn på gatan lika glatt som Carnegie fifflar med ’sina’ pengar. Solidaritet? Jag undrar om det längre finns i ordböckerna.
Nåd - om den händelsevis skulle finnas - ges till direktörer som aldrig för ett ögonblick riskerar att hamna på gatan. Den ges inte till småbarnsmammor som jobbar som undersköterskor. Jag tänker tala om kapitalism nu - inte om girighet. Kapitalismen finns som system. Den är inte av naturen given och motsatsen behöver inte vara kommunistisk diktatur utan en vanlig grådaskig socialdemokrati som inser att när kapitalism inte tyglas leder den till groteska orättvisor. Krisen är ett av de otaliga exempel på vad som händer när råkapitalism får breda ut sig.
Den är också ett utmärkt exempel på hur ihålig den retorik är som med magistral stämma kräver att folk ska ta ansvar för sina egna liv, inte ligga samhället till last, som lovsjunger den fria marknaden och sedan när denna marknad faller samman genast ställer upp med fräscha skattemiljarder [till marknadens största aktörer].
Hur kommer det sig att sjuka, arbetslösa och skolbarn ska ta ansvar för sina liv medan bankdirektörer och andra svindlare faktiskt inte behöver göra det? Det här är ingen överdriven retorik, det är fakta. De rika söker stöd hos regeringen, de fattiga hos socialtjänsten. Det senaste numret av tidskriften Faktum handlar om Socialtjänsten. Urban Karlsson, lektor i socialt arbete på Umeå universitet säger: ’Ingen politiker kan idag stå på de arbetslösas och socialbidragstagarnas sida och vinna ett val. En stor del av väljaropinionen har blivit förförd.’"
Till slut läs
”Det kan inte hjälpas, men ibland undrar jag över vad det är för slags samhälle vi egentligen skapat åt oss:
Formellt har vi demokrati, men varje gång det riktigt allvarliga inträffar - när ens jobb och därmed ens liv råkar i gungning - ja, då har människor absolut inte ett dugg att säga till om: Demokratin omfattar helt enkelt inte särskilt mycket av det centrala i samhället, nämligen ekonomin. I de stora maktfrågorna har vi ingen rösträtt. Varför accepterar vi egentligen att leva i samhällen som är så sköra, så otrygga?
Idag har vi teknologin, vi har rikedomarna, ja vi har alla möjligheter att ordna samhället så att ingen skulle behöva gå arbetslös och ingen sakna försörjning.
Vi har, som Keynes skrev i en berömd essä redan under mellankrigstiden, löst produktionsproblemet. Ändå accepterar vi ett system som uppenbart inte förmår garantera stabilitet, trygghet och långsiktighet. Varför? [Nej, den politik som bedrivs är inte ofrånkomlig!?]
Är det för att samma system lovar oss överflöd och emellanåt också ger många av oss det./…/
…förr eller senare blir en mycket mer kritisk hållning till själva kapitalismen och marknadsekonomin:
Finns det inget annat sätt att ordna våra samhällen på?[Som samhället nu är konstruerat inklusive den politik som bedrivs är inte ofrånkomlig, men många tror det, i ren maktlöshet och väntar sig att makthavarna ska rädda oss?? Att de har den förmågan - och viljan. Men har de vare sig förmågan ELLER viljan?]/…/
En dag, när det nuvarande systemet ersatts av de fria människornas förbund, vidtar den verkliga historien.
Dit är det långt, inte minst i Avesta. Men för den mentala hälsans skull är det viktigt att tänka sådana tankar.”
”Samtidigt har regeringen infört stora skattesänkningar för dem som redan har mycket pengar. Det är personer som spar dem på hög eller investerar dem utomlands. De bidrar knappast till att få fart på Sveriges ekonomi.”
”Det här är ett strategiskt val som går hand i handske med borgarnas politik. De vill ta från de fattiga och ge till de rika.
När finanskrisen och lågkonjunkturen vänder, så står vi i borgarnas drömsamhälle; i ett välfärdssamhälle som förvandlats till ett välfärdsvrak.”
”Det är på tok för lite. Det är som att ge sig ut på en långresa med bil och bara tanka tio liter och tror att det ska räcka och håller tummarna för att det ska finnas en bensinstation längs vägen.”
”..det är samtidigt självklart att borgarna vägrar skjuta till pengar till kommunerna och landstingen.
Målet med de blåas politik är nämligen att bryta ner den offentliga sektorn, genom att minska på olika kommunala bidrag, och se till att a-kassan sänks.
Genom det går fler på socialbidrag, när arbetslösheten ökar. Det gör att kommuner och landsting måste säga upp folk, och då kan regeringen öppna privata alternativ inom vård, skola och omsorg.”
“Riksbankens rekordstora räntesänkning är naturligtvis rätt politik - svensk ekonomi, liksom världens, driver mot världsplattans kant. Samtidigt vittnar sänkningen om just den panik man vill bekämpa. Under många år fram till nu har ju i princip all konjunkturpolitik från finansdepartementets sida varit i det närmaste förbjuden och det konjunkturpolitiska uppdraget har nästan helt överlåtits till just Riksbanken. För att motstå all lockande sirensång från olika intressegrupper - ja, folket självt - måste Odysseus surras vid masten. Av finansministrar har krävts vadd i öronen. Så har den marknadsliberala dogmen sett ut: Tjänstemän, inte folkvalda, ska bestämma över ekonomin./…/
...hur vet vi att bankerna följer den sänkta reporäntan? Det vet vi inte. Bankerna är rädda. Det är inte säkert att de vågar börja låna ut igen.
Behovet av en kraftfull statlig aktör inom banksektorn, med andra mål än enbart vinstmaximering för den egna banken, är större än någonsin. Och inte bara det:
När paniken är så stor som nu i ekonomin krävs det också finanspolitisk stimulans, alltså pengar som går rakt ut i ekonomin och som inte behöver ta omvägen via de skräckslagna bankerna. Det smartaste just nu vore till exempel att höja a-kassan till 95 procent: Ingen åtgärd skulle verka snabbare och med större precision. En trygghetschock.
Ändå kan läget vara än värre: Sådana finanspolitiska stimulanser kanske inte heller räcker, eftersom deras framgång förutsätter att folk börjar konsumera och det är inte säkert att de vågar göra det.
Det är därför de just nu växande keyensianska insikterna måste sträcka sig ännu längre, till den punkt där det offentliga vågar sätta igång direkta arbeten: Fler offentliganställda och snabbt igångsatta upprustningar av befintlig infrastruktur och liknande. Åtgärder med klimatvänlig uppsyn som dessutom omedelbart sätter arbetskraft i rörelse.
Möjligen kan det vara så att gårdagens rekordsänkning av räntan faktiskt markerar slutet på den era då man trodde att det räckte med några experter på Riksbanken för att styra genom alla stormiga farvatten. Jag tror inte det räcker. I den meningen bevittnar vi just nu kanske Riksbankens sista dagar som hjärtat i den ekonomiska politiken. Plötsligt hör Odysseus vad sirenerna sjunger.”
”Diakonerna i Västerås stift ansluter sig till uppropet som initierades av diakonerna i Visby stift, mot den socialpolitik, och speciellt den sjukförsäkringspolitik, som regeringen för idag och mot de konsekvenser den får för den enskilde individen.
Vi kan, i kraft av vår vigningstjänst, inte längre stillatigande se på hur människovärdet devalveras och människor far illa, menar diakonerna i sitt upprop till socialdepartementet: ’Diakonen ska försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen’/…/
Vårt svenska samhälle är uppbyggt på demokratisk grund med en människosyn som är präglad av kristna värderingar och västerländsk humanism vilket avspeglar sig i lagstiftning och etiska principer.
Vi tycker att lagstiftningen mer och mer fjärmar sig från dessa ideal och att människovärdet ständigt förminskas. Darwinismens - den starkaste överlever - blir allt mer framträdande samt att penningen som sådan är viktigare än den lilla människans välfärd, hälsa, välbefinnande och människovärde. Detta drabbar också i längden nationens välbefinnande. Detta är en katastrof och en skam för vårt land.
Vi som diakoner ifrågasätter regeringens mål med sjukförsäkringsreformen om att minska antalet sjukskrivna i riket med 60 000 personer, när dess konsekvenser blir att slå på den som redan ligger. Det är högst orättfärdigt!/…/
Att gå ut i öppen arbetslöshet och att dessutom inte vara frisk löser knappast några problem annat än att rent statistiskt flytta människor från en tabell till en annan och att flytta över kostnaderna till socialtjänsten.”
"’Trickle-down economics' and 'trickle-down theory’ are terms of political rhetoric that refer to the policy of providing tax cuts or other benefits to businesses and rich individuals, in the belief that this will indirectly benefit the broad population. The term has been attributed to humorist Will Rogers, who said during the Great Depression that ‘money was all appropriated for the top in hopes that it would trickle down to the needy.’
Proponents of these policies claim that if the top income earners invest more into the business infrastructure and equity markets, it will in turn lead to more goods at lower prices, and create more jobs for middle and lower class individuals. This sentiment is captured in John F. Kennedy's argument, ‘a rising tide floats all boats.’ **
Proponents argue economic growth flows down from the top to the bottom, indirectly benefiting those who do not directly benefit from the policy changes.
However, others have argued that ‘trickle-down’ policies generally do not work, and that the trickle-down effect might be very slim.”
“The aphorism ‘a rising tide lifts all boats’ is associated with the idea that improvements in the general economy will benefit all participants in that economy, and that economic policy, particularly government economic policy, should therefore focus on the general macroeconomic environment first and foremost.
The phrase is said to have been coined by Seán Lemass, the Irish Taoiseach (Prime Minister) in 1959–1966. Lemass himself attributed the phrase to John F. Kennedy. Kennedy employed the expression to combat criticisms that his tax cuts would benefit mostly wealthy individuals.”
Tillägg på eftermiddagen: Arthur Silber skriver i sitt senaste blogginlägg ”The Feast of the Vampires" (“Vampyrernas festmåltid/kalas”)
“Always remember: in our corporatist-authoritarian system, the ruling class always wins. You, the ‘ordinary’ American who works and pays taxes that maintain the ruling class in its immense wealth and power and expand that wealth and power still more, always lose.”
Min snabba amatöröversättning:
“Glöm inte: i vårt företags-auktoritära system, vinner alltid den regerande klassen. Du ’vanlige’ amerikan som arbetar och betalar skatter som underhåller den regerande klassen i dess ofantliga välstånd och makt vilka utvidgar detta välstånd och makt ännu mer, förlorar alltid.”
Han menar att vampyrer aldrig blir mätta och att den regerande klassen kommer att utnyttja det symboliska i att Barack Obama nu blivit vald till president. Han menar, i min tolkning och förståelse, att de regerande klasserna inte kommer att försitta sina chanser eller möjligheter.
Och han funderar över moralisk taktik och psykologiska hotelser som nu används av så många människor, vi vanligt folk ska bara lyda och hålla tyst, något han har för avsikt att utveckla mer i kommande essäer.
Vidare skriver Silber i en tidigare essä:
"Eftersom auktoritära föräldrar alltid har rätt, finns det ingen anledning för deras barn att rådbråka sina hjärnor i varje enskilt fall för att avgöra om det som krävs av dem är rätt eller inte. Och hur ska detta kunna bedömas?Gud förbjude om människor på allvar börjar tänka själva!?
Var antas måttstockarna komma ifrån om någon alltid har fått höra vad som är rätt och vad som är fel [var tyst och lyd!] och om han aldrig har haft en möjlighet att bekanta sig med sina egna känslor och om, ovanpå allt, dess försök att kritisera inte accepterades av föräldern och sålunda var för hotande för barnet?
Om en vuxen inte har utvecklat en egen åsikt, då kommer han att vara utlämnad till auktoriteter på gott och ont, precis som spädbarnet är utlämnat till sina föräldrar. Att säga nej till den med mer makt kommer alltid att verka alltför hotfullt för honom."
”Sam Nilsson, före detta m-politiker, och Christina Jutterström, före detta chefredaktör på de liberala tidningarna Dagens Nyheter och Expressen, har varit vd på Sveriges television (SVT).Om Mats Svegfors se här.
Joachim Berner, före detta chefredaktörer på de liberala tidningarna Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter och Expressen, var på väg att bli VD på SR men fick sparken innan han hann tillträda.
Att ha varit en borgerlig politiker eller chefredaktör på en borgerlig tidning har tydligen inte varit hindrande för att kunna bli chef på något av de oberoende public servicebolagen. Tvärt om har det varit meriterande verkar det som.”
"Man kan undra om exempelvis den likt Svegfors lika kvalificerade publicisten Marita Ulvskog lika lätt skulle kunna ta plats på en chefsstol på SR eller SVT?Läs "Ett hjärta RÖTT" om skitsnack!! Där artikeln "Samhällets återkomst" av Göran Rosenberg rekommenderas. Jag rekommenderar den också!
Hennes historik är ju samma som Svegfors har: arbete i regeringar, erfaren publicist och före detta chefredaktör, har lett stora organisationer som departement och partikansli.
Att hon skrivit illröda ledarartiklar och lagt röda regeringsförslag borde inte ha varit hindrande för henne att bli oberoende public service-chef. Det har ju uppenbarligen gått bra för Svegfors att ställa om från knallblå propagandist och politiker till oberoende chef, likt några före honom, exempelvis Sam Nilsson. Så varför skulle inte samma sak ha gått bra för exempelvis Ulvskog?
Man kan i sammanhanget nämna även en annan person med s-politisk koppling som dock inte varit publicist. Men han har både erfarenhet och kunskap om medieområdet och även om ekonomiska frågor samt har lett en stor organisation i form av ett departement, bland annat kulturdepartementet som handlägger mediefrågor. Han heter Leif Pagrotsky. Varken han eller Ulvskog skulle alltså kunna få erhålla en chefspost i SR (eller SVT) på det sätt som Mats Svegfors nu gör och nästan helt undgå kritik. "
[Uppdaterad 5 december]. På nyheterna imorse pratade de om att över 4.500 personer kan förlora jobbet när kommuner och landsting skär ner.
Samtidigt skriver
”Regeringen jobbar hårt och snabbt – men inte för att lugna all de som nu står varslade i det stora löntagarsverige. Nej, regeringen är snabbast när det gäller åtgärder som direkt gynnar de egna väljarna.
Igår kom beskedet att det ska bli enklare att köpa hushållsnära tjänster. Den som köper ska inte behöva krångla med skatteverket för att få ut sin subvention, det är istället säljaren som får skattepengarna frånskatteverket. Allt för att göra livet lättare för samhällseliterna.
På sätt och vis är det ju bra. Det nya upplägget visar mycket klarare att gemensamma skattepengar används direkt för att subventionera de bättre ställda.
Skattepengar som skulle behöva gå till exempelvis äldreomsorg går till dem som har så viktiga jobb med så pass höga löner att de varken orkar städa själva eller betala vad det egentligen kostar.”
Ja, tala om arroganta eliter!? Jag tänker på Bildts barnflicka igen… Och äldrevården i det stora landet i väster verkar vara så usel så människor där vill inte hamna där… Anhöriga får rycka in (OM man har sådana) eller så har somliga inga val alls, p.g.a. avsaknad av pengar och/eller anhöriga som kan och vill ta hand om dem (och som de vill tas om hand av)!? Vadå, ”frihet”?*
Greider skriver också i en annan ledare om ”Lärarutbildning som spekulationsobjekt”. Han har också läst Pedagogiska Magasinet (precis som jag), där en förtvivlad student på lärarutbildning undrar vad denna nu är värd, när lärarutbildningen nu ska ändras - igen.
Lärarutbildningen har blivit något av spekulationsobjekt menar Greider, för politiker som vill göra karriär, något som i synnerhet gäller för Jan Björklund. Och Greider har ju rätt här, om skolan som används för att vinna politiska poäng.
Greider reagerar också på tjatet, som han skriver, om lärarnas förlorade status. Och menar att många tycks vilja ha tillbaka den auktoritära lärarroll som en gång tog ifrån eleverna både nyfikenhet och frimodighet. I DEN meningen är det snarast ett stort framsteg att lärarstatusen har sänkts.
Greider reagerar också, med rätta, över något som han ser som en stor konstighet i den nya lärarutredningen som kommit med buller och bång, nämligen att det verkar som om ämneskunskaper för att undervisa de yngre barnen inte verkar behövas. Något han tycker är fel! Han tror att kunniga lärare kan öppna okända stigar för ett nyfiket barn – även i låg ålder. Och jag håller med Greider här fullt och helt!
Min tysta kommentar: detta speglar också hur man värderar arbete med mindre barn!?
Han är också skeptisk till förslagen om mer lämplighetstester och antagningsprov och menar att det som testas vanligtvis bara är hur bra en student är på att göra test och att de gynnas som kommer från mer studievana miljöer. Men skolan behöver lärare från andra miljöer. Och det är också något som man diskuterade för över 20 år sedan: att lärare ofta kom från just mer studievan miljö, dvs. från medelklassen, och därför kunde ha svårt att förstå barn och ungdomar från andra miljöer (arbetarklass).
Jag vill bara tillägga i det sammanhanget att studerande på musikhögskolor alltid har gjort ansökningsprov och ens betyg har bara spelat en viss roll när man tagits in på (vissa) lärarutbildningar.
I den kommun där jag bor ska visst något slags nytt centrum skapas, där mödra- och barnavård ska kombineras med stöttande av föräldrar i sina föräldraroller. För att motverka och förebygga senare problem. Och den tanken är ju jättebra. Men där ska föräldrar lära sig att sätta gränser MOT sina barn… Det där populära med gränssättning… Varför behövs gränssättning alls kan jag inte låta bli att undra? Är det p.g.a. för litet gränssättning som vi har en stökig ungdom till exempel, eller stökiga barn? Som vi har problem på arbetsplatser osv.?
Eller skulle föräldrar behöva bli stöttade på annat sätt? Och informerade om andra ting – än gränssättning…Se tidigare postning om barndomens betydelse...
Ja, vi har fått rejäl återgång till konservatism och att vara auktoritära på en massa områden i samhället. Att vara pekpinniga mot varandra. Blivit alltmer polariserade av den retorik som förts, indelade i ett "vi och dom." Spelade ut mot varandra av dem med makt. Samhälleligt bifall till detta, inte minst av dem med makt.
Helt snabb bloggning igen, trots att jag har tusen andra saker att göra.
Ledarna hittar du också här.
Se "Fattigstuga nästa innovation?":
"1918 förbjöds i lag att auktionera ut oförsörjda barn och äldre. Innan dess var det vanligt att den som begärde minst betalt fick ansvaret för barn eller gamla som anhöriga inte kunde försörja. Nu vill alliansen återinföra samma princip på all kommunal verksamhet i Skövde. Den som vill driva en skola eller äldreboende billigare än kommunen ska få göra det. Endast om kommunens pris är lika ska man ta hänsyn till kvaliteten [så om den private entreprenören gör det billigare får denne uppdraget oavsett kvaliteten på verksamheten?]."
Från Institutet för språk och folkminnen en ögonvittnesskidring om hur det var på fattigstugan, se här. Se Utredarna om "Blir 'JUG:en' den nya tidens fattigstuga?"
Tillägg 4 december: * Pensionerna verkar vara så låga i vissa av våra större "i-länder" för vissa, trots att de jobbat ett helt yrkesliv, att de måste fortsätta jobba efter sedan de pnsionerats. Som en 67-årig vän i USA. En vän som funderat på "flipping hamburgers." Denne vän har försörjt en familj med fem barn. Så han måste trots allt ha haft den sortens inkomster under sitt yrkesliv och med hänsyn till vad han jobbat med tycker jag han borde ha en pension han skulle kunna leva på...
Amerikaner verkar få höra liknande saker som vi, dvs. om horderna av pensionärer som vi måste försörja, vi stackare som har arbeten... Den propagandan har gått hem både här och där. Jag undrar hur det är med detta egentligen?
