Inlägg
Barbara Ehrenreich skriver vidare i kapitlet ”How Positive Thinking Destroyed the Economy” (s. 190-192) att återigen så förser det avsomnade (och återuppståndna??) Lehman Brothers oss med en fallstudie. Enligt New York Times sommaren 2008 så fanns det en avskärmning från den yttre världen vilket innebar att risken var betydande (att något skulle hända på den finansiella marknaden).
Se tidigare bloggning om denna bok i "Magiskt eller positivt tänkande eller om 'varför röstar människor på en politik som inte gynnar dem ett dugg?..."
Omgivningen hade blivit så ö-liknande (insulär, ensam, isolerad) för dem som var verksamma i Lehman Brothers (precis som i andra delar av finansvärlden) enligt en av de tidigare verkställande direktörerna, så man hade tappat kontakten med vanligt folks liv, verkligheten, rationellt tänkande eller vad man vill kalla det.
Richard Fuld sa okej till beslut, men Joe Gregory hade paketerat materialet så att valet var uppenbart.
Och styrelsen (som också var välbetald) erbjöd ingen motvikt!
Till detta kommer effekten av att vara effektivt avskild i en värld av obegränsad lyx. Fuld hade fem hem; Gregory pendlade till arbetet med helikopter från ett av sina utsträckta Long Island hem.
”Problemet med detta”
skriver (Eric) Dezenhall och hans medförfattare i en bok om krishantering,
”är att när subjektet går från ett Gulfstream V affärsjet flygplan till en limousin, till ett arrangerat möte med mat levererad, till ett fyrstjärnigt hotell, så lever han i en konstgjord bubbla av konstant, okritisk armering. Han blir en halvgud som konsumerar återförsäkrande, lugnande klichéer, en som inte möter livets friktion.”
Och naturligtvis, en sak som är osynlig en kilometer upp i luften i en Gulfstream V jet är den sorts vardagliga kriser som fått så många av dem som är belånade att ’spåra ur’ – ett barns sjukdom som leder till sjukvårdsräkningar och frånvaro från jobbet, en kostsam bilkollaps, överraskande arbetslöshet.
Steve Eisman är ännu bryskare om verkställande direktörers (inrotade) tänkesätt, ett tänkesätt vilket ledde till att marknaden havererade. Han kallar det hela ”hedgefondsjukan” och säger att
”… den borde finnas i DSM-V [den senaste manualen för psykiatriska diagnoser, som just nu skrivs om]. Något bara kungar och diktatorer led av förr. Symtomen är storhetsvansinne, plus narcissism, plus solipsism.
Om du är värd 500 miljoner dollar,”
frågar han,
”hur skulle du då kunna ha fel om någonting alls? Att bara föreställa sig något är att få det att hända [du kan förflytta berg]. Du är Gud.”
Detta är det sinnestillstånd som befordrats av varje positiv tänkare, alltifrån Mary Baker Eddy till Joel Osteen, från Norman Vincent Peale till Rhonda Byrne skriver Ehrenreich.
Företagschefer hade, kanske något cyniskt, länge rekommenderat allt detta till sina ”underhuggare.” De hade delat ut motivationsböcker och tagit in motivationstalare för att inspirera människor att visualisera succé, att arbeta hårdare och klaga mindre.
Problemet är att de började tro på detta själva, med resultat att på kort tid så avdunstade pensionsfonder värda cirka ofattbara 21 000 000 000 000 kronor (dvs. 21 000 miljarder svenska kronor), pensionskonton och livssparanden i samma eter som absorberat alla våra positiva tankar.
”Var var alla vuxna?”
undrade kommentatorer när ekonomin reddes upp 2008. Var var regulatorerna, vakthundarna, soliditetsbyråerna, som Moodys, som antogs göra omsorgsfulla bedömningar av investeringsriskerna? Nåväl, soliditetsbyråerna, som amerikaner kom att bli varse, befann sig i samma ficka som dem de antogs bedöma – var till och med perverst nog betalda av samma företag som de skulle bedöma.
Vad beträffar den offentliga sektorn, eller den skenbart offentliga sektorn, så var den fast i samma grepp av optimistisk förtröstan – marknadsfundamentalismen eller idén att marknader är självkorrigerande och inte behöver någon betungande reglering.
En sann troende var Alan Greenspan, ordförande för Federal Reserve till 2006, som triumferande sagt 2005 att
”… den imponerande prestationen som amerikansk ekonomi gjort över de senaste årtiondena erbjuder klara bevis över fördelarna med en ökande flexibilitet hos marknaden,”
med ”flexibilitet” betydande frihet från reglering och betungande fackföreningar.
Tre år senare fick han äta upp det han sagt, bita i det sura äpplet, och kom med det berömda medgivandet till en kommitté i kongressen att
”… de av oss som såg till självintresset hos långivande institutioner, som skulle skydda aktieägares rättmätiga krav, nu befinner oss i chockad misstro.
[se Assar Lindbecks prat om ’särintressen’!!!! Avseende gräsrötterna i detta fall! Lindbeck var, och är?, nyliberal. Jämlikheten fick bara försvaras så länge den inte påverkade marknadsekonomins sätt att fungera].”
Ehrenreich undrar om inte marknadsfundamentalism inte är något annat än ”galopperande positivt tänkande.”
Jag kommer att blogga mer om det hon skriver tror jag, för jag tycker att det är väldigt intressant och tänkvärt.
2 kommentarer:
Hejsan!
Ja, skriv gärna mer om detta, jag tycker också att det är synnerligen intressant!
Ja, den är intressant den är boken! Borde ges ut på svenska. Eller åtminstone skrivas om i svenska medier. Liksom fler av de böcker Ehrenreich skriver om i sin bok, som kommer med väldigt hälsosamma ifrågasättanden av förhållanden i USA. Som kanske skulle sticka hål på överdriven beundran av det landet och de påstådda stora möjligheterna att lyckas där. Och hur fantastiskt USA är. Och allt ganska många tror att vi borde ta efter.
Skicka en kommentar