lördag 3 november 2007

Vad är "informed consent"?

Min fria översättning om vad "informed consent" är apropå det psykiatrikern Ewen Cameron gjorde (se uppdateringen i slutet av det inlägget):
"Vad är ”informed consent”?
[en behandling om vilken patienten blivit fullt informerad och gett sitt samtycke till].

Informed consent är den process genom vilken en fullt informerad patient kan delta i val om sin hälso/sjukvård. Den springer ur den juridiska (lagliga, rättsliga) och etiska rätt patienten har att styra det som händer hennes/hans kropp och ur den etiska förpliktelse hos läkaren att involvera patienten i hälso/sjukvården.

Vilka är beståndsdelarna i fullt informerat samtycke?

Det viktigaste målet i informed consent är att patienten har en möjlighet att bli en informerad deltagare i beslut om hans egen hälso/sjukvård. Det är vanligtvis accepterat att ett fullt informerat samtycke inkluderar diskussioner om de följande beståndsdelarna:

  • Naturen i beslutet/proceduren
  • Rimliga (skäliga) alternativ till den föreslagna åtgärden
  • De relevanta riskerna, fördelarna och osäkerheterna rörande varje alternativ
  • Uppskattning av patientens förståelse
  • Patientens accepterande av åtgärden

För att patientens samtycke ska vara giltigt (väl grundat), måste han vara ansedd att vara kompetent att fatta beslut som finns till hands [??] och hans samtycke måste vara frivilligt. Det är lätt att tvingande situationer [tvångssituationer] uppstår i medicin. Patienten känner sig ofta maktlös och sårbar. För att uppmuntra frivillighet, kan läkaren göra klart för patienten att han deltar i ett beslut, inte blott och bart i ’att skriva under ett [färdigt] formulär’ [hur är det med respekten för doktorn och auktoritetstro??]. Med denna förståelse ska informerat-samtycke-processen ses som en inbjudan till henne/honom att delta i hans/hennes [eget] hälsovårdsbeslut. Läkaren är också vanligtvis förpliktigad att komma med en rekommendation och dela sitt resonemang [kring det hela] med patienten. Fattningsförmågan [??] å patientens sida är lika viktig som den information som ges. Följaktligen ska diskussionen hållas på lekmannens [??] villkor och patientens förståelse ska bli fastställd/uppskattad under hela processen.

Grundläggande samtycke är förenat med att patienten ska veta vad du skulle vilja göra och att fråga dem om detta är okej. Grundläggande samtycke är lämpligt när man ska orsaka blodvite [åderlåter!!??]. Beslut som förtjänar [??] denna sorts informerat-samtycke-process kräver ett lågnivådeltagande från patienten på grund av högnivåkonsensus i gemenskapen [??].”

Och hur är det med små (och större) barn i sjukvårdssammanhang? Och hur var det med Ewen Camerons patienter och hur fungerar dessa saker i sjukvården idag? Och hur är det idag med stressade läkare och stressad sjukvårdspersonal när det gäller dessa saker? Gör detta patienter friskare, lugnare, tryggare?

Tänker också på vad Kirkengen skrivit (hennes böcker är jättedyra, men man kan börja läsa henne i ett utdrag ur hennes sista bok på engelska, en bok som fortfarande bara finns på norska? Detta utdrag finns i länkrullen till vänster under "Important to me...", se "Kirkengen: How abused..."!) om maktförhållandet läkare-patient och vad detta faktiskt kan innebära/innebär.

Och tänker också på det som stod i senaste ACE-rapporten, om att läkare borde börja ta upp barndomshistorien i sina anamneser betydligt oftare än som görs (görs inte alls??).

Där står bland annat (i min amatöröversättning):
"Oavsett ett sorgligt tillstånd som människa, kan vi kanske vara mer modiga,
mer villiga att sträva mot livet istället för mot döden, när vi vet att vi har
stöd av dem runt omkring oss. Ju förr alla moderna allmänpraktiserande läkare inkluderar barndomstrauman som en del av deras patienters medicinska journaler – och vidtar åtgärder för att hjälpa sina patienter att återhämta sig från sådana trauman – ju förr är det troligt att vi ser en friskare befolkning globalt."
Se också läkaren Linn Getz om ”Unexplainable histories”. Där (när en läkare stöter på en "unexplainable history"), inte minst, borde barndomshistorien tas upp, om inte förr.

Inga kommentarer: