Inlägg
se Wilkinson och Pickett om statusstress,
vilket artikeln ovan är uttryck för, är
något som börjar återkomma i Sverige?!
[Något uppdaterad 10 januari]. Oerhört snabbt skrivet och översatt från den engelska texten.
Barbara Ehrenreich (se tidigare postningar) menar att positivt tänkande har blivit en dominerande, nästan påbjuden, kulturell attityd. Vägran att ens ta negativa utfall i beräkningen – som hypoteksinställelser – bidrog direkt till den ekonomiska katastrofen. Andra avigsidor med positivt tänkande är personligt självklander och nationellt förnekande.
En recensent av "Bright-Sided" säger att vi alltid har fått höra att att se den ljusa sidan är bra för oss, men nu ser vi i Ehrenreichs bok att det är ett utmärkt sätt att avspisa fattigdom, sjukdom och arbetslöshet, att rationalisera en ordning där alla belöningar går till dem i toppen [se blogginlägget "Tomten kommer till Wal Street"].
De människor som är sjuka eller arbetslösa – varför är de det, jo, de tänker helt enkelt inte positivt. De har ingen annan att klandra utom sig själva.
Och hon skriver att positivt tänkande också har ingått någon slags symbiotisk relation med amerikansk kapitalism. Även om det inte finns något naturligt, inneboende släktskap mellan kapitalism och positivt tänkande.
Faktiskt är det så att en av sociologins klassiker, Max Webers ”Protestant Ethic, and the Spirit of Capitalism”, fortfarande effektfullt propagerar för kapitalismens rötter i en barsk och straffande syn från kalvinistisk protestantism, vilken krävde att människor inte faller undan för tillfredsställelse och motstår alla angenäma frestelser till förmån för hårt arbete och hopsamlande av välstånd.
Men sentida kapitalism, eller konsumtionskapitalism, är mycket mer besläktad (med positivt tänkande?), beroende som den är av individens hunger efter MER och firmans påbjudande av tillväxt.
Konsumtionskulturen uppmuntrar individer att vilja ha mer – bilar, större hem, Tv:ar, mobiltelefoner, prylar av alla slag – och positivt tänkande finns bekvämt tillhands för att tala om för dem att de förtjänar mer och kan få det om de verkligen vill ha det och är villiga att göra ansträngningar att få det.
Under tiden har de företag som tillverkar dessa varor och som tillhandahåller de löner som köper dessa inga alternativ annat än att växa. Om du inte ständigt ökar marknadsandelar och vinst, riskerar du att drivas ut ur branschen eller att bli slukad av ett större företag.
Oavbruten tillväxt, vare sig det handlar om ett speciellt företag eller en hel ekonomi, är förstås absurd, men positivt tänkande får det att verka möjligt, om inte till och med påbjudet.
I tillägg till det så har positivt tänkande blivit användbart som en ursäkt för de grymmare aspekterna i marknadsekonomin. Om optimism är nyckeln till materiellt lyckande och om du kan skaffa dig en optimistisk syn genom disciplinen positivt tänkande, då finns det inga ursäkter för misslyckande.
Den andra sidan av optimism är sålunda ett hårt fasthållande av personligt ansvar: om ditt företag går omkull eller ditt jobb elimineras, måste så ske därför att du inte försökte tillräckligt hårt, inte trodde tillräckligt fast på att din succé var oundviklig.
Att vara besviken, bitter eller nedslagen är att vara ”offer” och ”gnällspik” har främjarna av positivt tänkande mer och mer med eftertryck sagt.
Men positivt tänkande är inte bara en vattenbärare för företagsvärlden, som ursäktar dess överdrifter och maskerar dess galenskaper. Påbjudandet av positivt tänkande har blivit en miniindustri med sin egen rätt, som producerar en ändlös flod av böcker, DVD:er och andra produkter: vilken förser tiotusentals med jobb som till exempel ”livscoacher”, ”exekutiva coacher” och motivationstalare, samt jobb också för den växande kadern av professionella psykologer som försöker träna dem.
Vid millennieskiftet verkade amerikansk optimism ha nått ett maniskt crescendo. Bill Clinton lär ha sagt något om att
”...aldrig någonsin har vår nation på en och samma gång njutit så av mycket välstånd och sociala framsteg med så litet interna kriser och så få yttre hot.”
Men i jämförelse med sin efterföljare så framstår Clinton som en dysterkvist.
George Bush hade varit hejaklacksledare i skolan och tog sitt presidentskap som en möjlighet att fortsätta detta arbete, där han definierade sitt jobb som det att inspirera förtroende, skingra tvivel och pumpa upp den nationella själen av självbelåtenhet.
Om han upprepat gjorde anspråk på ett enda adjektiv, så var det ”optimistisk”. Condoleeza Rice lär inte ha kunnat uttrycka några av sina farhågor, därför att, som hon sa,
”...presidenten nästan krävde optimism. Han tyckte inte om pessimism, att man vred händerna eller tvivlade.”
Men vad hände? Jo, en massa saker började gå fel, vilket inte i sig själv är ovanligt, men var en möjlighet som uteslöts av USA:s officiella tro att saker och ting är bra och blir allt bättre. Dessa saker var dotcombubblan, 11 september, Katrina... (se Naomi Klein om chockterapi).
Saker började gå fel på ett sätt som antydde att positivt tänkande kanske inte garanterar succé trots allt, att det faktiskt kan fördunkla vår förmåga att avvärja hot. I sin remarkabla bok ”Never Saw It Coming: Cultural Challenges to Envisioning the Worst” så berättar sociologen Karen Cerulo om ett antal sätt där vanan att tänka positivt, eller det hon kallar optimistisk partiskhet, urholkade beredskapen och inbjöd till katastrof.
Ehrenreich nämner också negativ tänkande (dvs. pessimism och försiktighet). Och menar att ingetdera är bra. Men jag vill eventuellt återkomma till det i en senare bloggpostning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar