Diverse artiklar...

[Uppdaterad under dagens lopp]. Litet högt tänkande och citerande inspirerat av saker jag läser och har läst nyligen, vill gärna sätta detta på pränt även om jag nu är inne i nästa hektiska arbetsperiod.

Göran Greider skriver i ledaren ”Farväl till Bush” om Bush avskedstal som president:

”Hans åtta år i Vita Huset har gjort honom till en av USAs minst populära presidenter någonsin, landets rykte utomlands är sämre än någonsin, han lämnar flera pågående krig efter sig och dessutom ett budgetunderskott som i sig flyttar makt till finansiärer i Asien. Men han höll fast vid att politiken varit lyckosam och beviset för det var att USA sedan den elfte september 2001 klarat sig från terrorattacker.

I sitt tal levde hans fundamentalistiska väckelsekristendom upp: Gott och ont står emot varandra i denna värld och inga kompromisser är möjliga.

Hur var Bush möjlig? Det är tiotusenkronorsfrågan som historikerna en gång kommer att ställa. Hur kunde han vinna en andra presidentperiod? USA regredierade under 2000-talet, en stor del av befolkningen sjönk ner i ett högerkristet och nykonservativt träsk som gjorde dem oförmögna att förstå sig själva, sitt land, sin tid. Kanske blev Bush den president som kom att förvalta ett amerikanskt imperium som slutligen passerade zenit?

Nu avgår han. Världen kan börja om.”

Kan den? Gör den? Förhoppningsvis gör den det.

Vidare läste jag en recension ”Shoppingkulturen styr våra liv” av Zygmut Baumans bok “Konsumtionsliv.”. Från denna recension:

”Varje människa värderas främst efter sin köpförmåga och kreditvärdighet./…/

Vad händer med mänskligheten och våra förmågor när vi enbart reduceras till shoppingvarelser?/…/

Enligt Bauman har även vi människor främst förvandlats till varor./…/ I informationsåldern är osynlighet liktydigt med död./…/ Det egna jaget står i centrum./…/

Denna hypersnabba jakt på nya kickar kallas för utveckling och modernitet när det i själva verket handlar om hastigt uppkommen konsumtion av självbespegling och allmänt sladder./…/ Vi måste hela tiden övertygas om att våra bilar, möbler, köksinredningar, kläder, accessoarer måste bytas ut av olika anledningar. I shoppingkulturen är driften att slänga bort prylar lika kraftfull och nödvändig som att handla. Kan vi finna en förklaring till varför så många i detta konsumtionssamhälle mår psykiskt dåligt? Varför så många måste äta mediciner mot depressioner? Ja, delvis eftersom själva shoppingkulturen behöver en tydlig känsla av otillfredsställelse och brist på något väsentligt./…/

Flykten från oss själva berikar andra./…/ Ja vi måste hela tiden vara på jakt efter ideala föreställningar om våra liv. Allt kan bytas ut till det bättre./…/

En annan dyster konsekvens är ett egoistiskt samhälle och människor som står fullständigt oförstående inför begrepp som solidaritet och människors lika värde. Om en människa blott och bart värderas som en vara faller hela den medmänskliga filosofin. Steget från ett kollektivt samhälle och kollektivt ansvar till ett individuellt och privatiserat samhällssystem förändrar människors attityder och förmåga att engagera sig i andra.

Nyliberalismen gav shoppingkulturen fritt spelrum för mer än 20 år sedan. Det har också på ett mycket genomgripande sätt förändrat människors attityder, vanor och åsikter. I en undersökning av brittiska konsumenters populäraste fritidssysselsättningar, under de två senaste decennierna, har stått nöjen, berättar Zygmunt Bauman./…/

Blandekonomin skyddade människor från produktionskapitalismens avarter./…/

Det handlar om sociala rättigheter, känslan av tillhörighet och mänsklig solidaritet. Kort och gott, ett jämlikare samhälle. Självfallet sammanfaller även nya klimatpolitiska mål med en betydligt nyktrare och planerad konsumtion.”

Vad skulle verklig utveckling och modernitet vara? Är vi bara värdesatta för våra yttre uppenbarelser? Ses vi alls som levande varelser, med känslor, tankar, behov av annan natur? Eller hur ser vi på känslor, behov? Och varför ser vi på dem som vi gör?

Varför är det egna självet så mycket i centrum som det är? Och samtidigt är det det hela tiden? Är denna självcentrering sund? Vad vore sund självcentrering, hur åstadkommer vi en sådan sundare uteckling? Och vad skulle en sund uteckling leda till? Vad leder en sundare mänsklig, personlig utveckling till?

Vad är det vi saknar och vilka behov försöker vi tillfredsställa på olika sätt?

Kan verklig, äkta respekt för individen inte existera i ett kollektiv? Om inte, varför?

Bauman talar om rättigheter, om tllhörighet och mänsklig solidaritet, helt enkelt ett jämlikare samhälle. Att vi faktiskt har rättigheter som mänskliga varelser och Johan Ehrenberg skrev faktiskt också om detta före jul i ledaren/krönikan "Glömda rättigheter".

I wikipedia står det att Bauman har tagit upp individualiseringen av i grunden kollektiva problem, se stycke sex i denna länkade wikipediaartikel. Ja, individer klandras. Samtidigt garanteras andra ansvarsfrihet.

Ja, vad strävar vi efter, för, och varför?

Se denna artikel om att ”Rötterna till våld är inte okända” eller The roots for violence are not unknown

Varför har vi de ledare vi har? Och varför traktar dessa efter makt? Jo, återigen, det är nog så att de med de starkaste psykologiska försvaren tenderar att vilja bli ledare, se tidigare inlägg om detta. Vilket innebär att vi inte får de ledare som skulle bli de bästa ledarna. Men ledarna väljs ju också av folket och det finns ju anledningar till att vi väljer de ledare vi väljer eller kanske avstår helt från att välja. Samt se om backward (eller efterblivna) psychoclasses.

Se också återigen till exempel följande artiklar och essäer: “Bush isn’t a Moron, He’s a Cunning Sociopath” by Bev Conover, “D.C. Shrink Diagnosis Bush as a Paranoid, Sadistic Megalomaniac”, “George W. Bush’s projection dislocation of self” by Terence O'Leary, “See No Evil -- A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics” Michael Milburn interviewed by Brian Braiker, “So George, how do you feel about your mom and dad?” by psychologist Oliver James, “The Madness of George W. Bush – A Reflection of Our Collective Psychosis” by Paul Levy.

Sidospår: En person som är chef sa om människor som är utmattade att deras utmattning inte "bara" beror på hur de har det på jobbet, utan beror på en rad samverkande faktorer, däribland framförallt privata förhållanden. Han menade att de framförallt beror på privata förhållanden och knappt på arbetsmiljöförhållanden? Detta har jag gått och grunnat på.

Sanningen är den att marginalerna idag är så små att det inte riktigt finns marginaler för privata problem? (Och detta är också något som stressforskare har försökt påpeka för ett antal år sedan, utan att det har fått något genomslag knappt alls).

Och de som har varit (och är) sjukskrivna har väldigt ofta blivit socialt isolerade, har blivit sjukskrivna till ensamhet (hur rehabiliterade är det?). Anledningen till att människor med långa sjukskrivningar har haft svårt att ta sig tillbaka i jobb tror jag beror på att rehabiliteringen varit så dålig och kanske i många fall obefintlig, så människor har hamnat i en moment-22-situation. Det är där man borde ha satt in resurser och insatser, samt på arbetsmiljöförbättringar, systematiskt arbetsmiljöarbete.

För det är inte sant att de med långa sjukskrivningar inte kan ta sig tillbaka till ett heltidsjobb igen! Att så många kanske inte förmått det beror just på faktorer ovan.

Och det slår mig också vad läkaren Solveig Klingberg Larson skriver i sin bok ”Stressutlösta utmattningsreaktioner och utbrändhet” (Liber, 2000) apropå de nya sjukskrivningsdirektiven (s.39):

”Jag vill också understryka att det är viktigt hur kontakten från Försäkringskassan sker. Om patienten blir uppringd och informerad om att Försäkringskassan måste undersöka om det finns underlag för sjukskrivning och vilka aktiva rehabiliteringsåtgärder som kan sättas in för att patienten fortast möjligt ska komma i arbete, har det samma effekt som om man skulle kontakta en person med en brännskada och meddela att man måste titta närmare på skadan och sedan riktar en blåslampa mot skadan, dvs. man förvärrar problemet.”

Fast det är lika illa om inga rehabiliteringsåtgärder sätts in eller att man drar på att sätta in dem… Vilket också sker och skett. I många fall har man nog också omöjliggjort för människor att komma tillbaka i jobb, men det förbiser de som sitter med makt och beslutsrätt. Och förbiser medvetet i alltför många fall också!?

Om detta finns mycket att säga och det finns en massa forskning inom området de senaste tio åren, en forskning som det dock knappt talats om alls i media… Och forskarna är också flata med att gå ut med denna!? Av opportunistiska anledningar?? De säger också det som de i makten vill att de ska säga? Eller så håller de tyst?

Att hävda att utmattningssjukdom beror på privata problem betyder också att man tystar en stor grupp människor, som ingjuts skam!!?? Och i och med denna skam blir man också lätt oförmögen att se hur förhållandena egentligen är och var problemet ligger.

Det är något svagt och skamligt med dessa problem, för de är "privata", "personliga"? Och fokus flyttas?? Kanske inte helt medvetet? Kan jag inte låta bli att undra, oerhört ironiskt.

Inte för att det är eller borde vara skamligt att ha personliga, privata problem. Men undertonen är att dessa individer har någon slags personlig svaghet eller defekt. En som andra människor inte har.

DD-artiklarna finns också här.

Tillägg senare på förmidddagen: S. (min pojkvän, boende i USA) säger att alla försäkringspremier ökar och ökar, för bil, sjukvård osv. Läkare tenderar att förskriva behandlingar som inte är nödvändiga där.

Det står i lokaltidning nu på morgonen om privatiserandet av apotetek och tron att medicin ska bli billigare i och med denna privatisering... Men privata företagare vill tjäna pengar?? Och kanske MYCKET pengar? Och vad kommer dessa privata apotek att tillhandahålla? Vad för service, och service till VILKA? Borde vi inte ha satsat på att förbättra det vi har istället, dvs. det apotek vi HAR! Eller har haft! Men där har neddragnngar också skett så arbertsmiljön och därmed servicen blivit sämre? Men fortfarande uppskattar jag det apotek vi har.

Och hos befolkningen sprider sig uppgivenheten och uppfattningen att

"...folk är så här! De utnyttjar systemen allt de kan. Har man möjlighet så utnyttjar man systemen, de som finns, och försöker blåsa till exempel försäkringsbolag ALLT man kan!"

Och det är exakt så här man verkar resonera i USA - och i ÄNNU högre grad än här. Moralen verkar vara ÄNNU lägre där än här. Solidariteten med andra och med systemen mycket lägre än här. Men vi börjar resonera så alltmer? Media (framförallt all vår borgerliga) förmedlar denna syn på hur människor?? Bidrar (kanke inte helt omedvetet) till att skapa en uppgivenhet, som leder till en cynism

"Om alla andra - så kan väl jag!!!"

Men uppgivenhet är inte ofrånkomlig. Dock spelas det på denna!? Politikerna (framförallt borgerliga) spelar på denna; på uppgivenhets- och maktlöshetskänslor? Är medvetna om att det kan gynna dem?

Och vad har detta lett till i USA? Jo, det finns människor som har det häpnadsväckande påvert, sett med en svensks ögon. Dvs. jag har flera gånger blivit rejält förskräckt över hur människor lever och hur arbetsplatser ser ut där. Har jag levt ett SÅ skyddat liv, så jag inte sett hur människor har det här?

Uppdaterad på kvällen: jag har just pratat med S. där borta i Amerika. Det låter som om människor där är väldigt pessimistiska angående ekonomin. S. hade fått ett mejl från sin f.d. första fru. Han hade skrivit till henne för han undrade hur hon hade det. Han blev helt förskräckt när han fick hennes svarsmejl igår. Hon var helt desperat, jätteorolig, ville ta livet av sig.

S. hade trott att hon hade det väldigt bra ställt, med en farm med ganska stora ägor, sportbil, en farfar som hade varit miljonär (farmare), hennes döde andre man var läkare, men hon hade inte ärvt mycket efter honom visade det sig nu. Värdet på hennes ägor hade sjunkit till en tredjedel av vad det var när hon köpte dessa (på grund av den nu rådande krisen). Hon hade inget jobb som landskapsarkitekt längre. Hade jobbat som någon slags lärare i skolan med betydligt lägre inkomst än hon haft tidigare.

En annan av S.s vänner är sjuksköterska. Hon verkar jobba häcken av sig och åka hit och dit för sjuksköterskejobb. Hon är nu skinn och ben.

Som en tanke hade Utredarna ett blogginlägg Regeringens välfärdspolitik ifrågasätts allt oftare av initierade forskare.