Teamwork och samverkan i alla ära…

foto på Christina Maslach.

[uppdaterad 24 oktober i slutet]. Jo, vi fick ta del av samverkansavtalet på fackmöte… Idén är god… Men risken är att inflytande snarare minskar för vissa, därför att dominanta tar över (kanske t.o.m. ser sin chans)? Så att medbestämmandet istället minskar? Detta i sin tur har med ledarskapet att göra? Om den högsta ledaren kan hantera detta? Och hur? Och om denna/denne har förmåga till samarbete och samverkan…

Det där med att lägga locket på (och det finns t.o.m. kolleger som vill göra detta aktivt!?? Så har jag upplevt det några gånger på möten vi haft, när kritik eller något brännbart kommit upp, framförallt om ledningen!! För att vissa inte klarar att höra dylikt?), konflikträdsla… "Sopa saker under mattan"... "Stoppa huvudet i sanden"... (vår chef ville inte att vi skulle göra det, men vem stoppar huvudet i sanden?)...

Om det är med att "sopa saker under mattan" ("Sweeping things under the rug"), se här och här.

Kvinnan som kom till oss tyckte vi verkade ovanligt nöjda (hmmm... säger jag)… På alla andra arbetsplatser inom skolförvaltningen hade folk tyckt till mycket, mycket mer och diskussionerna blivit betydligt hetare och hetsigare… Betyder det att det är bättre hos oss (jag är tveksam om det)?

För tio år sedan hade vi en chef om vilken en terapeut till en kollega menade att han (vår dåvarande chef) lade locket på”. Och undrade vad detta skulle kunna innebära? Kanske resultera i en massiv explosion samfällt eller flera små explosioner hos några enskilda individer eller kanske i allmänt dåligt arbetsklimat (vilket det gjorde i högsta grad och successivt under dessa sju år. Och de nio åren sedan dess har arbetsplatsen sakta rehabiliterat sig)…

Vår verksamhet är inte lagstadgad, vilket kanske påverkar en del saker… Att man är litet tystare och fogligare? Fast jag tror inte det bara handla om detta…

Och som skolforskaren Gerhard Arfwedson också sa:

”I och med kommunaliseringen kom en massa okunniga in och de misstag som redan gjorts gjordes (om) igen.”

Och de fortsätter att göras om…

Vi var ju redan då kommunala och utifrån min erfarenhet hade jag redan då dubier om att göra skolan kommunal, för jag hade sett en del om vad det innebar (men jag tror att jag var för ung för att riktigt se hur det var).

Undrar hur man rekryterar chefer… Kompetensen hos dem som rekryterar… Det brister nog en del där ibland.

Och det brister också kanske från nivån ovanför vår chef när det gäller att ge tydliga direktiv om vad som förväntas av den nya chefen och av hela verksamheten när chefen tillsätts och ska sätta igång att jobba…

Internrekrytering kan verkligen ha sina nackdelar… Att man anställer en person som kanske kan vara hemmablind. Om dessutom dennes äkta hälft varit chef innan, vad kan detta innebära? Att synen på saker och individer är icke neutral så att säga?

Kräver en oerhörd mogenhet hos den tillträdande chefen… En som jag tycker saknas…

Oproffsigt skulle jag vilja kalla det hela…

Och vilka tar på sig chefsuppgifter? Kanske ännu mer idag? Är det de som skulle bli de bästa cheferna eller som är de mest lämpade? Eller undviker de att ta dylika arbetsuppgifter?

Forskarna Christina Maslach och Michael P. Leiter (se mer nedan om dem och den bok jag citerar ur) befarade att företag och arbetsplatser skulle bli dränerade på sitt bästa folk; som antingen skulle komma att bränna ut sig eller, om de hade möjlighet, skulle se till att försörja sig på annat sätt…

I de sistnämndas bok står bland mycket annat bra att citera, på sidan 30:

”På ett mer övergripande plan får den företagspolitik som skickar ut budskapet att pengar är viktigare än de anställda den ömsesidiga respekten och de gemensamma värderingarna att urholkas.”

De skriver (s. 31) om företags motstridiga värderingar och om otydlighet överhuvudtaget, om värderingar och målsättningar för företaget/arbetsplatsen och vad allt detta (motstridiga värderingar, otydliga målsättningar, avsaknad av värderingar och målsättningar kanske rentav, eller att de är underförstådda, men inte uttalade, med allt vad detta kan föra med sig; att vi ror åt olika håll utan att kanske ens vara medvetna om det, vilket kan resultera i grus maskineriet för att vi talar förbi varandra och trötthet i förlängningen) kan göra och gör med människor som jobbar där (kanske mest med dem som vill göra ett gott arbete)…

Och om ”Själens urholkning” (s. 31):

”Utbränning är ett tecken på en förskjutning mellan vad människor är och vad de måste göra. Det innebär en urholkning av värderingar, värdighet, humör och vilja – en urholkning av den mänskliga själen.”

Är man medveten om detta kanske man kan hantera detta bättre…

Tror jag ska citera mer ur deras bok (och kanske annan liknande litteratur) i bloggposter…

Märkligt att den rika litteraturen om utmattnig, utbränning, stress, arbetsmiljö inte tagits fram mer i debatten!! Eller inte? Synd att bloggarna inte fanns då när denna debatt fortfarande var litet levande (nu har även denna tystnat!)...

Man ville lägga skulden på enskilda individer... Owe Wikström skriver något om detta; att lägga denna tunga börda på enskilda, för strukturella förhållanden som den enskilda individen kanske inte kan påverka ett skvatt (och detta trots alla samverkansavtal i världen)...

Med detta menar jag inte att man inte ska ha samverkansavtal, MBL (medbestämmandelagen som kom 1976) eller AML (Arbetsmiljölagen som kom 1977)...

Det är mycket som låter väldigt fint och bara låter fint, de som ska genomföra det hela saknar dock alltför ofta förmåga att genomföra det fina i alltför hög grad, tror jag...

Jo, jag är väldigt ironisk - och ganska kritisk...

Från tidigare bloggpostning:

"Came to think about what Christina Maslach and Michael P. Leiter wrote in their book "The Truth About Burnout - how organizations cause personal stress and what to do about it (1997?)". See another book by these two (more recent).

Cristina Maslach's homesite."

foto på Michael P. Leiter.

About the Swedish Work-Environment Act in English.

Tillägg:

Från bloggen ”Political Waves”:

Se Naomi Wolf i ”American Tears”, tips från Kerstin Berminge, som menar att:

”…somligt av det som bloggaren skriver skrämmer också, som när hon berättar om människor som ’vill protestera’, men som är livrädda för att göra det, för vad det kan innebära för dem att hamna på svarta listan [min kursivering, om tystnaden som sänker sig, inte bara över enskilda arbetsplatser, men också över hela samhällen, är inte detta "The Wall of Silence"!?].”

Och Naomi Klein i ”America is Succumbing to Fascism".

Hittade också detta på Attonbladets webb; artikel i Aftonbladet om att misshandel av små barn ökar *).

"Vanligast bland högutbildade föräldrar i villa, radhus eller bostadsrätt."

En psykolog om detta:

"Den här isoleringen vi har idag är absurd, onaturlig och har aldrig tidigare förekommit [min kursivering].

Stress på jobbet.

Samtidigt som man är mitt i karriären kommer barnen. Och det är förmodligen där en stor del av stressen finns för många. Enligt Louise Hallin lider många småbarnsföräldrar av dåligt samvete och känner skuld både på jobbet och när de är med sina barn.

– Vi är alltid jagade. Stressen i arbetslivet har ökat så mycket att det inte kan bli värre än så här. Som arbetsgivare kan man väl snart inte begära mer av de anställda. "

Men hon pratar också om impulskontroll... Se återigen inlägget om psykoanalysen och dess efterföljder och just detta om drifter och impulser som anses vara medfödda...

Och så stod det om robotsex!!! Ja, om det inte finns något annat att tillgå (se ovan om isolering och tidigare blogginlägg om ensamhet)?? Kolla också detta apropå sex och fyllande av s.k. "sexuella behov" och "rätten" att få dem fyllda (eller vad är det för behov som behöver fyllas?).

Och apropå hur det är, bland annat i arbetet: jag fick ett mejl från min yngsta syrra igårkväll, där stod:

"Vad sägs om den.....?

Elva människor hängde i ett rep under en helikopter, tio män och en kvinna.
Repet var inte starkt nog för att hålla för dem allihop. Så de bestämde att en var tvungen att släppa taget för att annars skulle de alla falla.

De kunde inte bestämma vem som skulle bli tvungen att släppa taget förrän kvinnan höll ett gripande tal. Hon sa att hon frivilligt skulle släppa repet för att hon var kvinna och van vid att offra sig för make och barn och för män i allmänhet utan att få något tillbaka.

När hon avslutat sitt tal började alla tio männen applådera..

SKICKA DETTA MAIL TILL EN INTELLIGENT KVINNA SÅ ATT HON FÅR NÅGOT ATT LE ÅT IDAG, OCH TILL DE MÄN SOM DU TROR KAN HANTERA VERKLIGHETEN!"

---

*) Tillägg 24 oktober; se Göran Greiders ledare idag "Medelklassen hårdare mot sina barn", där han skriver om den nyauktoritära och nykonservativa vågen idag, om gränssättning, skoldisciplin, förakt för curlingföräldrar och om Astrid Lindgrens tal när hon tog emot de tyska bokhandlarnas fredspris 1978 (?)...

Och på temat "The Wall of Silence" ("Tystnadens mur") skriver Craig Murray att "Truth Will Out". Ja, förhoppningsvis kommer sanningen förr eller senare i dagen - på alla nivåer?? Se Millers bok "Breaking Down the Walls of Silence" ("Riv tystnadens mur" på svenska). Men hur är reaktionerna när människor börjar göra det; börjar tala om hur det förhåller sig, vilken nivå det än handlar om (familje-, arbetsplats-, inom politiken, globalt osv. Hitler fick härja och senare vad har vi sett?)??? Funderar jag litet tyst...

Men det primära är kanske ändå att försöka göra något åt sitt egna i första hand (där man kanske i värsta fall måste gå den långa vägen, därför att man måste göra arbetet själv? I brist på hjälpare som verkligen kan hjälpa)?? Och kanske med viss urskillning försöka påverka saker omkring en, där det kanske lönar sig att påverka?? Hitta den nivå där man inte beter sig självdestruktivt... Dvs. att inte försöka förändra något/någon som aldrig kommer att förändras och där man kanske snarare själv kan bli skadad i försöken att upplysa... Fast egentligen är det en massa motröster vi skulle behöva!!?? Kanske många mer än vi har? Hur brukar man säga om "godhetens röst" som borde höras mer?

I recensionen av Millers bok står det bland annat:

"Psychohistorical analyses of such brutal tyrants as Adolf Hitler, Joseph Stalin, and Nicolae Ceausescu show the obvious links between the horrors of their childhoods and the horror they inflicted on the world. Dr. Miller pleads for a course of remembrance and recognition on the part of the victim, and for awareness and condemnation of child abuse on the part of the society. She advocates getting access to and articulating long-denied emotions so that healing may take place."

Mer om stora skillnader mellan människor, samt också om så kallat ansvarstagande och om retorik, propaganda och kampanjer…

klicka på bilderna för att göra dem större.

Ekonomisk politik som den i USA, med enorma skillnader i inkomst och reducerade trygghetssystem, är inte alls den enda vägens politik. Läs Paul Krugman och Joseph Stiglitz.

Men högern kör glatt på i kampanjer som den ovan (se bilden ovan). Hur finansieras dessa?

Och den senaste kampanjen (i Timbros senaste utspel) är den om byråkratexplosionen i kommun och landsting. Något som dock inte stämmer i den kommun där jag bor och arbetar. Med risk att folk på golvet kommer att få göra mer administrativt jobb och får mindre energi för ”avnämarna” (i skola och vård: elever och patienter) och i värsta fall drivs till utmattning.

Forskning har dessutom visat att empati är en faktor som kan leda till utmattning. Så vilka får vi kvar på arbetsplatserna? Dessutom skrev de nordamerikanska forskarna Christina Maslach och Mikael P. Leiter redan på 90-talet att arbetsplatser riskerar att dräneras på sitt bästa folk, för de riskerar att brännas ut i ett slimmat arbetsklimat, om de inte lyckas starta eget, med allt vad det innebär (osäkerhet i inkomst osv.). Och förhållandena för småföretagare verkar som sagt inte vara ett dugg bättre i USA än i Sverige.

Maslach och Leiter har dessutom visat i sin forskning (se boken ”Sanningen om utbrändhet. Hur jobbet förorsaka personlig stress och vad man kan göra åt det” på Natur och kultur) att bland andra faktorer så är ersättning viktig (dvs. vilken lön man får för sitt arbete), den ger inte bara prestige utan också trygghet. Och känner man sig tillräckligt trygg och säker fungerar man också bättre. Men i samhällen med stor ojämlikhet så drabbas också de mest välbeställda (se ”The Spirit Level”), så det finns gränser också för den trygghet som en massa pengar ger.

De ansvariga däremot skyller ifrån sig effekterna av den politik de fört fast den nog är ytterst medveten (något de har möjlighet att dölja och prata bort).

Se Johan Ehrenberg i ”Vilka har hört det förut?”:

”Jag lovar att när bostadsmarknaden krackelerar i Sverige inom något eller några år så kommer alla ansvariga att förklara att:
a) Det var mycket svårt att förutse.
b) Det här är något vi nu i första hand måste lösa snabbt och inte söka syndabockar.
c) Vi ska nu skapa regler som gör att det här inte kan upprepas.

Vi lever i ett samhälle där själva poängen med makt är att slippa minnas det man gjort eftersom all makt handlar om att slippa ta ansvar. När banker kraschar så beror det på att världen ’drabbas’ av ett finansiellt sammanbrott. Alltså, det är inget som hänt på grund av felaktiga beslut eller politisk ideologi, det ’bara hände’, men ska givetvis inte få ’hända igen'.

Men det hände inte av sig själv.

Kriserna är skapade av en medveten spekulationsekonomi där vinstjakt utan sans och vett faktiskt styr varje process. Ja, styr./…/

Det är inga misstag som sker. Det är medveten politik. De som blev stormrika på Island är inte de som betalar idag. De finansmän – spekulanter, det vill säga – som idag köper villor för 30 miljoner i Sverige kommer inte att förlora när svensk ekonomi får nästa finanskris. Troligen har vi en annan regering då, men så länge de privata ägarna får styra kommer krisens lösning vara mer av samma sak.

En gång till.

Den gamla reformistiska slogan ’förstatliga bankerna’ och den gamla politiken ’bygg hyresrätter till alla’ var inga dumma förslag.”

Man spar på de sjuka, se Göran Greider i ”Mari-Louise i Grängesberg”, men direktörerna och skattefifflarna går fria, se ”VD-bonusar och arbetarlöner”:

”Under 2008 slog den ekonomiska krisen till i Sverige.

Efterfrågan rasade, vinsterna föll i många företag och vanliga löntagare drabbades av stora varsel.

Nu visar LO-tidningens sammanställning av direktörslönerna för de 100 största företagen att krisen inte drabbade toppcheferna alls. Lönerna bibehölls samtidigt som det regnade bonuspengar.

2008 var en vd värd 33 industriarbetare. För sex år sedan var en vd värd 22 industriarbetare. Under samma period ökade VD-lönerna nästan fyra gånger så snabbt, 84 procent.”

Läs Göran Greider i ”Ihållande bonusregn”:

”Den hösten levde ju inte minst finansminister Anders Borg högt på sin kritik av bankledningarnas omoraliska beteende och risktagande med andras pengar. Antagligen var det den kritiken som skapade mycket av luften under Alliansregeringens vingar den krishösten.”

Men enligt Finansinspektionen verkar det som om

”…bonuskulturen lever och frodas som på den gamla goda tiden inom bankvärlden. Trots dåliga resultat delas det fortfarande ut frikostigt med bonusar. Till och med år 2008 var det så: Storbankerna pungade ut med mellan fem och sex miljarder i bonus till de anställda (se LO-tidningen före jul).

Och det är uppenbarligen ett globalt fenomen, för detsamma har vi sett i exempelvis USA.”

Men LO:s Wanja Lundby-Wedin är så vingklippt så hon förmår inte läsa lusen av dem, något DD förutsåg under AMF-skandalens glansdagar.

”Och vad behöver egentligen ledningarna för de stora bankerna vara rädda för numera? Misslyckas de med sina affärer räddas de av regeringarna.

I längden finns det bara en väg ut ur denna förödande bonuskultur: att starta statliga banker som kan konkurrera ut de privata, bland annat genom att inte slänga våra sparpengar över sina chefer.”

Och åt folket ges istället kakor! Maria-Pia Boëthius skriver (mina kursiveringar):

”Häromdagen hörde jag en intervju med författaren Claudio Magris, som bor i Trieste, Italien. Han var ganska förtvivlad. Silvio Berlusconi och Nicholas Sarkozy är Stjärnor, inte egentligen politiker. Iskallt och smart har de fattat vad som krävs för att få makt. Han pekade särskilt på Sarkozys tredje äktenskap (han sa andra, men jag är bättre informerad) med den etablerade stjärnan Carla Bruni, ett spel för gallerierna, kakor åt folket, trodde han. Spektakelpolitik kallar Magris det. En liten och vulgär elit äger och styr italienska medier och har lyckats påverka hela landet.

Också i Sverige är utvecklingen italiensk. Moralkoderna sätts nu av stora medieföretag. Utstötning av människor är landets mest uppskattade underhållning i TV. Att spräcka elakhetsvallen och ständigt öka språkvåldet är en viktig karriärväg.”

Ja, vi behöver en ny gruvstrejk.

”I dag är det väl ingen som över huvud taget ens kan tänka tanken; att arbetare skulle gå ut i vild strejk mot finanskapital och Högerallians samt kräva bättre arbetsförhållanden. Eller att kulturen kan förändra världen. Den har i stället omvandlats till en harmlös nyttoverksamhet, ett hjälpredskap för näring och turism./…/

Människor som är slagna till marken revolterar sällan.”

Och detta vet makten!?

”Arbetsgivareföreningen hade i slutet på 70-talet fått nog av den starka fackföreningsrörelsen och den nordiska progressiva arbetarrörelsen. Man fick draghjälp av internationella ekonomiska kriser och lyckades lansera en nyliberal ekonomisk politik som i slutänden dränerade både socialdemokratin och fackföreningarna på kraft och energi.

Nu vill ingen tala om samhällsklasser eller konflikter. Den akademiska socialdemokratiska eliten (läs tidskriften Arena), skriver från socialliberala pulpeter, på ett sluttande plan.”

Ja, vi är tillbaka till högerns kampanjer, som startade redan på 70-talet.

”Arena skriver för en välutbildad grupp av människor, en kommande politisk elit i regering, riksdag och EU-parlamentet.

Det handlar lika mycket nu som då om människovärdet och den grundläggande kampen mellan samhällsklasser.

Under de senaste fem åren har 70 byggjobbare dödats i arbetsplatsolyckor. Vem skall betala priset?

Vad är en människa värd? Vad får hon kosta? Frågan ställs dagligen av arbetsförmedling och försäkringskassa.

Sverige av i dag saknar starka oppositionella röster. Vi har ingen brinnande offentlig debatt om vassa konflikter i samhället. Och de intellektuella, med några få undantag, föredrar att sitta tysta. Vi får hålla till godo med pseudohändelser som Björn Ranelids uppgörelse med sina belackare. Det ligger i tiden. En privatsak.”

Morgonfundering om svininfluensa och privatisering...

Jo, Göran Greider har rätt; om vi hade haft en rödgön folkhälsominister i det vaccineringskaos vi nu har så skulle det varit BRASKANDE rubriker i vår media (som till största delen är nyliberal) och pratats BETYDLIGT mer om det, och på ett förmodligen helt annorlunda sätt än som nu sker - även i SVT!

Min pojkvän i USA sa att han inte ens vet var han kan gå och vaccinera sig. Hans hus- eller familjeläkare har flyttat sin mottagning och han vet inte vart.

Hur blir hanteringen av sådana här stora saker om vi får allt fler privata mottagningar?

Blir det än mer sortering, så att de med status går ännu mer före dem med ingen status? Att de starka (röst- och resursmässigt) går före? Och att män går före kvinnor?

Jag bara undrar…

Och i det landsting jag tillhör ska vi nu få vårdval. Jag blir bara så trött. Nu ska här tvångsväljas igen. Eller inte väljas alls. Vad är ”frihet” egentligen?

Ledningen i mitt landsting har vissa minimikrav på dem som vill etablera vårdcentraler och det är ju bra. Men högern har nu opponerat sig emot detta, för tänkbara nyetablerare vill inte erbjuda alla dessa olika saker.

Har effektiviteten blivit bättre på grund av alla nyordningar inom skola, vård och omsorg? Har servicen blivit bättre än den var? Prioriteras verkligen de ”duktigaste”? Var det omöjligt att vidta förändringar och förbättringar i den skola, vård och omsorg som redan existerade?Borde man ha försökt det först? Måste man riva upp allt? Vad har detta kostat för människor verksamma där? Har det gynnat de duktigaste och mest kompetenta?

Man har ändrat och omorganiserat för ändringens och omorganisationens skull. Utan att klart kunna redogöra för varför, från vilket och till vad? Över huvudet på folk på golvet.

Forskarna Christina Maslach och Michael P. Leiter menade (se deras bok ”Sanningen om utbrändhet”*) att motsatsen varit fallet i USA och Kanada: dvs. företag och arbetsplatser har snarare dränerats på sitt bästa folk, för de har blivit utbrända, om de nu inte innan dess lyckats etablera ett eget företag. Men att försörja sig i ett eget företag i samma bransch som man jobbat i innebar då när de skrev sin bok ett rejält avbräck vad gäller inkomster. Dvs. att man måste leva på kanske existensminimum (men somliga ansåg det värt det?).

Och förutsättningar där har nog inte blivit bättre.

Ja, missbedömer socialdemokratin medelklassen? Se Motvallsbloggen.

Har just vid morgonfika suttit och diskuterat samhället, politik, arbetsplatser och företag med min yngsta bror, som är civilingenjör, egen företagare som konsult inom elektronik (tror jag). Och det verkar inte vara ett spår bättre inom privata företag. Strebrar där plockar russinen ur kakan.

Vi har viss insyn i hur det är inom djurskydd, agronomi, socialvård/tjänst, skola, kyrka - och överallt verkar det vara rörigt. Och ha blivit allt mer rörigt med åren. Vad är kostnaderna för detta? Är detta samhällsekonomiskt eller samhällseffektivt? Är medicinen att privatisera ännu mer? Vad kan denna allt större privatisering leda till? Till allt större segregering och uppdelning - och utslagning? Och vad leder denna i sin tur till?

Vi får ett samhälle med allt större klyftor mellan människor? Är det samhällsekonomiskt?

Se tidigare inlägg om social ojämlikhet i olika avseenden och resultaten av denna.

* ”Christina Maslachs förra bok, Utbränd, handlade om utbrändhet i vård- och serviceyrken, där fenomenet länge varit ett allvarligt problem. Idag är det ett växande problem inom allt fler andra yrken. Orsakerna till detta är dagens kärvare ekonomiska klimat med företagsnedskärningar, omorganisationer och krav på ökad effektivitet. Upplevelser av utbrändhet är så vanliga i arbetslivet idag att man närmast kan tala om en epidemi. Anställda på alla nivåer, tjänstemän såväl som kollektivanställda, känner sig sönderstressade, osäkra, missförstådda, underskattade och alienerade på sina arbetsplatser. Vad kan man då göra för att motverka detta?

I denna annorlunda och viktiga bok avslöjas den vanliga myten att det är den anställde som lider av utbrändhet som själv är orsaken till sin trötthet, ilska och frustration. I Sanningen om utbrändhet visas tydligt att ansvaret oftast ligger i själva organisationen. Utbrändhet är ett symtom på betydande brister i organisationens sätt att fungera och säger mer om arbetsplatsen än om de anställda.

Boken vänder sig såväl till anställda som till chefer och företagsledare och visar hur man kan beskriva, förutsäga och avhjälpa problemet med utbrändhet. Här presenteras olika förslag till strategier för kampen mot företagens underliggande problem som ju ofta är den verkliga orsaken till utbrändhet. De organisationsförändringar som behövs kommer inte bara att avhjälpa det här problemet utan också att medföra ökad lönsamhet. Det är ju endast engagerade och hängivna anställda som fungerar bra och är produktiva på lång sikt.”