Sapphire om USA och nedmonteringen av välfärdsstaten där och dess följder…

Tillägg 1 februari: Jag har samlat ihop en massa texter och artiklar som jag vill ha kvar i denna bloggpostning.

Fredrik Skavlan frågar Sapphire, författaren till boken ”Push” (som ligger till grund för filmen ”Precious”) i sitt senaste program (se slutet av programmet):

”Du skrev din historia på 1990-talet. Hur har dessa saker [som skildras i boken, och filmen] förändrats sen Obama blev president?”

Sapphire svarar:

”När jag skrev boken var Bill Clinton president. Han ändrade välfärdsstaten som vi kände den och ryckte bokstavligen undan mattan för unga kvinnor som Precious. Han ville inte att de skulle leva på välfärden eller friskolor, utan få dem att göra meningslösa jobb, sådana som vi just pratat om. Unga kvinnor på 18-19 år fick städa gator [Ja, se det med den tredje vägens politik].

Sen blev Bush president och hans lösning var Jesus och äktenskap. Unga kvinnor skulle nästan tvingas in i äktenskap. Särskilda rådgivningscenter skulle få bort ungdomarna från gatorna. ’Gift er! Det kommer att bli kul vet ni!’ Men naturligtvis så fungerade inte det.

I Obama har vi äntligen fått en president som… Bill Clinton var en tänkande man, men han var inte modig. I Obama har vi både en tänkande och modig man. Och han stöder abort och kvinnors rättigheter. Han har inte utökat välfärden, men han har stoppat republikanernas nedmontering av den. Vi upplever en enorm förändring i vårt land.”

Läs Göran Greiders ledare ”Obama har inte gett upp”:

”Det imponerande med talet var att Obama lyckades ge ett intryck av att ännu vara en obruten kraft: Vi ger inte upp! Jag ger inte upp! Men alla de moltysta och revanschistiskt ruvande republikanska ledamöterna vittnade om svårigheterna för varje president med minsta progressiva agenda. Kanske är det så att USA helt enkelt inte äger förmågan att längre reformera sig självt? Ett tecken på att nationen är på väg att mista den självklara position som ekonomisk och politisk stormakt?”

Läs också Tomas Axelssons recension av filmen Avatar:

”Cameron gör ingen hemlighet av att han vill förmedla ett budskap med sin film, nämligen att omvärdera tillväxtsamhällets grundvärderingar och få oss att mera på djupet uppleva värdet av ett ekologiskt livsmönster./…/

Parallellt med en alltmer individualistisk nyliberal samhällsvision tycks en allt djupare kulturpessimism gestaltas inte bara i Avatar utan i flera av de senaste 30 årens påkostade science-fictionfilmer. ’Vårt’ västerländska industriella system verkar oförmöget att skapa gemensamma mänskliga livsvillkor./…/

Det kapitalistiska tillväxtbegäret är på kollisionskurs med vår kulturella överlevnad och vi saknar moralisk kompass. Västvärldens samlade arrogans personifieras i filmen av den militära befälhavaren Miles Quaritch, som iskallt beordrar skövling av det Stora Trädet och Na’vi-folkets heliga lund där folkets minnen är samlade som röster i ljusgrenar.”

Som han skriver: många kulturer är på väg att utrotas i vår nuvarande fas på planeten.

Läs ledaren ”Pensionärer livboj för KD” av Robert Sundberg. Han menar att KD haft marginellt inflytande på den M-ledda regeringens politik den gångna mandatperioden, så vad säger att de skulle kunna driva igenom löftet om sänkt skatt för pensionärer under fortsatt regerande efter valet, i all synnerhet om trenden med allt lägre röststöd håller i sig.

Läs också ledaren ”EMU som tagelskjorta” av Roland Spånt, Leif Pagrotsky tycker detsamma i ”Euron bidrar till problem”, precis som Nils Lundgren och Sören Wibe skrev redan i somras "Euron är problemet inte lösningen."

Se också insändaren ”Att ta bort Las minskar inte ungdomarnas arbetslöshet”, ja, är det dags att införa en särskild bonusskatt?, ”Maratondebattörerna i radio” av Robert Sundberg om Sahlins och Reinfeldts senaste debatter. Ja, är Sahlin grovt underskattad som Per Garhton anser? Läs också ”Orden ljuder på nytt sätt i debatterna” av Greider:

”… centrala ord i debatten har skiftat innebörd, eller återfått sina rätta betydelser. /…/

Det är helt enkelt så att Reinfeldt inte längre kan raljera över 'bidragslinjen. Det var ju det som gjorde att Alliansen förra gången kunde vinna valet: Socialdemokraterna ansågs bara stå för 'bidragslinjen' och inget framåtblickande.

Sedan bröt debatten om sjukförsäkringen ut. Plötsligt stod de där, cancersjuka eller psykiska sjuka människor, som genom ett mirakel ansågs friska och vilkas arbetsförmåga nu skulle prövas mot hela arbetsmarknaden. Och då vare det inte bara sjukskrivna arbetare det handlade om, utan tjänstemän högt uppe på karriärstegen./…/

Ändå bör de rödgröna akta sig för att ta ut segrar i förskott. Inte heller de vågar ta itu med den svåra frågan kring sjukförsäkringen: Det hårdnande arbetslivet./…/

Politik består till stor del av ord: de ger inte bara namn åt fenomen, de inrättar hela världar när de uttalas. Det viktiga ordet bidrag har återfått mer av sin innebörd av social rättighet. Det är därför Reinfeldt snart bara har sin sårade statsmannaroll att hävda sig med. Sahlin står i ordens medvind.”

Ja, Reinfeldt gnölar!

Se också Björn Johnson i DN-artikeln "Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron -

Forskare om den höga sjukfrånvaron: Det havererade rehabiliteringssystemet är den mest trovärdiga förklaringen, inte överutnyttjande eller påståenden om fusk."

Läs också vad han skriver själv om sin bok och debattartikel på bloggen Stardusts blogg.

På Stockholms filmfestivals sida kan man läsa om filmen ”Precious”:

”Övergrepp och psykisk misshandel är en del av vardagen för analfabetiska och överviktiga Harlemtjejen Precious. Men när hon en dag blir sedd av en progressiv lärare på skolan påbörjas vägen mot upplysning. Daniels flerfaldigt prisbelönta drama är ett knytnävsslag och ljus av hopp som inte lämnar någon oberörd – ett av årets absoluta måsten.”

Och på SF-bio:

”Precious Jones, en 16-årig analfabet, har hela sitt liv varit osynlig. Osynlig för pappan som våldtar henne, mamman som slår henne och myndigheterna som bara ser henne som ett i raden av Harlems alla förlorade själar. Men när Precious, gravid med sitt andra barn med sin far, möter en beslutsam och radikal lärare påbörjar hon en resa av utbildning och upplysning. Och Precious lär sig inte bara att skriva om sitt liv, utan gör det även till hennes eget för första gången.”