Skolan - litet personliga reflektioner...

Apropå skolan och de former dessa drivs i…

Jag pratade just med min mamma. Av någon anledning kom vi att prata om de lantbruksskolor vi bott på. Ända fram till på 80-talet bodde stor del av personalen i tjänstebostäder på skolorna? Och de ”måste” också göra det (ungefär som präster bodde i prästgårdar). Familjerna levde som i en egen liten värld.

Landstingen har varit huvudmän för dessa skolor. Nu övergår den ena efter den andra i kommunal regi (jag är inte så insatt i detta, kanske alla nu är i kommunal regi, liksom övriga skolan är det).

Vi bodde på fem olika skolor under mina första 18 år. Pappa var rektor för fyra av dessa och således ansvarig, även ekonomiskt.

På en av dessa var en garantiförening huvudman (vi bodde här i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Dvs. dylika saker existerade alltså redan för fyrtio år sedan). På denna skola (i södra Sverige, allra längst i söder) var det hela tiden (4 år) oerhört kärvt med pengar. Vilket ledde till att pappa fick magsår och blev akut inlagd på länssjukhuset (ett universitetssjukhus).

Garantiföreningen beslutade om inköp av en svinbesättning till exempel och pappa trodde att de hade finansierat detta köp, men det hade de inte. På något vis löste pappa detta, genom att sälja av något annat… Och det var vid åtskilliga tillfällen då det var så kärvt med pengar bland annat då löner skulle betalas ut till anställda lärare och jordbrukspersonal då pappa fick kolla i svinbesättningen till exempel vilka svin som kunde gå till slakt osv.

Ordförande för denna garantiförening var en äldre man, pensionär, och enligt mamma f.d. folkskollärare. En person som var väldigt svår att ha att göra med enligt mamma. Hur var detta? Rektor hamnade i någon slags mellanposition?? Vem skulle man skälla på? Rektor eller garantiförening? Hur hållbart?

Och barnen i detta? De fanns egentligen inte? Fick sköta sig själva? Fast samtidigt innebar de nog räddningen för de vuxna!!?? Att det fanns en familj att falla tillbaka på... Men...

Här fungerade allt sämst??

Och enligt mamma så var den bostad vi hade också en av de sämsta. Väldigt sliten och en av de minsta (man kostade inte på underhåll). Med detta inte sagt att vi bodde (jätte)dåligt, utan detta var bara mest ett konstaterande. För vi var (och är) en familj (eller nu flera familjer!!!) som kunde bo i ett eget härbrä under sommaren (utan vatten, med utedass osv.) en hel familj på åtta personer, med små barn också (när vi var hos mormor och morfar i Norrbotten)...

Pappa skötte bokföringen själv här också och när han låg på lasarettet i sitt magsår precis innan vi flyttade (och skolan lades ner) kunde pappa rabbla alla siffror åt den som var vikarierande rektor… På alla de andra skolorna skötte landstinget bokföringen.

På den skola vi sedan hamnade, i södra Norrland, fungerade saker allra bäst och resurstilldelningen var mycket bättre. Och jag tror faktiskt pappa kunde utveckla litet nytänkande, bland annat mer delaktighet för personalen… Dvs. något slags medbestämmande. Han gick i pension 1985.

Nu är ju detta bara en liten del av en större skol/undervisningsverksamhet, men i alla fall...

Och när jag nu loggade in på nätet hade jag fått ett mejl från en norsk vän – om just skolan. Om engelska privatskolor (förresten är ju naturbruksgymnasier också internat, men eleverna är är äldre, nu i gymnasieålder, förr var de oftast ännu äldre?) och vad de kan tänkas åstadkomma. Hon hade läst något av en brittisk journalist George Monbiot, där det bland annat står:

"Britiske privatskoler skaper en klassekultur av et slag som er ukjent i resten av Europa. Det ekstreme eksemplet er internatskolene som skiller barn fra foreldrene ved åtteårsalderen for å forme dem til medlemmer av en fjern elite. I boka ’The Making of Them’ viser psykoterapeuten Nick Duffell [se också om boarding school överlevare] hvordan disse kunstig foreldreløse overlever tapet av familien ved å distansere seg fra følelser av kjærlighet og tilknytning. Overlevelse innebærer ’en ekstrem herding av normal menneskelig mykhet, en alvorlig avskjæring fra følelser og følsomhet’. De er ute av stand til å knytte seg til folk (nære vennskap med andre barn hindres av en morbid homofili-frykt), og blir i stedet oppmuntret til å gi sin naturlige lojalitet til institusjonen.

Dette gjorde dem til ekstremt effektive kolonitjenere: Om kommandanten beordret det, kunne de organisere en massakre uten et øyeblikks nøling (jamfør offiserene som slo ned Mau Mau-opprøret, gjengitt i Caroline Elkins' bok ’Britain's Gulag’). Det betød også at lavere klasser hjemme kunne slås ned på uten den minste bekymring. I mange år har Storbritannia blitt styrt av avstumpede mennesker [anser han!??].

Jeg gikk gjennom dette systemet selv, og jeg vet jeg vil måtte stri med virkningene av det hele resten av livet. Men en av de nyttige ferdighetene det har gitt meg er evnen til å gjenkjenne det hos andre. Jeg kan gjenkjenne et tidligere internatbarn på 200 meters hold - jeg kan se og lukte skaden dryppe fra dem som svette. Konservative regjeringer var proppfulle av dem - selv i John Majors 'klasseløse' regjering hadde 16 av de 20 mannlige medlemmene av 1993-regjeringen gått på privatskole, 12 av dem på internatskole. Privat utdannede dominerer politikken, embetsverket, rettsvesenet, militæret, finansverden, mediene, kunsten, universitetene, de mest prestisjefylte profesjonene - til og med, som vi har sett, overvåkningsorganet for frivillige organisasjoner. De gjenkjenner hverandre, frykter de uformede menneskene fra statssystemet, og gir sine privilegier videre til folk som dem selv, ofte uten å være klar over det.

Systemet er beskyttet av taushet. Fordi privatskolene har vært så effektive med å forme barnas sinn blir et angrep på skolen til et angrep på alle som har gått gjennom den. De ynkeligste ofrene blir systemets argeste forsvarere. Hvor mange ganger har jeg hørt avstumpede mennesker erklære at «jeg tok aldri noen skade av det»?"

Och apropå det med ”härdning” av barnen och dess föregivna nytta kommer jag att tänka på de amerikanska (psykologerna?) och forskarna Michael L. Commons och Patrice M. Miller som skriver att beröring och uppmärksamhet är oerhört (ja, kanske rentav livsviktigt) för ett barn.

Och kom att tänka på några artiklar jag läst om att t.ex. föräldrar i USA är rädda för att deras barn ska utveckla ett beroende och ingen självständighet om de ”skämmer bort” dem med inte ska ta upp den llla babyn om han/hon gråter och att låta sina babyar sova i samma rum som föräldrar och kanske rentav i samma säng, se t.ex. "Children Need Touching and Attention Reseachers Say". Detta handlar om ännu mindre barn än de som finns i boading-schools dock.

Där står bland annat:

"Instead of letting infants cry, American parents should keep their babies close, console them when they cry, and bring them to bed with them, where they'll feel safe, according to Michael L. Commons and Patrice M. Miller, researchers at the Medical School's Department of Psychiatry.

The pair examined childrearing practices here and in other cultures and say the widespread American practice of putting babies in separate beds -- even separate rooms -- and not responding quickly to their cries may lead to incidents of post-traumatic stress and panic disorders when these children reach adulthood.

The early stress resulting from separation causes changes in infant brains that makes future adults more susceptible to stress in their lives, say Commons and Miller./.../

The pair say that American childrearing practices are influenced by fears that children will grow up dependent. But they say that parents are on the wrong track: physical contact and reassurance will make children more secure and better able to form adult relationships when they finally head out on their own.

'We've stressed independence so much that it's having some very negative side effects,' Miller said."

Kanske är det tvärtom: att de små barn som fått respekt av sina föräldrar, om tagits upp när de gråter och som fått sova i samma rum som mamma och pappa och kanske också i samma sän utvecklas till verkligt självständiga indvider? Sunt självständiga?? Artikeln avslutas så här:

"...other factors have helped form our childrearing practices, including fears that children would interfere with sex if they shared their parents' room and doctors' concerns that a baby would be injured by a parent rolling on it if the parent and baby shared the bed. Additionally, the nation's growing wealth has helped the trend toward separation by giving families the means to buy larger homes with separate rooms for children [ja, så välstånd kan ha sina sidor?? Men jag tror på ett samhälle med små, eller kanske inga, klyftor!!! Tror det är det bästa att leva och växa upp i].

The result, Commons and Miller said, is a nation that doesn't like caring for its own children, a violent nation marked by loose, nonphysical relationships.

'I think there's a real resistance in this culture to caring for children,' Commons said. But 'punishment and abandonment has never been a good way to get warm, caring, independent people.'"