Mer borgensåtaganden – i tysto…

Condoleezza Rice vid pianot (visst hörs det att hon inte är pianist eller kanske inte har en massa tid att spela... Men hon spelar ju sådant inte så många fixar).

Några morgontankar…

Småföretagare verkar inte ha det bättre i USA än i Sverige är en känsla jag haft länge. Deras situation verkar minst lika byråkratisk som i Sverige. Ja, låter som den är nästan ännu mer byråkratisk! Att ha anställda kräver otroligt mycket pappersarbete låter det till exempel. Och det finns en massa bestämmelser runt omkring som man måste följa. Dags att avliva en myt om att USA är företagarnas förlovade land? I alla fall inte småföretagarnas.

Dessutom bekräftades min misstanke nu här på morgonen vid tidigt samtal med min pojkvän i USA att människor där tar chansen att inte ha en sjukvårdsförsäkring när de är unga. Som han gjorde på 70-talet när han var ung och behövde pengarna till annat. Han och hans son hade ett prat om politik häromdagen på sonens initiativ. Och då berättade sonen att hans flickvän hade måst uppsöka sjukvården för magont, som var njursten troligen.

Flickvännen (förmodligen strax över 20 år) hade ingen sjukvårdsförsäkring. Man ville ta prover som skulle kosta åtskilligt med pengar (jag tror S. sa 3000 dollar).Hon lyckades dock få detta finanserat. Minns inte alla detaljer nu.

Och det är väl något i stil med att ungdomar också här som är i 20-årsåldern (precis som en annan förmodligen också resonerade, reagerade i den ålders) tycker pensionen finns i en annan tidsålder och resonerar ”Den dagen den sorgen” och inte ser om sitt hus redan i den åldern, utan förlitar sig på att saker bara löser sig när den dagen kommer. Som jag ser det (ganska uppbragt) är det en av riskerna med att få mer pengar i handen, som att inte betala till gemensamma försäkringssystem via skatt. Och det är klart, många tycker ju att det är ju strängt taget upp till var och en. Men är det det? För det verkar som om de skattepengar som i alla fall betalas får gå till att lösa dessa personers dilemman (avsaknad av sjukvårdsförsäkring till exempel). Så det verkar som om ”de arbetande och skattbetalande” i alla fall får betala för andra. Kanske är trots allt metoden att betala relativt mycket i skatt, och även på arbetslöshets- och sjukförsäkring, inte så dålig??

Deras åldringsvård är visst också så dålig så människor bävar för att hamna där (Om man kanske inte har ganska gott om pengar?). En vård som till största delen är privatiserad och om den inte är det är den så slimmad att man knappt kan erbjuda något alls? Har konkurrensen verkligen skapat bättre åldringsvård? Eller är det rentav tvärtom, gjort den sämre, och kanske rentav mycket sämre, ja, riktigt dålig?

Denna vecka var det en artikel ”USA – landet där läkarvård är en lyx” i lokaltidningen här (samt i andra media) om den ensamstående trebarnsmamman Maria Juanez, som tillhör de 46 miljoner människor i USA utan sjukvårdsförsäkring. Länge klarade de sig utan den, men så hamnade Maria i en utmattningsdepression på grund av för mycket arbete och ensamt ansvar för tre barn (mannen hade helt försvunnit ur deras liv).

Ett läkarbesök i USA kostar tydligen i snitt 100 euro och ses av många som en lyx. Och många går obehandlade i flera år för till exempel diabetes och högt blodtryck, vilket gör att de dragit på sig komplikationer som de annars inte skulle ha dragit på sig.

En läkare på en frivilligbaserad klinik säger försiktigt (nej, bäst att inte uttala sådana saker riktigt högt?) att det amerikanska systemet behöver ”någon slags reparation”. Han pekar visst på ironin att det rika USA (???) inte förmår ge sina invånare sjukvård.

Är detta en modell att följa?

Kulla-Gullan skriver idag i DD om banker, att banker är hierarkiska på grund av sträng ekonomisk kontroll, är en värld där alla tittar uppåt och inte säger emot. Enligt forskning så är orsaken till att banker går omkull att ingen säger emot. Alla springer i flock, yra av pengajakt, skriver hon. Och när paniken väl slår till rusar alla åt motsatta hållet. Hon menar att det handlar om psykologi och inte biologi.

Hon undrar vad det är som gör att några få orkar stå emot och säga ifrån. Vilka egenskaper den har som vågar vara motståndsman eller –kvinna (se syskonen Scholl under andra världskriget). Hon undrar hur mycket mod som krävs för att ifrågasätta och säga sin mening när alla andra är av en annan åsikt. När flocken och drevet går.

”Mycket, skulle jag vilja säga.”

skriver hon.

Och George Montbiot skriver också om ”The Other Bail-Out – Another set of corporation is pressing for public money. Governments should let them die” (“bail-out” är “borgen”). Han skriver att (i snabb översättning tidigt på morgonen):

“När allas ögon är fixerade vid borgen till bankerna, så hälldes en rejäl hink med pengar på något annat som inte förtjänade att få några pengar.”

Nämligen bilindustrin. George Bush gick med på att låna enorma summor till bilindustrin nyligen litet i skymundan, något som försvunnit i allt prat och alla skriverer om bankerna. Representanthuset godkände också detta. Borgen för bolag sprids som en riktig plåga menar han.

Nu gör bilbolag i Europa detsamma, vill ha pengar från staten (EU). Och påstår att de vill ha dessa för att utveckla mer miljövänliga bilar. Men Monbiot tror inte att så värst mycket kommer att hända på den fronten, dvs. de kommer inte att avsevärt förbättra miljövänligheten. Vilket historien hittills visat och hans artikel pekar just på bilindustrins löften hittills och vad de egentligen åstadkommit. Han tror att de teknologiska misslyckandena nu resulterar i industriernas lobbyande för att få allmänna medel för att bli mer gröna. Han tycker de borde få skammens rodnad på kinderna över detta, med hänsyn till vad de hittills presterat trots en massa fina ord. Och tycker helt frankt att det inte finns någon som helst anledning att spendera en endaste penny av de allmänna medlen för att göra bilindustrin grönare.

Han tror att man skulle få bättre resultat med andra medel. Till exempel att de som köper de minst effektiva bilarna skulle få betala 2000 pund mer varje år än de som köper de mest effektiva. Han menar att detta skulle döda marknaden för de mindre miljövänliga bilarna och tvinga bilindustrin att göra de ändringar som de länge stått emot (min snabba amatöröversättning tidigt på morgonen):

”Om du inte har modet att tvinga bolagen att göra någonting, får du muta dem istället. Det är en berättigad förmodan att tro europeiska biltillverkare kommer att fortsätta misslyckas med att möta de miljömässiga målen, även om de får de pengar som de kräver. Det grönaste regeringen kunde göra är att tillåta dessa parasiter, som drar benen efter sig och förstör vår planet, att gå under.”

Han undrar också (ganska ironiskt?):

”När kommer det glada spenderandet av allmänna medel att sluta?”

Ja, det kan man undra?

Flummig skolminister…

Elisabeth Biström.

[Uppdaterad 3 oktober, se slutet]. En insändarskribent i senaste Lärartidningen skriver i insändaren ”Flummighetens ansikte”, om när Jan Björklund i radioprogrammet ”Kris i skolan?” konfronterades med flera av sina påståenden om den svenska skolan och ombads att visa vilka undersökningar han stöder sig på. Något han inte kunde.

Insändarskribenten menar att Björklund själv ger begreppet ”flummighet” ett ansikte. "Flummighet" som "intellektuell oreda, suddighet." Ja, vem är flummig egentligen?

Läs också Elisabeth Biström i artikeln ”Björklund har fel fokus”, i vilken hon bland annat skriver:

”Jag förstår att Björklund föredrar att tala högst och mest om sina populistiska förslag om disciplinåtgärder och gärna leder debatten in på sådana sidospår. För när det gäller de verkligt avgörande frågorna, om resurser till skolan, om explosionen av privata skolor som utarmar den kommunala skolan, om allas rätt till kunskap – då är det regeringen och Folkpartiet som står för en flumskola. En skola där de som hade oturen att inte ha föräldrar som kunde välja rätt skola, får en sämre utbildning. En skola, där den som valde fel gymnasieprogram vid femton års ålder kommer att missa viktiga ämnen och kunskaper och förlorar möjligheten att läsa vidare senare. En skola med sänkt ambitionsnivå och ökade skillnader. Men det verkar inte bekymra Janne Björklund. Så länge eleverna inte har keps på lektionen.”

Per Acke Örstadius skriver också en insändare i Lärartidningen, också om Björklund och folkpartiet, att frågan inför valet inte längre gällde vilka åtgärder som kunde göra det bättre för människor, utan vilka förslag som kunde leda till valframgång. Enligt SVT.s "Dokument inifrån" så övertog tydligen folkpartiet danska Venstres taktik.

Läs också artikeln ”Kameror inne i skolor stoppas” i Lärartidningen. Samt tidigare blogginlägg ”Högerretorik, disciplin, hålla tyst och lyda…”, om bland annat OECD-rapport som den nuvarande svenska regeringen borde läsa.

Tillägg 3 oktober: Se Dokument inifrånartikeln (som jag länkat ovan) här också. Där står bland annat:

"Barnpsykologen och författaren Penelope Leach säger att vuxna över hela västvälden förändrat sin syn på barn och uppfostran. Många har slutat bry sig om varför barn beter sig som de gör. Istället har lydnadsideal åter kommit i ropet.

- Föräldrakurser, rådgivningsspalter och föräldrakurser ger råd om hur man får barnen att 'bete sig bättre'. I huvudsak betyder det att barnen inte ska stå i vägen för vuxenlivet, säger Penelope Leach.

Reportern Erik Sandberg, själv pappa till tre små pojkar, undersöker varför många plötsligt blivit så angelägna om att få barnen att lyda."

Ja, det var det där med gränssättning och gränssättning.. Ja, det är verkligen en backlash i samhället på alla områden snart sagt!

Se också tidigare inlägg "Disciplin istället för kuratorer..."

Privatiseringar - socialiseringar...

Leif Pagrotsky.

[Uppdaterad 30 september och 1 oktober i slutet]. Leif Pagrotsky skriver i krönikan "Tveksamt att sälja Nordea":

”På en vecka har den amerikanska högern /…/ förstatligat mer än någon annan jag kan komma på. Den franske presidenten Mitterrands banksocialisering 1981 krymper till småpotatis. Bushs socialisering av dessa jättelika institut slår säkerligen också allt vad bolsjevikerna klarade av 1917.

Villkoren är diffusa, men en sak är Bushs finansminister Henry Paulson mycket precis med. Några krav på sänkta löner eller bonusar i de havererade bankerna är det inte tal om. Och det är världens mest högavlönade direktörer det gäller, som trots sina löner visat sig vara klåpare som fört sina företag till graven. Fast i själva verket är det ju på grund av lönerna och framförallt bonusarna som det slagit slint i huvudena på dem./…/

Nordea är Nordens största bank och en av de stabilaste i kraft av att den har det som är bristvaran nummer ett i dag, en uthållig och skicklig företagsledning och en stabil och långsiktig huvudägare. Men trots sin styrka är det svårt för banken att delta i den omstrukturering som nu pågår eller kanske stundar i Europa eftersom staten bestämt att den skall säljas till någon med sämre ägarrykte än svenska staten.”

Artikeln finns också här.

Tillägg 30 september: Läs Göran Greiders ledare "Partyt är över."

Tillägg 1 oktober: Läs "Göran Greider om ett långt perspektiv på kapitalismen." Alla artiklarna finns också här.

Backlash…

Susan Faludi, se hennes hemsida och bok "Backlash", men backlashen gäller inte bara kvinnors villkor idag, utan hela samhället tycker jag (se mitt föregående blogginlägg "Disciplin istället för kuratorer..." om skolpolitiken i Sverige idag och vartåt den verkar leda).

Det verkar som om psykologi och psykiatri också går maktens ärenden slog mig av någon anledning i duschen!!! Så jag var tvungen att sätta mig ner och blogga om detta.

Är det det fenomen den amerikanska psykologen Judith Herman skriver om i sin bok ”Trauma and Recovery – From Domestic Abuse to Political Violence” (1992, ”Trauma och återhämtning – från misshandel i hemmet till politiska övergrepp”) i kapitlet ”A Forgotten History” (”En glömd historia”?) Detta kapitel inleds som följer på sidan 8 i boken (min amatöröversättning från engelskan):

”Studiet av psykologiskt trauma har en underlig historia – en med tillfällig amnesi. Perioder av aktiv undersökning har alternerat med perioder av glömska. Under det gångna århundradet har liknande undersökningsspår tagits upp och abrupt övergivits, bara för att återupptäckas mycket senare. Klassisk dokumentation med femtio till hundra år på nacken kan ofta läsas som samtida arbeten. Trots det faktum att detta fält har en ymnig och rik tradition, har det periodvis fallit i glömska och har måst periodiskt återerövras.”

Hon nämner bland annat Freud och hur han skapade psykoanalysen (som ett utslag av häftigt förnekande från hans sida menar Herman, när han mentalt insåg hur vanliga sexuella övergrepp var på små barn och kanske också att han själv blivit utsatt för något).

Det fenomen vi ser är det psykologer och terapeuter (som Alice Miller, Jean Jenson bland andra) kallar förnekande. Och detta från dem som är s.k. "experter."

Jag tror också att det amerikanska samhället (inkluderande uppfostran både hemma och i skolan) är mer auktoritärt än här. En kvinnlig Rotarystipendiat berättade helt spontant om sina intryck efter ett års vistelse i USA, att om ungdomar ifrågasätter saker och frågar

”Varför?”

får de bara svaret

”Därför!!!”

Och inget mer. Och detta är de bara tvungna att svälja och acceptera. Föräldrarna behöver inte förklara eller motivera något. Hon berättade detta ganska uppbragt? Och tyckte att svenska ungdomar är mer självständiga och bättre på att klara sig och ta reda på saker!!!

Jag har också diskuterat detta något litet med en god vän och hon trodde att amerikanska ungdomar har mer att göra uppror emot än vad våra svenska ungdomar har (än så länge). För jag berättade för henne att mitt intryck var att amerikanska ungdomar verkar göra mer uppror. Och de gör det på delvis ganska destruktiva eller självdestruktiva sätt?? Bland annat kommer inte alltför få tonårsflickor hem gravida och lämnar sina barn till de nu medelålders föräldrarna (kanske i yngre medelålder)!

Förresten är det väl något vi också sett i Sverige sen flera årtionden, att unga tjejer utan barn och lågt på samhällsskalan skaffar barn för att på det viset skaffa sig ett existensberättigande.

Dessutom berättade min amerikanske pojkvän här nyligen om några 18-åriga killar, varav den ena sprayade färg på en privatpersons garage. Resultat: samhällstjänst. Även den som inte aktivt deltog blev dömd. Fyra år senare, när den ene (den som inte aktivt begick gärningen) nu söker nytt jobb har han svårt att få jobb, därför att det står i hans ”records” att han varit dömd till samhällstjänst. Och detta kommer att följa denna person i sju år. Tur att det i alla fall är tidsbegränsat. Men jag funderar vidare: vad kan detta orsaka i en ung persons liv? Om han (hon) har svårt att få jobb och därmed försörja sig?? Vad kan en desperat ungdom göra? Kan ungdomar rent av bli så att säga "infösta" i brottslighet och kanske allt grövre sådan?

Ja, det handlar om empatiunderskott, mer eller mindre allvarligt!!?? Bloggen Psych 101 Revisited skriver om Empathy Deficit:

“Are bio-medical scientists and experimental psychologists temperamentally well suited to the task of understanding human emotions and feelings? /…/

There are milder forms of autism in which cognitive functions are not impaired, and some individuals can have exceptional mathematical, musical or artistic abilities. /…/

Within the subgroup of science students, mathematicians, engineers, physical, and computer scientists were found to have the highest scores, followed by biologists, experimental psychologists and medical students.”

Nu har jag nog inte tid att blogga mer, men vill bara helt kort påminna om att Alice Miller skriver om troliga anledningar till att människor söker sig till psykolog- och terapeutyrket... Och jag tror inte vi föds med empatiunderskott. Det är något vi tillägnar oss och förmodligen tillägnar oss tidigt i livet. Men vi KAN göra något åt detta, de är inget vi MÅSTE leva med resten av livet. Dock kanske det kräver en massa hårt och tufft arbete att komma tillrätta med. Tyvärr kommer somliga inte att vilja göra detta arbete (istället söker de sig till maktpositioner med alla medel och klamrar sig fast där allt vad de kan?? Något vi förmodligen ser hos ganska många politiker, där behovet av makt är helt överskuggande att verkligen åstakomma något gott. Även om de påstår att de gör saker för vårt och allas bästa och förmodligen också tror att det är just vad de vill åstadkomma - och åstadkommer!).

Och ganska många av våra politiker, inte minst i regerande ställning (och ganska många andra i maktpositioner på alla nivåer) verkar lida av empatiunderskott, i somliga fall ganska stort!?? Tillsammans med en komplett oförmåga att ens det minsta leva sig in i andra människors villkor, liv och vardag! Som tur är verkar dock människor som har det mer förspänt ekonomiskt, socialt och jobbmässigt dock reagera över det som sker i samhället (saker som jag tycker är HELT BEDRÖVLIGA!!).

Disciplin istället för kuratorer…

isberg.

Göran Greider skriver i gårdagens ledare ”Bara toppen av ett isberg” om att kuratorer i skolan inte får något stöd i regeringens budget (apropå skolskjutningen i Finland).

”…sådant tycks inte intressera skolminister Björklund [tillägg 27 september: där är det bara "tyst och lyd" som gäller, så där riktigt gammaldags auktoritärt??? Man blir riktigt förskräckt över att personer faktiskt yngre än jag resonerar som de gör! Och förskräckt över att kommentatorer på nätet också applåderar detta, "Det gjorde mig bara gott att få lära mig veta hut!" Något gammaldags auktoritärt som är oerhört förskräckande, som för övrigt gäller många i alliansen och ärligt talat många politiker, kanske inte bara till höger, samt inte minst många i ledande ställning och i behov av makt - och pengar? Vadå, riktigt respektfullt, ärligt och uppriktigt lyssna? Se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus och hans forskning om de värsta seriemördarna och orsaken till varför de begår sådana hemska brott. Ja, det handlar om människosyn: vad man anser vara det som driver människor och också om det går att göra något åt detta, kanske både i form av förebyggande samt behandlande åtgärder (något som dock kostar pengar, men kanske framförallt insikter och det kanske inte minst är det sistnämnda...)!? Men en människosyn som inte är baserad på verkliga fakta. Dvs. inte baserad på de verkliga orsakerna till fenomen... Saker som skulle gå att undvika].”

Nej, kuratorer kostar ju pengar och skattesänkningarna måste ju finansieras. Om uttrycket "bara toppen på isberget" se här.

Greider skriver vidare om den kontinuerliga utarmningen av välfärdssamhällena, samtidigt som kommersialismen exploderar på snart sagt livets samtliga områden.

Debatten stannar gång på gång vid de polisiära eller till och med disciplinära frågorna och orkar inte vidare.

”Kuratorer och psykologer på skolorna är sällsynta och på senare år har fokus helt legat på den disciplinära sidan./…/

…det är ju inte genom enstaka polisinsatser utan genom det vardagligt finmaskiga nät som en fungerande välfärdsstat kan spinna som våldet på sikt kan nedbringas.”

Och dagens ledare av Robert Sundberg ”Bush vill rädda banker” handlar om att

”Plötsligt passar det marknadsliberalerna i USA att ropa på statliga stödåtgärder av ofattbar storlek och hävda att ett sådant statsingripande är nödvändigt./…/

I kongressen är många tveksamma till att rösta ja till paketet. En kritik från höger (republikaner) är att de finansinstitut och banker som tar stora risker måste stå sitt kast. Om de räddas, genom statlig inblandning, vet de att de kan fortsätta ta stora, oansvariga risker eftersom de räddas av staten.

En kritik från vänster (demokrater) går ut på att de som fått lån (men nu fått svårt att betala dem), inte bara de som gett lån (banker) bör bli föremål för statlig hjälp. Demokraterna, och deras presidentkandidat Barack Obama, ställer krav för att acceptera paketet. Kraven går ut på bättre kontroll av, och insyn i, räddningsinsatserna./…/’

I republikanernas USA får tydligen banker som håller på att dö skattefinansierad vård för att klara livet, men inte de 47 miljoner människor som saknar sjukförsäkring.”

Läs också Greiders ledare ”Vårt behov av våld” om att

”…den tilltagande fixeringen vid brottsbevakning är på väg att omforma oss alla: Vi blir mer konservativa av det, vi intresserar oss mer för individuell skuld och offers lidande och får svårare att se samhälleliga sammanhang.

Brottsjournalistiken, vars expansion ytterst beror på den tilltagande konkurrensen inom media, är helt enkelt på väg att göra oss alla dummare.”

Artiklarna finns också här.

Gränssättning...

Anna-Luise Kirkengen.

[Uppdaterad på kvällen i slutet av inlägget]. Slog mig av någon anledning igår: under ett antal år ingick så kallat kompanjonlärarskap i musik i min tjänst. Dvs. jag hade musik i lågstadiet. Jag jobbade i tre olika s.k. enheter och kunde då också jämföra olika lärarstilar och förhållningssätt. Och också hur barnen fungerade i dessa olika enheter.

Nu slog mig igen om enheten där lärarna "satte gräns" för barnen och hur barnen där utvecklade en pennalism. När lärarna inte var närvarande så var (vissa) barn elaka mot andra. Något en danslärarkollega också noterade helt oberoende av mig. Vi var nämligen båda involverade i ett projekt rörande musik och dans i denna enhet. Och vi kom alltså utifrån in i de klasser som ingick i denna enhet.

Till saken hör att skolpsykologen verkade tycka att dessa lärare var en bra förebild för övriga!!!

Den gränssättning som praktiserades var auktoritär (och nästan litet totalitär?). I wikipediaartikeln om totalitarism står det om begrepp som diktatur (min kursivering):

”Totalitarism är ett modernt samlande begrepp för politiska idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt UTAN HÄNSYN TILL MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER OCH PERSONLIG INTEGRITET.”

Barnen fick ett behov av motreaktion. Och var lär vi oss dessa saker ursprungligen? Och det var detta med behovet av makt (kanske ett gränslöst).

Se bland annat den norska läkaren Anna-Luise Kirkengen om integritetsövergrepp. Samt om gränsövergrepp (boundary violations) och dess olika effekter. Somliga som utsatts för diverse gränsövergrepp blir utagerande, andra blir inåtagerande... Gränsövergrepp i form av fysiskt våld i olika svårighetsgrad (från lätta daskar till riktiga övergrepp), sexuella övergrepp (från otillbörlig beröring till direkta våldtäkter och allt däremellan), samt inte minst känslomässiga övergrepp.

Den amerikanske advokaten och barnrättskämpen Andrew Vachss säger:

"...of all the many forms of child abuse, emotional abuse may be the cruelest and longest-lasting of all.”

"Emotional abuse is the systematic diminishment of another. It may be intentional or subconscious (or both), but it is always a course of conduct, not a single event. It is designed to reduce a child's self-concept to the point where the victim considers himself unworthy—unworthy of respect, unworthy of friendship, unworthy of the natural birthright of all children: love and protection."

Vilket översatt blir något i stil med:

"Av alla de former av barnmisshandel så är kanske känslomässig misshandel den grymmaste och längst räckande."

"Känslomässig misshandel är det systematiska förminskandet av en annan. Denna kan vara avsiktlig eller undermedveten (eller båda), men den är alltid ett sätt att bete sig, inte en enstaka händelse. Den är ämnad att reducera ett barns självuppfattning till den punkt där offret ser sig själv som ovärdigt - ovärdigt respekt, ovärdigt vänskap, ovärdigt den naturliga frörstfödslorätten hos varje barn: kärlek och skydd."

---

Läs också Göran Greider i dagens ledare "Vår tids vålnad," där han bland annat skriver:

”…ensamheten, självhävdelsebegäret som gör att de unga männen vill visa upp sig i ett offentligt forum om det så bara är en video på You Tube: Denna människa är på väg att bli en arketyp i den senkapitalistiska västvärlden, ja i den allt febrigare globala kapitalismen.

Visserligen har vansinnesdåd av det här slaget alltid inträffat, men det nya tycks ändå vara den återkommande symbiosen mellan explosiv, manlig ensamhet, vapen och en helt ny nivå i det medialiserade samhället. /…/

Han är som en hel generation unga människor utkastad i en värld där det nästan inte finns några gemensamma framtidsdrömmar och där alla drömmar som dröms är privata och mycket ofta genomsyrade av den dagliga kampen för tillvaron i ett alltmer konkurrenspräglat samhälle. /…/

Från alla samhällsinstanser ropas ju budskapet hela tiden ut: Var konkurrenskraftig! Tro inte på några solidariska ideologier utan på dig själv! Producera! Var ständigt förändringsbenägen!/…/

…den finska skolan: Visst, den är numera världsberömd för de prestationer som där sker, men medaljen har en baksida: Alla de som inte klarar hetsen och alla de som klarar hetsen men då också ofta tvingas offra samhörigheten med andra jämnåriga. Jag hoppas Jan Björklund hörde det där. ”

Tänk bara på dig själv!! Greiders ledare finns också här.

När jag postat detta läste jag Jenny W.s senaste blogginlägg "Utvidgad dumhet"!!! Vad bra skrivet!! Så heligt argt!

Men det är ingen ursäkt för övergrepp senare (oavsett omfattning eller grad) att man varit utsatt för övergrepp själv. De tidigare övergreppen är bara och endast en förklaring.

Se också Sigruns blogg om "Nödhamn för desperata."

Tillägg efter dusch: Och skolan ska spara flera tiotals miljoner. Bland annat diskuteras radikalt musikskolans nedläggning (men detta stod inte i den borgerliga tidningen igår, bara i den socilademokratiska!!!).

Vi håller på att återgå till forna tiders klassamhälle!! Där bara vissa familjer har råd att låta sina barn göra vissa saker, bland annat lära sig att spela ett instrument. En annan aspekt av detta med estetisk verksamhet är att utveckla hela människan och ge den uppväxande mäniskan flera språk samt kanske inte minst meningsfulla fritidssysselsättningar, som kanske också räcker hela livet ut!?

Vad för slags samhälle vill vi ha och skapa?? Och vadå kunna och orka visa barn och ungdomar en äkta, genuin respekt, utan att för den skull vara några mesar? Egentligen har jag INTE ALLS tid att blogga, men nu har jag gjort det i alla fall.

Tillägg på kvällen: Arthur Silver skriver i sin senaste bloggpostning om att klamra sig fast i förnekande över sanningen, om hot mot förnekandemekanismen, samt om ”eliten som styr oss”.

Han skriver bland annat:

“Americans agonize over who will win a ridiculous television show contest, yet they refuse to consider the ways in which they permit the bodies of innocent human beings to be ripped apart every day, just as they refuse to reach out to those whose souls have been damaged beyond repair. Yet I will continue to make my plea, for until we become adults, we will remain mired in the patterns of thought and the immense destructiveness that threaten to rip our world apart once and for all./…/

If children are treated with genuine respect and compassion, if they are regarded as full human beings in their own right, they will treat themselves and others with respect and compassion. Almost no parents treat their children in this manner, a subject I have discussed in great detail in my Alice Miller essays, and one I will discuss still further in my new tribalism series.

When people say adults behave and think like children, what they more properly mean is that they behave and think like children who are profoundly damaged -- children who are already made emotionally numb by the typical kind of emotional abuse to which most children are subjected many times a day, children who have been forced to deny their own pain simply to survive, and who are therefore unable to grasp the pain of others. Most adults were once such children; one of the ways the damage reveals itself when they become adults is the denial described above and in many of my articles.

Many children believe that 'wishing will make it so,' just as they believe that there are no consequences for their actions that cannot be undone. But again, children who believe this are those children who are already damaged. Healthy children do not think in this manner. But most of us were greatly damaged as children, and most of us deny what ought to be unavoidable truths because we learned to do this in our earliest years of life./…/

…most Americans -- and our entire governing class and almost all commentators and bloggers -- refuse to grasp them. It is as if these ideas are written in a dead language. Certainly, the language is dead to them, for they have made themselves incapable of understanding it. To recognize a truth of this kind threatens the mechanism of denial that lies at the very center of their sense of themselves, at the very center of their identity. So the truth cannot be acknowledged.”

Den okunniga allmänheten...

oraklet i Delfi, Pythias.

en ekonom.

Läs Bo Degerman i "Det är ekonomerna som behöver skolas." Han avslutar denna artikel med:

"Minister Jan Björklund (fp) talar om ansvar och hut i skolan. Han och Mats Odell borde först ordna en kurs för alla dessa ekonomer, analytiker och aktörer som bara blundar. Men de båda ministrarna är så ideologiskt förblindade att de inte ser sin tids osunda tecken. Skyll på den okunniga allmänheten."

Tala om respekt för folket!!

Mats Odell menar att:

"Folk måste lära sig att uppträda ansvarsfullt i ekonomiska sammanhang."

Men:

"Vad säger de nu alla dessa högt skolade ekonomiska orakel som fungerar som tidsandans överstepräster? Gör dessa rövarbaroner finanshajar och marknadsfundamentalister avbön?

Inte alls. Ingen frågar dem hur de kunde ha så fel, varför de inte visat ansvar och varnat. Om de är experter borde de ha sett. Läkare varnar för sjukdomar, biologer för klimathotet, metereologer för stormar, jurister för organiserad brottslighet, teologer för synden. Den ekonomiska elit vars utbildning det allmänna kostat på ser inga faror att orda om."

Artikeln finns också här.

Läs också här om bristen på rapportering i media om "European Social Forum."