reflektioner och speglingar...

Flytt...

2010-03-03T22:26:00.002+01:00

Flyttar nu över till Wordpress, men kommer att länka till inlägg på denna blogg.

Tillägg 4 mars: Bloggerverktyget krånglar. Få se om jag kan hantera Wordpress?

Ett offerklandrande synsätt som passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna – mer om positivt tänkande…

2010-03-01T22:07:00.005+01:00

Min pojkvän i USA ville inte använda dessa shoppingkassar, skryta med att han är så bra och hjälper till så att människor får mat på bordet. Han sprejade sina svarta.

Barbara Ehrenreich skriver på sidan 204-206 i sin bok ”Bright-Sided” (se föregående inlägg under kategorin ”B. Ehrenreich”) att i förstasidesartikel i ”Psychology Today” januari 2009 ”The Pursuit of Happiness” eller ”Jakten på lyckan” kan man läsa att den amerikanska passionen för positivt tänkande inte har gjort amerikaner lyckigare.

Nej, bruket av antidepressiv medicin är väldigt hög paradoxalt nog - eller inte?

Ehrenreich skriver att författaren (Carlin Flora) ”klumpar samman” akademiska positiva psykologer och den ständigt växande skaran av ”självutnämnda experter” i något hon kallar ”lycklighetsrörelsen” och noterar att enligt en del mått så har USA som nation blivit sorgsnare och ängsligare under samma period som lycklighetsrörelser har florerat; och kanske är det därför som amerikaner har köpt denna rörelses erbjudanden.

Dessa upptäckter borde knappast komma som en överraskning; positivt tänkande avskaffade eller utplånade inte behovet av ständig påpasslighet; det vände bara denna påpasslighet inåt.

Istället för att oroa sig att ens tak ska kollapsa eller att ens jobb ska ta slut, så uppmuntrar positivt tänkande oss att oroa oss över de negativa förväntningarna själva och att utsätta dem för oavbruten granskning och bearbetning.

Det resulterar i påläggandet av en mental disciplin lika krävande som den kalvinistiska som den ersatte menar Ehrenreich – det ändlösa arbetet med självprövning och självkontroll eller, när det gäller positivt tänkande, självhypnos.

Det kräver som historikern Donald Meyer gör gällande ”oavbrutet repeterande av dess själsliga tjuvar, oavbruten uppmärksamhet mot omöjligheternas perspektiv, oavbruten övervakning av uppror hos kropp och själ mot kontroll.”

Ansträngningen från positiv ”tankekontroll”, som alltid presenterats som en sådan livräddare, har blivit en potentiellt dödlig vikt – som fördunklar bedömningsförmågan och skyddar oss från livsviktig information.

Ibland behöver vi lyssna på våra rädslor och negativa tankar och vi behöver alltid vara vaksamma mot världen utanför oss själva, även när det inkluderar att ta in dåliga nyheter och umgås med ”negativa” människor.

Men som vi borde ha lärt oss vid det här laget så är det farligt att inte göra det, dvs. att till exempel förneka dåliga nyheter.

En försiktig realism utesluter inte strävan efter lycka, den gör den faktiskt möjlig. Hur kan vi förvänta oss att förbättra vår situation utan att ta itu med de faktiska omständigheter som vi befinner oss i?

Positivt tänkande försöker övertyga oss att sådana yttre faktorer är oväsentliga jämfört med vårt inre tillstånd eller humör.

Vi har sett hur coacher och guruer slår bort den verkliga världens problem som ”ursäkter” för misslyckanden och hur positiva psykologer har tenderat att förringa omständigheter och faktiska förhållanden i sin lyckoekvation.

Det är sant att subjektiva faktorer som beslutsamhet är kritiska för överlevnad och att individer ibland segrar över mardrömslika nivåer av olycka. Men själen segrar inte automatiskt över förhållanden och att ignorera svåra förhållandens roll – eller ännu värre tillskriva dem våra egna tankar – innebär att glida mot den sorts fördärvad trångsynt och inskränkt självbelåtenhet som Rhonda Byrne uttryckte över tsunamin 2006. Genom att citera ”The Law of Attraction” så slog hon fast att katastrofer som tsunamin bara kan hända människor som är ”på samma frekvens som händelsen.”

Globalt så är fattigdom det största hindret för mänsklig lycka. I den omfattning som kartläggningar kan bli trodda, så visar sådana genomgående att världens lyckligaste länder också tenderar att vara de rikaste.

Några nyare studier visar dessutom att rikare människor i ett land tenderar att vara lyckligare än de fattigare. Och de lyckligaste områdena i New York har visat sig vara de mest förmögna och, inte av en tillfällighet, de som är rikast är riktligt försedda med kaféer, kulturföreningar, teatrar och möjligheter till social interaktion. De minst lyckliga stadsdelarna (Bronx i New York) var de med övergivna byggnader, högar av inte hopsamlat skräp och de högsta arbetslöshetsnivåerna i staden.

I århundraden har de västliga ekonomiernas eliter smickrat sig själva med idén att fattigdom är ett frivilligt tillstånd. Kalvinsten såg det som ett resultat av slöhet och andra dåliga vanor; de positiva tänkarna tillskrev det ett ”medvetet misslyckande att omfatta rikedom.”

Detta offerklandrande synsätt passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna. Mottagare av välfärdstjänster knuffades ut i lågbetalda jobb, delvis förment för att hjälpa upp deras själkänsla; friställda eller de som snart skulle bli friställda arbetare blev utsatta för (många gånger ganska förödmjukande?) motiveringstalare och – övningar.

Men kraschen borde en gång för alla ha upphävt idén om fattigdom som ett personligt tillkortakommande eller dysfunktionellt sinnestillstånd. Köerna till arbetslöshetskontoren och kyrkor som erbjuder gratis mat innehåller både uppåtsträvare, inbitna optimister likaväl som kroniskt deprimerade.

När, och om, ekonomin återhämtar sig kan vi inte tillåta oss att glömma hur vitt spridd vår sårbarhet är, hur lätt det är att hamna i en nedåtspiral mot armod.

Jag kommer att tänka på vad den norska allmänläkaren och nu professorn Anna Luise Kirkengen skriver om den sårbara människan och den hebreiska filosofen Margalit, en sårbarhet vi alla delar med varandra som levande människor oavsett om vi är rik eller fattig.

Lycka kan naturligtvis inte garanteras ens de som är förmögna, lyckosamma och mycket älskade. Men att lycka inte är den ofrånkomliga utkomsten av lyckliga omständigheter betyder inte att vi kan finna den genom att resa inåt för att revidera våra tankar och känslor (i positiv riktning, är inte detta ganska ofritt, kanske nästan slavlikt!? Som om vi vore ålagda det, kan åläggas det?). Men jag tror visst att vi kan lära oss en massa bra saker av att resa inåt, även om det inte är lätt, kanske ibland jättesvårt och något många undviker, av väl förklarliga skäl.

Hoten som vi möter ansikte mot ansikte är verkliga och kan övervinnas bara genom att skaka av självupptagenhet och att vidta åtgärder, handla och agera i världen.

Bygga upp vallar (som i New Orleans, vilket man inte gjorde för man kunde inte föreställa sig vad som skulle kunna ske där, se orkanen Katrina 2005, kanske beroende på ”positivt tänkande”!? Som faktiskt alltså kan bli farligt!), se till att få mat till hungriga, finna kurer, stärka de ”första försvaren”!

Vi kommer inte att lyckas med alla dessa saker, definitivt inte alla på en gång – men om jag får avsluta med min egen personliga hemlighet om lycka – vi kan ha det ganska bra medan vi försöker göra detta, avslutar Ehrenreich sin bok.

Vad bra skrivet!

Marknaden kommer att ta hand om alltihop och rätta till allting…

2010-03-01T15:45:00.007+01:00

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

Barbara Ehrenreich

www.thedailyshow.com

Daily Show
Full Episodes

Political Humor

Vancouverage 2010

Vidare ur Barbara Ehrenreichs bok ”Bright-Sided”.

I ideologin som rådde i Bushadministrationen, och i något mindre omfattning Clintonadministrationen före den, så fanns det inget behov av vaksamhet, försiktighet, påpasslighet, sömnlöshet eller ängslan över USA:s finansiella institutioner, därför att ”marknaden” skulle ta hand om alltihop. Så regeringarna kunde luta sig tillbaka och överlämna ansvaret? Praktiskt.

Den erhöll status som gudom, denna marknad, nära besläktad med Mary Baker Eddys välvilliga, alltid-närande-och-allt-erbjudande universum. Varför oroa sig, när Adam Smiths ”osynliga hand” skulle rätta till allting?

Nej, varför? Det finns det väl ingen som helst anledning till!?

Min pojkväns 23-årige son jobbar på en enorm supermarket i USA. Han berättade för sin pappa hur han inte fick använda en jacka med huva där han arbetade i kylavdelningen (med bland annat mejerivaror). Han får bekosta handskar själv. Så uppenbarligen har han börjat ifrågasätta förhållandena? De som är snabbast i kassan under en månad får lönepåslag.

Se tidigare inlägg om Ehrenreichs bok "Bright-Sided" i till exempel ”Storhetsvansinne, narcissism och solipsism - det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelser – ännu mer om 'positivt tänkande'…”

Tillägg på kvällen: Och apropå religion, tro och gudar, Ulf Lundén skriver i ”Folktro och magi” att

”Vårt behov av upplysningsfilosofer och ökad folkbildning har inte minskat i takt med samhällets modernitet. Snarare tvärtom. I ungefär samma takt som nya vetenskapliga landvinningar uppnås springer pseudovetenskapen och kvacksalveriet bredvid som en gäckande skugga.

Det ökade intresset för mysticism verkar hämta livsluft från en nedärvd folktro som envist hänger sig kvar. Astrologi, healing, homeopati, slagrutor, telepati, ufo är några fenomen som Föreningen Vetenskap och Folkbildning skärskådat.”

Läs Robert Sundberg i ledaren ”Lyftet och allianstappet”:

”Lyftet är en satsning som skulle ge arbetslösa praktikjobb. Hittills har lyftet för Lyftet uteblivit.

Man kan tala om fiasko. Detta eftersom det bara blivit några hundra praktikjobb i stället för tiotusentals.

Regeringen gör därför en brandkårsutryckning med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin som brandchef. I utryckningen kommenderas de statliga myndigheterna att skaffa praktikanter inom ramarna för Lyftet. Uppåt 65 000 ska få praktikplats där.

Som av en händelse kan detta minska arbetslösheten inför valet och bättra på statistiken över antalet arbetslösa. Den som är minnesgod kommer ihåg att borgerliga politiker ofta kritiserade dåvarande sosseregeringen för att frisera siffrorna över arbetslösheten.”

Samt i ledaren ”Agenter på hispan - vad är sjukt?” om Martin Scorseses film ”Shutter Island”:

”Frågorna hopar sig om grepp i psykiatriska vården, om ändamålen helgar medlen när det är (kallt) krig och om allt är vad det ser ut att vara. Till slut vet inte Daniels vad han ska tro. Det vet inte tittaren heller. Men nyttiga frågor som gäller än i dag rörande psykvård och (kall) krigstidsanda består.”

Och se Arrami Vargen i ”..Moderaterna blir ’gröna’ och hundar kan flyga!”

Storhetsvansinne, narcissism och solipsism - det enda som existerar är jag själv inklusive mina upplevelser – ännu mer om ”positivt tänkande”…

2010-03-01T10:50:00.012+01:00

Barbara Ehrenreich skriver vidare i kapitlet ”How Positive Thinking Destroyed the Economy” (s. 190-192) att återigen så förser det avsomnade (och återuppståndna??) Lehman Brothers oss med en fallstudie. Enligt New York Times sommaren 2008 så fanns det en avskärmning från den yttre världen vilket innebar att risken var betydande (att något skulle hända på den finansiella marknaden).

Se tidigare bloggning om denna bok i "Magiskt eller positivt tänkande eller om 'varför röstar människor på en politik som inte gynnar dem ett dugg?..."

Omgivningen hade blivit så ö-liknande (insulär, ensam, isolerad) för dem som var verksamma i Lehman Brothers (precis som i andra delar av finansvärlden) enligt en av de tidigare verkställande direktörerna, så man hade tappat kontakten med vanligt folks liv, verkligheten, rationellt tänkande eller vad man vill kalla det.

Richard Fuld sa okej till beslut, men Joe Gregory hade paketerat materialet så att valet var uppenbart.

Och styrelsen (som också var välbetald) erbjöd ingen motvikt!

Till detta kommer effekten av att vara effektivt avskild i en värld av obegränsad lyx. Fuld hade fem hem; Gregory pendlade till arbetet med helikopter från ett av sina utsträckta Long Island hem.

”Problemet med detta”

skriver (Eric) Dezenhall och hans medförfattare i en bok om krishantering,

”är att när subjektet går från ett Gulfstream V affärsjet flygplan till en limousin, till ett arrangerat möte med mat levererad, till ett fyrstjärnigt hotell, så lever han i en konstgjord bubbla av konstant, okritisk armering. Han blir en halvgud som konsumerar återförsäkrande, lugnande klichéer, en som inte möter livets friktion.”

Och naturligtvis, en sak som är osynlig en kilometer upp i luften i en Gulfstream V jet är den sorts vardagliga kriser som fått så många av dem som är belånade att ’spåra ur’ – ett barns sjukdom som leder till sjukvårdsräkningar och frånvaro från jobbet, en kostsam bilkollaps, överraskande arbetslöshet.

Steve Eisman är ännu bryskare om verkställande direktörers (inrotade) tänkesätt, ett tänkesätt vilket ledde till att marknaden havererade. Han kallar det hela ”hedgefondsjukan” och säger att

”… den borde finnas i DSM-V [den senaste manualen för psykiatriska diagnoser, som just nu skrivs om]. Något bara kungar och diktatorer led av förr. Symtomen är storhetsvansinne, plus narcissism, plus solipsism.

Om du är värd 500 miljoner dollar,”

frågar han,

”hur skulle du då kunna ha fel om någonting alls? Att bara föreställa sig något är att få det att hända [du kan förflytta berg]. Du är Gud.”

Detta är det sinnestillstånd som befordrats av varje positiv tänkare, alltifrån Mary Baker Eddy till Joel Osteen, från Norman Vincent Peale till Rhonda Byrne skriver Ehrenreich.

Företagschefer hade, kanske något cyniskt, länge rekommenderat allt detta till sina ”underhuggare.” De hade delat ut motivationsböcker och tagit in motivationstalare för att inspirera människor att visualisera succé, att arbeta hårdare och klaga mindre.

Problemet är att de började tro på detta själva, med resultat att på kort tid så avdunstade pensionsfonder värda cirka ofattbara 21 000 000 000 000 kronor (dvs. 21 000 miljarder svenska kronor), pensionskonton och livssparanden i samma eter som absorberat alla våra positiva tankar.

”Var var alla vuxna?”

undrade kommentatorer när ekonomin reddes upp 2008. Var var regulatorerna, vakthundarna, soliditetsbyråerna, som Moodys, som antogs göra omsorgsfulla bedömningar av investeringsriskerna? Nåväl, soliditetsbyråerna, som amerikaner kom att bli varse, befann sig i samma ficka som dem de antogs bedöma – var till och med perverst nog betalda av samma företag som de skulle bedöma.

Vad beträffar den offentliga sektorn, eller den skenbart offentliga sektorn, så var den fast i samma grepp av optimistisk förtröstan – marknadsfundamentalismen eller idén att marknader är självkorrigerande och inte behöver någon betungande reglering.

En sann troende var Alan Greenspan, ordförande för Federal Reserve till 2006, som triumferande sagt 2005 att

”… den imponerande prestationen som amerikansk ekonomi gjort över de senaste årtiondena erbjuder klara bevis över fördelarna med en ökande flexibilitet hos marknaden,”

med ”flexibilitet” betydande frihet från reglering och betungande fackföreningar.

Tre år senare fick han äta upp det han sagt, bita i det sura äpplet, och kom med det berömda medgivandet till en kommitté i kongressen att

”… de av oss som såg till självintresset hos långivande institutioner, som skulle skydda aktieägares rättmätiga krav, nu befinner oss i chockad misstro.

[se Assar Lindbecks prat om ’särintressen’!!!! Avseende gräsrötterna i detta fall! Lindbeck var, och är?, nyliberal. Jämlikheten fick bara försvaras så länge den inte påverkade marknadsekonomins sätt att fungera].”

Ehrenreich undrar om inte marknadsfundamentalism inte är något annat än ”galopperande positivt tänkande.”

Jag kommer att blogga mer om det hon skriver tror jag, för jag tycker att det är väldigt intressant och tänkvärt.

Magiskt eller positivt tänkande och om varför röstar människor på en politik som egentligen inte gynnar dem ett dugg…

2010-02-28T12:49:00.009+01:00

Intervjun med Steven Greenhouse på Democracy Now kan läsas här.

Barbara Ehrenreich skriver i sin bok ”Bright-Sided – How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America” (översatt ungefär: ”Ha en ljus syn – hur det obevekliga befordrandet av positivt tänkande har urholkat Amerika”) i kapitlet ”How Positive Thinking Destroyed the Economy” (ungefär ”Hur positivt tänkande knäckte ekonomin”) om hur positiva tankar strömmade ut i universum i mitten av det första decenniet av 2000-talet. Om någon – gudom eller utomjording – besatt de medel som kunde omvandla dessa utflöden till begriplig form, skulle de bli överväldigade av bilder av slankare kroppar, större hem, snabba befordranden och plötsligt förvärvande av stort välstånd.

Men universum vägrade att spela sin tilldelade roll som någon slags postcentral, som distribuerade allt detta. I komplett trots mot ”the law of attraction”, länge framställd av positivt-tänkande-guruerna, så blev saker sämre för de flesta amerikanerna, inte bättre.

De fattiga, inkluderande dem som sökt andligt ledarskap från predikare av välstånd, sådana som Joel Osteen och Creflo Dollar, förblev fattiga och ökade till och med i antal.

Mellan 2002 och 2006, medan ekonomin ”växte livligt”, dvs. trots ekonomisk tillväxt, så ökade antalet låginkomstfamiljer officiellt med 25 procent av alla familjer med barn. Ser vi samma trend här i Sverige? På grund av tron på skattesänkningar som mirakelkuren? Att sådana ska generera välstånd till alla, eller åtminstone till dem som verkligen anstränger sig?

Den traditionella arbetarklassen, som en gång överlappat medelklassen, såg sina inkomster minska och anständigt betalda jobb – i till exempel tillverkningsindustrin – försvinna. Man kände sig ”klämd”, något som illustreras av böcker som Jared Bernsteins ”Crunch: Why Do I Feel So Squeezed” (varför känner jag mig så hop/inklämd?) och Steve Greenhouses ”The Big Squeeze: Tough Times for the American Worker” (den stora hopklämningen - tuffa tider för den amerikanska arbetaren).

Tjänstemannamedelklassen, som är den primära marknaden för självhjälpsböcker, motivationsprodukter och coachtjänster, fann sig själva i rollen som föremål för samma sammanträngande/hopklämmande krafter.

Men alla såg inte sina utsikter minska eller sina livsstilar hejdade. Den motsatta sidan (the flip side) av all denna fattigdom och otrygghet var det ofattbara och enorma ackumulerandet av välstånd i den översta ytterligheten i det ekonomiska spektrumet.

USA blev det mest polariserade av första världens samhällen och ännu djupare delat än det hade varit före förra depressionen (runt 1930) skriver Ehrenreich (som är amerikanska).

Andelen inkomster före skatt som gick till den allra högsta 1 (EN!!!) procenten av de amerikanska hushållen ökade med 7 procentenheter mellan 1979 och 2007, till 26 procent, medan andelen inkomster som gick till de 80 procenten i botten föll med 7 procentenheter. Som David Leonhardt gjorde gällande i New York Times:

”Det är som om varje hushåll i de 80 procenten i botten skriver ut en check på 7000 dollar [ca 49000 svenska kronor] varje år och skickar den till de 1 procenten som befinner i toppen.”

Och hur har de 1 procenten i toppen använt sitt svällande välstånd? Jo, naturligtvis på högavkastande investeringar, men också på nivåer av konsumtion som nog skulle ha slagit forna tiders rövarbaroner med häpnad.

Strax före den stora depressionen, i det i högsta grad polariserade 1920-talet, hade det funnits gott om personer som organiserade fackföreningar och radikala aktivister, som smädade överdrifterna hos de rika och misären hos de fattiga.

Men i det tjugonde århundradet så har en helt annorlunda och talrikare art ideologer förkunnat det motsatta budskapet – att allt är okej med vårt djupt ojämlika samhälle och de som är villiga att anstränga sig kommer att få det mycket, mycket bättre.

Arbetsgivare förlitar sig på positivt tänkande för att blidka offer för nedskärningar och för att pressa fram ännu mer heroiska offer från överlevare skriver Ehrenreich i min amatöröversättning.

Inte är ekonomisk ojämlikhet ett bekymmer för de positiva tänkarna, eftersom alla, ja, faktiskt ALLA, kan kastas in i välstånd när som helst enbart genom att fokusera sina tankar.

Sannolikheten, skriver Ehrenreich, att amerikaner kommer att röra sig uppåt från sin ursprungsklass är mindre trolig, än att tyskar, kanadensare, finländare, fransmän, svenskar, norrmän eller danskar kommer att göra det.

Men myten, förstärkt av stärkande och uppiggande doser av positivt tänkande, envisas. Som två forskare vid Brookings Institution uppmärksammat 2006, litet syrligt:

”Den starka tron på möjligheter och rörlighet uppåt är den förklaring som ofta ges för den amerikanska toleransen för ojämlikhet. Majoriteten av amerikaner som kartlagts tror att de kommer att ligga över medelinkomst i framtiden (även om det är en matematisk omöjlighet).”

Psykologer och terapeuter stöttar också ”opportunistiskt” i allt högre grad detta positiva tänkande är en känsla jag fått. Något Sigrun på Sigruns blogg tar upp i ”Nullpunktet i en selv”

”Det spelar ingen roll om man könslemlästar barn, skrämmer, våldtar och misshandlar dem.

Inte heller om man, när blir de blir vuxna, tvångsinnlägger dem, lägger dem i bälten, eller använder spruta och elektrochock.

Trauman kan nämligen få en att växa!”

Ja, det vet vi väl redan, men det är inte sant att det som inte dödar oss gör oss starkare (det påståendet ingår i vad somliga skulle kalla "svart pedagogik"). Och Sigrun vet att många traumatiserade blir sjuka och dör för tidigt, inte klarar att jobba osv. - men litet svinn får man väl alltid räkna med som hon skriver!?

Och man kan fråga sig varför människor som inte alls tjänar på den politik som förs röstar på den? Se artikeln ”What Makes People Vote Republican?” eller ”Vad får människor att rösta republikanskt?”:

”Vad får människor att rösta republikanskt? I all synnerhet kan man undra varför röstar arbetarklass och landsbygdens människor vanligtvis på pro-företagsrepublikaner när deras ekonomiska intressen skulle tjänas bäst av demokratisk politik?

Vi psykologer har undersökt ursprungen till ideologier ända sedan Hitler gav oss Tysklands bästa psykologer och vi för länge sedan rapporterade att sträng uppfostran och ett antal personliga osäkerheter arbetar tillsammans för att vända människor mot frihet, mångfald och framåtskridande [men min känsla är också att de som påstår sig puffa för frihet och mångfald egentligen inte är intresserade av detta annat än för sin egen högst privata del, tänker här på våra så kallade liberaler. Se också artikeln ’Discipline Is The Problem – Not The Solution’ apropå vår nuvarande skolministers politik med hårdare tag].”

Men nu när man kan kartlägga hjärnan etc. så har man kommit fram till att:

”… konservatism är ett delvis ärftligt personlighetsdrag som predisponerar vissa människor att vara kognitivt inflexibla, förtjusta i hierarkier och överdrivet rädda för osäkerhet, förändring och död.

Människor röstar republikanskt därför att republikaner erbjuder ’moralisk klarhet’ – en enkel vision av gott och ont som aktiverar djupt liggande rädslor hos stora delar av väljarkåren./…/

… republikaner utnyttjar falska anklagelser, fraser och rädslor för att lura amerikaner in i understödjande politik (som ’krig mot terrorismen’ och avskaffandet av ’arvsskatt’)/…/.”

Men jag undrar hur och var man kunnat visa detta i hjärnan? Om forskarna visat på särskilda gener (och i så fall måste det vara en kombination av gener) eller snarare områden i hjärnan som är olika hos konservativa och liberaler och vad är detta tecken på? Kan det de visat i hjärnan snarare visa vad vi utsatts för under vår uppväxt av vår omgivning och i vad mån vi fått ifrågasätta det? Både i den allra första och närmaste omgivningen, men också den senare? Men jag tror att dessa psykologer är sanningen på spåren: varför beter vi oss destruktivt och självdestruktivt?