onsdagen den 31:e oktober 2007

More autumn-pictures...




It was a fantastic weather this whole morning, but now it's cloudy and looks like rain or snow is on its way... Dark inside...

One of my favorites (he doesn't want to look where he shall or stand still!!), and the house I painted this summer, prepared for the winter...

Mer om hyperaktiva barn, diagnoser - och terapi…

[Uppdaterad 2 november i slutet]. Miller skriver i sin bok ”The Body Never Lies” i kapitlet ”Anorexi: längtan efter äkta kommunikation” på sidorna 173-176, min fria översättning:
”Men vad finns kvar av mig – det sanna jaget – om jag försöker tvinga mig att ha
känslor som jag inte verkligen har, om jag inte längre vet vad jag verkligen
känner, vill, behöver och varför jag ska göra alla de saker som människor säger
åt mig att göra [apropå behandling av anorektiker i detta fall, men tillämpligt
i många andra fall!!??]? Jag kan tvinga mig att åstadkomma saker [rentav göra
bedrifter, t.o.m. storartade!?] – i jobbet, i sport, i vardagslivet. Men om jag
tvingar främmande känslor på mig själv (med eller utan hjälp av substanser som
alkohol, droger och medicinering), kommer jag förr eller senare att bli
konfronterad med konsekvenserna av detta självbedrägeri. Jag reducerar mig själv till en mask och vet inte vem jag verkligen är. Källan till denna kunskap/vetskap ligger i mina genuina/äkta känslor: de känslor som
överensstämmer med mina upplevelser/erfarenheter. Och väktaren över dessa
upplevelser finns i min kropp. Dess minne.

Vi kan inte älska, respektera eller förstå oss själva om vi ignorerar budskapet från vår kropp, så som den uttrycks i känslor som vrede. Det finns en hel räcka av ’terapeutiska’ regler och tekniker för manipulation av känslor. De talar om för oss i all allvarlighet [helt allvarligt] hur vi kan sluta lida och börja njuta av livet.
Människor med de allvarligaste symtom går till sjukhus för den här sortens råd,
i hopp om att detta kommer att hjälpa dem befria dem själva från den rasande
harm som de härbärgerar mot sina föräldrar [ofta eller oftast utan att vara
medvetna om det, istället riktas denna harm och vrede mot syndabockar av olika
slag, på alla möjliga nivåer och i en massa olika sammanhang, mer eller mindre].

Detta kan lyckas för ett tag och också föra med sig befrielse, därför att då blir terapeuten ’nöjd’ med dem. Som goda barn [den snälla flickan och pojken] som efterkommer/lyder sina mödrars uppfostringsmetoder, känner de sig då accepterade och älskade. Men litet senare kommer kroppen att hävda sig igen med ett återfall, hämnden för vägran att lyssna på vad den har att säga.

Terapeuter har liknande problem med att handskas med de symtom som hyperaktiva barn visar. Hur kan dessa barn integreras i sina familjer om deras tillstånd ses som en genetisk egendomlighet eller som ett exempel på envis odygdighet som behöver slås ur dem genom korrigerande åtgärder? Och allt för att försäkra sig om att de verkliga orsakerna förblir oupptäckta [vare sig detta är medvetet eller inte]? Men om vi är villiga att se att dessa känslor har en grund i verkligheten, att de är reaktioner på försummelse/negligering, övergrepp/kräkningar eller avsaknad av närande kommunikation, då kommer vi inte bara att se barn som bara inte kan sitta stilla utan barn som lider och inte är tillåtna att veta varför. Om VI tillåter oss själva denna kunskap/detta vetande kan vi hjälpa dem och oss själva. Kanske vi (och de) inte är så mycket rädda för känslorna, smärtan, rädslan och vreden, men snarare för vetskapen om vad våra föräldrar har gjort mot oss.

De (moraliska) förpliktelser som stöttas av de flesta terapeuter att för allt i världen avstå från att fördela klander på/klandra våra föräldrar leder till frivillig/avsiktlig ignorering om orsakerna till en sjukdom och följaktligen också till möjligheterna att behandla denna sjukdom. Experter på mänskliga hjärnor har vetat i några år att avsaknad av återhämtande anknytning till modern under perioden fram till tre års ålder lämnar avgörande spår i hjärnan och leder till allvarliga rubbningar [men om både omgivningen och man själv inte förnekar orsakerna till dem kan man återhämta sig från dessa skador]. Det är verkligen hög tid att denna vetskap/kunskap blir vidarebefordrad till människor som tränas att bli terapeuter. Detta kan vara ett sätt att reducera det skadliga inflytande av deras uppväxt. För det är ofta vår uppväxt, den svarta pedagogikens legitimitet, som har förhindrat/förbjudit oss att ifrågasätta våra föräldrars gärningar. Konventionell moral, religiösa påbud och, inte minst, vissa psykoanalytiska teorier är också i verksamhet i orsakandet att även barnterapeuter ryggar tillbaka/viker från att identifiera föräldrarnas ansvar och att sätta namn på det. Deras rädsla för att orsaka skuldkänslor i föräldrar är förklädd som en rädsla att, om terapeuter gjorde så, skulle föräldrar skada barnet.

Jag är övertygad om att motsatsen är fallet. Att adressera sanningen kan öppna klientens ögon, så snart ett terapeutiskt samband har etablerats. Naturligtvis kan inte en barnterapeut ändra föräldrarna till ett ’stört’ barn, men han kan göra en massa för att utveckla deras relation med barnet om han förser dem med den erforderliga kunskapen. Om han till exempel informerar dem om den närande betydelsen av en äkta kommunikation och hjälper dem att använda denna kunskap, kommer han att ge dem tillgång till nya erfarenheter. /…/ De [föräldrar] kan lära sig att kommunicera meningsfullt med sina barn, men bara om dessa barn har fullt stöd av en terapeut som har skakat av sig inflytandet av den svarta pedagogiken och totalt och oreserverat står på barnets sida.”

Fortsättningen till texten ovan finns i föregående blogginlägg på engelska!

Jag skulle också vilja skriva om vårt behov av guruer, frälsare, en gud eller flera gudar och varifrån detta troligen kommer och vad detta kan orsaka… På alla nivåer… Från terapi till högsta politiska nivå…

Se detta läsarinlägg om hur förödmjukande det är att få smäll på stjärten.

Tillägg 2 november: kolla detta från "Breaking Down Walls of Silence".

Hyperactive children…

Alice Miller writes about “hyperactive” children in her book ”The Body Never Lies – The Lingering Effects of Cruel Parenting”. She writes at pages 176-177:
“With support of the enlightened witness represented by such a therapist, a
hyperactive child (or a child suffering from any other disorder) can be encouraged to feel its perturbation [förvirring eller oordning in Swedish], rather than acting it out, and to articulate its feelings to the parents, rather than fearing them and dissociating from them. In this way the parents can learn from the child that one can have feelings without heeding to fear disastrous consequences, that, on the contrary, something can develop from this which gives support and creates mutual trust.

I know of a mother who was actually able to escape from the destructive attachment to her parents thanks to her own child. After several years of therapy, she was still concerned to see the good sides of her parents even though she had been severely abused in her childhood. She suffered greatly from the hyperactive and aggressive outbursts of her little daughter, who had been under continual medical care since birth. The routine had been the same for years. She took her child to the doctor, gave her the medicine prescribed for her, went to see her therapist regularly, and went on seeking justifications for her own parents. At a conscious level, she never suffered because of her parent’s treatment of her, only because of her daughter.

One day, however, she finally flew into a rage in the company of a new therapist
and was finally able to admit to the extreme anger at her parents that had been
pent up inside her for thirty years. And then the miraculous thing happened (although it was anything but a miracle): in the space of a few days, her daughter played started to play normally, lost all her symptoms, asked questions, and was given straightforward answers. It was as if the mother had emerged from a dense fog and was seeing her daughter properly for the first time. A child who is not being used as the object of projections can play quietly without having to run around like a mad all the time. She no longer has the hopeless task of saving her mother, or at least of confronting her with the truth by means of her own ‘disorder’.
Dennis Rodie on the term ADHD:
“To me this term I just another attempt to label disobedient children and instead of hitting the disobedient child with a stick, they try to pull science into the field, blaming the brain of the child and punish it with aggressive ‘medication’.”
Yes, blaming the victim!? See more about this here.
And about “curling parents” and Jesper Juul, he means it is put black and white again by saying:
“… that’s it’s better to have a ‘curling parent’ than an authoritarian who uses a stick. For those not familiar with the term [people not living in Sweden and not joining the debate here], in Sweden some criticism went to parents who do too much for their children, making it too easy for them, like in curling sweeping everything clean that comes in your way to get to your goal. I think part of that criticism is fair because isn’t this a subtle form of preventing your child to criticize and reject the parent? Why do parents want their children to become their best friends? And why is there a fear in the parent that the child wouldn’t like you anymore of you have to say: no?
Yes, do adult people behave like grown up?? I have some thoughts about these things concerning how teachers shall be or not be… My boss has ideas I have reacted against, and she is treating students in a way I react against… I don’t know how to express this, and maybe I too suffer from her disease? And that’s the reason why I react as I do? And I also have thoughts and wonders about young people and why they are as they are… We had a seminar about whom and what young people are last week, but noone wonders WHY they are as they are… And what in this is good or less good. How do I sound now? Maybe I come back to this later…

But it is something about grown ups pretending to be something else than they are genuinely (but who are we in fact? What are our true selves??)… About being on the same level as the students in a way I react against… Maybe you both are and not are?? And this can change with situation.

And I have a feeling young people are given a responsibility that shouldn’t be put on their shoulders, and that responsibility is taken from them, where they should be given it (in a similar manner as we are treated as employees: in one way as kids and in another not; delegation and responsibility which can be so misused). And I wonder if we grown ups are so confused so we don’t see what is what many times… A job we should need to do (but probably hard and painful?? The more hard the lees prone we are??), both for our own and for their sake…

Yes, maybe parents need to and should say no to children sometimes?? And be open to, not afraid of, being questioned?? Not prohibiting the child to get angry, disappointed, and allowing it to come with its point of view, openly… An open exchange, discussion, communication… Where the adult is as little prestigious as possible? And can admit real wrongdoings. If not at once so after he/she has thought about it? Doesn’t have to demonstrate his/her power, where he/she doesn’t have to exercise power. And least of all a need for power coming from early in life, not processed… That need for power is the most damaging!? (What sorts of power does an unharmed individual actually need??). Knowing what is what (NOT easy, as we adults often are so confused in our turn!!??)…Is it possible to say "no" without being either authoritarian or totalitarian? And yes, are we afraid of a/the counter-reaction? If so - why?

And another commenter on a blog about scientists (on gene-issues!!):

“I have the suspicion that scientists who come up with these wishy-washy
findings are more concerned with adding publications to their résumés than
adding sound knowledge to the realm of science. In times gone by, scientists
took more pride in investigating things thoroughly before submitting articles to
journals.”

I have started reading Naomi Klein’s “The Shock-doctrine”, tough reading (I agree with Anja)!! She is writing about the psychiatrist Ewen Cameron (apropos certain forms of so called "scientists"!? The more awful ones) from page 37 and forward… What he did with people 50 years ago… Experimenting with people and what that resulted in (when people left the hospital they were sicker than when they came to it and some committed suicide). Awful to say it mildly...

tisdagen den 30:e oktober 2007

Autumn-pictures...











Here some pictures taken yesterday...

Att undvika barndomsverkligheten i psykoterapi…

Jag ville skriva om hur terapi under utbildning kan gå till och vad dylik träning (och de underliggande idéerna, som ju styr läroterapi) kan tänkas leda till för den senare terapeuten – och inte minst dennes klienter… Se detta blogginlägg också.

Och letade i Millers två sista böcker om detta, för jag mindes något jag läst i dem. Tänkte på en alldeles speciell historia och den fanns i boken The Truth Will Set You Free-Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” ISBN 0-465-04585-5 i kapitlet ”Evading Childhood Reality in Psychotherapy” s. 43-55 (pages 43-55), om terapeuterna Brigitte och Henry (båda var psykiatriker i botten).

Här kommer min fria översättning:
”Den allmänna uppfattningen (allmän visdom) är att psykoterapeuter
intresserar sig för/befattar sig med sina klienters barndomar, men detta är
långt ifrån alltid sanningen. Diverse psykoterapeutiska tankeskolor utmönstrar
barndomen [nästan helt??] ur sitt arbete eller vidrör denna bara när de inte har
några andra val. Många terapeuter tror att utforskandet av barndomen är direkt
farligt därför att klienter då kommer att uppleva sig själva som offer istället
för som ansvariga vuxna.

Jag tror också fullt och fast att vuxna är
ansvariga för sitt agerande/sina handlingar och att det bara är i barndomen som
de var hjälplösa offer. Men jag tror också att det att erkänna/kännas vid sin
tidiga historia kan hjälpa dem förstå varför de fortfarande känner och agerar
som om de var hjälplösa offer. Psykoterapi kan ge dem förståelse för de
processer som är involverade, vilket i sin tur kan hjälpa dem att överge sin
offerhållning [Jenson skriver också om detta, om förbudet i mycken terapi mot
att känna sig som ett offer i liknande stil som Miller, kanske mer om detta
senare]. Det sägs att beteendeterapi har hjälpt människor att förvisa/mota bort
sina ångestar. De ska varmt gratuleras. Många är dock oförmögna att dra nytta av
ett sådant angreppssätt. De är också oförmögna att befria sig själva från
depression med hjälp av medicinering därför att deras drift/trängtan att finna
ut vika de är och varför de har blivit som de har blivit kan vara starkare i
dem, än önskan att bli fri från depression.

För dessa människor
kan arbete på deras barndom bli en rik källa till insikter. Det är högst
beklagligt att psykiatrisk träning idag lägger tyngdpunken [så mycket??] på
administrerande av medicin. Naturligtvis är det lätt att inse att patienter
kommer att uppleva regelbundna doser av dopamin som en otrolig lättnad om hennes
hjärna inte producerar denna substans. Men detta förklarar inte varför denna
substans saknas. Och svaret på den frågan kan vara nyckeln till äkta och
varaktig kur. Medicinering kan vara tillfällig hjälp, särskilt om patienten inte
är intresserad av att utforska orsakerna till tillståndet. Men många
psykiatriker faller tillbaka på medicinering även i de fall där ett sådant
utforskande skulle ha varit möjligt.

Jag stöder inte den nuvarande
tendensen att förstärka psykoterapi med medicinering. Större delen av sådan
medicinering inverkar [menligt?] på klienternas intresse av sin barndom och
lämnar dem mer i mörker om den gånga verkligheten än de var innan, och sålunda
underminerar detta möjlig framgång i psykoterapin. Till och med en del
psykiatriker, som specialiserar sig på att behandla människor som lider av
posttraumatiskt stressyndrom, arbetar inte nödvändigtvis med dessa patienter på
deras barndom. Även om det är logiskt och har blivit vetenskapligt bevisat
att en person som växer upp i en relativt frisk familj troligare kommer att
komma över senare psykiskt trauma (sådana som är resultat av flygplansolyckor
eller fysiskt angrepp) bättre än den som blivit dåligt behandlad i barndomen.
Att arbeta på denna persons hela historia skulle sålunda leda till ett bättre
resultat. /…/

I sin bok ”Love and Survival” berättar kardiologen
Dean Ornish för oss att hjärtpatienter som lever i goda relationer med sina
partners har större överlevnadschanser än dem som inte är berörda [kroppsligt
eller emotionellt]. Fastän det säkert är riktigt när han säger att kärlek är den
bästa medicinen, så säger det rena faktumet att man lever i en familj hellre än
ensam ingenting om den kapacitet för kärlek som en enskild person kan ha. Jean
[en kvinna Miller berättat om] var oförmögen att få verklig kontakt med sina
känslor och behov, fastän hon verkligen var älskad av sin man och dotter och var
alltså trots alla avsikter och ändamål ensam. Han var i ett tillstånd av
konstant konflikt med den vetskap som hennes kropp ägde men hennes medvetande
vägrade acceptera. Hon hade en älskande och älskansvärd man och hon ville
desperat älska honom lika mycket som hon älskade sin dotter. Men hennes
kapacitet för att älska var förkrympt av kriget som pågick inuti henne [men
vilket hon inte var riktigt, eller alls, medveten om!?]. Bara när hon beslutade
sig för att möta sanningen ansikte mot ansikte var hon förmögen att komma över
de inre murarna/barriärerna.

Med alla vederbörlig respekt för allt
som sagts och skrivits om kärlekens makt, men god och innerlig önskan ensamt
kommer inte att vara tillräckligt för att befria en människa till kärlek om den
personen är i ett konstant tillstånd av outtröttligt inre krig. Denna desperata
konflikt skulle inte äga rum om denna persons sanna själv inte hade blivit
nedtryckt i barndomen.

Psykoterapi är en genomförbar väg,
verkligen den mest lovande vägen [??? Men är den den enda?] att upptäcka en
persons tragiska utveckling. Men om detta ska kunna ske, måste klienten
verkligen vilja detta och terapeuten måste redan ha tagit sig igenom denna
upplevelse för att kunna navigera förbi de risker/faror som finns på vägen. Det
är varken tillrådligt eller nödvändigt för alla patienter att återfalla i
djupgående regression; ibland kan enbart tillfälliga glimtar av
barndomsverkligheten ha terapeutiska effekter, så länge känslorna som följer med
dem upplevs i närvaro av ett upplyst vittne [men många saknar ett sådant… Vad
gör de? Vad kan de göra? Och bör göra?]. Att möta dem ensam kommer med all
säkerhet att leda till förnyad traumatisering [??].

Att arbeta på
nuvarande problem kommer alltid att avslöja spår av tidiga sår som tillfogats av
en traumatisk barndom. Gradvis kommer en bild att visa sig i vilken klienter kan
identifiera på vilket sätt de blev programmerade för ängslan/ångest,
självunderkuvande/-tämjande, självförnekelse och blindhet, och därefter befria
dem från dessa program [vilket sker av sig självt ju mer man fått/får bearbeta
et man varit med om? Men man behöver kanske inte bearbeta allt med en terapeut,
utan kan fortsätta detta arbete på egen hand efter terapi, om och när fler saker
kommer upp som behöver bearbetas?? Om man gått i en bra terapi]. Utan denna
upptäckt kommer synbar frigörelse som åstadkommits av metoder sådana som
neurolingvistisk programmering och beteendeterapi som använder självmanipulation
att bli tillfälliga. De positiva effekterna kan räcka för en tid – under
gynnsamma omständigheter till och med en lång tid – men sådana terapier kommer
inte att kunna rota ut tvånget att upprepa de traumatiska barndomsupplevelserna
på en själv, ens barn eller andra människor. Så snart som de yttre
omständigheterna vänder till det sämre, kommer denna tvångsmässiga upprepning at
återfå sin gamla styrka och ingen tillägnad teknik i världen för
självmanipulation kommer att kunna motstå denna [men det betyder ju inte att det
är fel på klienten eller att denna/denne är misslyckad, se tidigare om vad
Miller skriver om att skylla misslyckanden på klienten för gamla metoders
föregivna ofelbarhet].

Hur skulle det kunna vara annorlunda om våra
kroppar vet hela sanningen men huserar en ande som är fast besluten att
kontrollera och ’lägga ner lagen’ [’lay the law down’ som det stod i den
engelska texten] precis så som våra föräldrar en gång gjorde de första få
månaderna i våra liv? Kroppen måste ge efter och lyda, men tid efter annan kan
den signalera sitt trångmål genom symtom, precis så som ett barn kan göra genom
att prestera dåligt i skolan, konstant bli sjuk, eller genom att presentera
mysiska beteenden för sina föräldrar [och andra]. Men ju starkare en förälders
tvång är att utöva makt [ibland ganska subtilt också och inte heller alltid
riktigt medvetet] manifesterar sig som ett sätt att dölja sin egen hjälplöshet
[inte minst för sig själv!!?], ju mer gåtfullt blir språket i barnets symtom.
Slutligen finns det inget hopp om äkta kommunikation. Bara när föräldern ger upp
påbudet [behovet, önskan??] om makt kan barnets trångmål hitta en röst. Vi
kommer inte att komma särskilt långt om vi försöker fly från sanningen som vi
bär inom oss. Den förnekade sanningen kommer att vara med oss varthän vi flyr.
Den kommer att orsaka oss smärta, tvinga oss att göra saker vi kommer att ångra,
öka vår förvirring och göra vårt självförtroende svagare. Men om vi möter denna,
kommer vi att få en chans att slutligen erkänna vad som hände, vad som inte
hände och det som tvingade oss att sluta våra liv genom att leva i opposition
mot våra mest djupgående behov.”

Alla skulle inte behöva gå i terapi heller?? Om vi mer öppet började tala om dessa saker. Om t.ex. läkare började fråga om dessa saker (se Kirkengen m.fl. här) när de tar upp patienters anamnes osv. Precis som det står i ACE-reporter nr. 5 t.ex. Detta skulle räcka för ganska många och också hjälpa dem som blivit mest skadade??
”Livet för de människor som har blivit allvarligt skadade är aldrig
lätt. Jean t.ex. återföll i allvarlig depression när hon och Tom var tvingade
att flytta ut ur det hus där hon hade växt upp. En del av de gamla symtomen
återvände. Lyckligtvis lyckades hon hitta mening i dem och hitta bäring utan att
måsta frukta en stor katastrof [för hon hade stöd, hade hittat stöd?]. Men
sådana ångestar kan inte skingras om klienter känner sina terapeuters [medvetna
och omedvetna] rädsla för sina egna barndomar. De kommer att identifiera sig med
detta istället för att som vuxna försöka (om)fatta sina barndomar. Detta kommer
enbart att sluta med att de återupplever paniken i sina traumatiska tidiga liv
utan att förstå detta/dessa fullt ut. Bara systematiskt arbete på
barndomshistorien kommer att ge dem den referensram som kommer att göra det
möjligt för dem att konstant förbättra sin förståelse för de lamslående rädslor
som börjar komma upp till ytan och att erkänna deras
ursprung.

Brigitte, en kollega som befann sig i läroterapi,
berättade en historia för mig som illustrerar de påpekanden jag försökt göra.
Hon har gett mig tillåtelse att återberätta detta här, med några ändringar av
tillfälliga detaljer. En kollega, Henry, berättade för henne att Roger, ansvarig
[direktör? Styrelsemedlem?] för en institution som organiserade fostervård för
misshandlade barn hade anklagats för sexuella övergrepp. Hon kom därefter i
kontakt med Roger, som gav henne de särskilda omständigheterna kring fallet.
Roger berättade för henne att en fosterfamilj hade utnyttjat ett barn som blivit
anförtrodda dess vård. Initialt hade Roger som ansvarig för institutionen blivit
kallad till rätten, men senare blivit befriad från varje felaktig handling. Men
han var så rasande över ryktet att han fortfarande var misstänkt att han
bestämde sig för att hota att stämma Henry [Brigittes kollega, en psykiatriker i
läroanalys] för förtal. När Henry fick Rogers brev återföll han omedelbart i ett
mönster som han fått från barndomen. Henrys första steg var att ringa Brigitte
och konfrontera henne med frukterna av hans förödande uppväxt. Han visste, sa
han, att hon alltid hade haft något emot honom och att hon nu gjorde sitt bästa
för att ruinera hela hans framtid totalt.

När hon frågade om han
kom ihåg att han gett sitt samtycke till fortsatta undersökningar, skrek han i
telefonen, ’Jag pratar inte med dig mer.” Hon svarade att han måste ha velat
prata med henne, annars skulle han inte ha ringt alls. ’Nej’, sa han, ’Jag ville
bara tala om vad jag har på hjärtat till dig. Jag vägrar prata med en sådan som
du.”

Brigitte hade intrycket av att det hon hörde var orerandet
från en rasande far som inte tillät barnet som han var spela översittare för att
få en syl i vädret [barnets skull inte tro han var något?? Inte komma här och
komma?]. Hon drog slutsatsen att sådan behandling måste ha tilldelats Henry vid
många tillfällen.

Men var Henry verkligen [ärligt talat] inte
medveten om detta [Brigitte kunde inte fatta detta!?]? Båda var psykiatriker som
genomgick terapeutisk träning. Brigitte var häpen över hans okontrollerade
raseriutbrott och över Henrys oförmåga att inse att han hade dragit på sig denna
situation själv. Hon förklarade med vilken lätthet han hade gjort henne till
målet på vilken han kunde överföra det raseri han kände mot sin mor som inte
kunnat skydda honom mot en våldsam far. Hans uppfattning av nuet var väldigt
förvrängd. Annars skulle verkligheten från hans barndom och paniken från det
slagna barnet inte så snabbt ha gjort honom oförmögen att tänka klart och att
inse hans eget ansvar. I slutet av ordbytet lyckades Brigitte få in följande
ord: ’Du behandlar mig som om jag var en fiende, men det är jag inte, jag hoppas
att du inser detta när du lugnar ner dig litet.’

Nästa dag ringde
Henry igen, helt som ombytt. Hans terapeut hade hjälpt honom att skriva ett
vänligt brev till Roger, blottande namnet på de två personer som hade
missinformerat honom och bad om ursäkt. Han bad också Brigitte om förlåtelse för
att han hade brutit ut i ilska mot henne som han gjort. Han sa att han inte
visste vad som flugit i honom men han hade arbetat hårt på detta på senaste
tiden. Brigitte försökte kommunicera sina känslor, genom att tala om för honom
att hon kände sig som ett barn som försökte rättfärdiga föräldrarnas agerande,
påminnande dem om vad de hade sagt men som inte varit tillåten att tala. Hon sa
att hon kände till sådana situationer från sina egna erfarenheter och från det
klienter berättat för henne. ’Jag vet’, sa Henry, ’Du för allt tillbaka till
barndomen. Men mitt utbrott hade inget att göra med min barndom, även om jag
blev slagen mycket. Min terapeut tror att jag fick detta utbrott mot dig för att
du är kvinna, så jag är mindre rädd för dig än jag var för mannen som hotade
mig.’

Fastän glad att det kommit till ett slut kunde Brigitte inte
komma över det hon hade upplevt. För henne var det uppenbart att Henry hade
fallit tillbaka till sin barndomsverklighet när han blev topp tunnor rasande
under deras första telefonsamtal. Det kan mycket väl vara så, trodde hon, att
han ofta blev plågad in i paniksituationer av en okontrollerad far som aldrig
lät honom avsluta det han sa. Och det kan mycket väl vara så att han bara kunde
hålla nästippen ovanför vattenytan genom att slå på sin mamma. Sekunderad av en
terapeut som erbjöd honom feministtolkningar medan han uteslöt barndomen från
processen helt och hålet, tillät sig Henry att övermannas av sina känslor utan
att erhålla/få någon förståelse för dem.

Jag skulle kunna citera
många liknande beteendemönster. Jag har ertappat mig själv med att falla
tillbaka i sådana förnekandemekanismer vid åtskilliga tillfällen [skriver Miller
att ho gjort som terapeut]. Men terapeuter får aldrig ta del i en patients
förnekande. Med rätt sorts träning kommer de att vara förmögna att se bakom
patientens förstörande och självförstörande utbrott, identifiera de
barndomsverkligheter som lurar där och ’konfrontera’ patienterna med dem. Alla
har murar/barriärer, att upptäcka dem är en anledning till varför vi konsulterar
en terapeut. Terapeuter har de vanliga mänskliga begränsningarna, men inte samma
barriärer som patienter så de gradvis kan hjälpa dem att bryta ner barriärerna
och ta bort deras envisa effekter.

Brigittes exempel visar att
även blivande psykoterapeuter, som själva genomgår analys/läroterapi undviker
ämnet traumatisering som tillfogats genom förödmjukelse och grymhet under
barndomen. Det är förståeligt att Henry, som enligt hans eget medgivande ofta
blivit slagen under barndomen, inte skulle vara förmögen att utsätta sig själv
för dessa känslor utan den rätta terapeutiska uppmuntran. Så det är dubbelt
beklagligt att han blev analyserad av en terapeut som uppmuntrade honom i detta
hans undvikande.

Henrys terapeut borde ha varit förmögen att
uppskatta risken Henry löpte genom att låta sig drivas av raser som han var
oförmögen att kontrollera därför att han var oförmögen att rikta och förstå den,
attackerande eller baktalande människor som inte hade gjort honom någonting. För
Brigitte, väl förtrogen med tankemönstren från den svarta pedagogiken, var det
uppenbart att Henry antog ett av sina föräldrars (eller bådas) mönster, att
klandra och ge sig på barnet och att inte låta honom säga det han hade att säga
[som Brigitte inte riktigt fick. Och när hon fick tillfälle pratade Henry bort
detta]. Möjligen kunde Henry ha svarat på vad Brigitte hade sagt till honom –
det hade kanske kunnat ge honom näring för tankar. Men hans terapeut bekräftade
honom i hans förmodan att hans agerande inte hade något att göra med hans
barndom. Sålunda kan terapi cementera patientens privata förnekande, och Henry
kan sluta med att behandla sina patienter på samma sätt. Det finns inget som kan
befria honom från de mönster som han lärde sig från sina föräldrar. Så fort han
själv blir terapeut kommer hans patienter att kliva in i denna hans eviga cykel
av tvångsmässig upprepning. Ingen av dem kommer att tillåtas tjäna på de
möjligheter som modern psykoterapi skulle kunna erbjuda [hur ofta erbjuds man
sådan terapi???] där patienter ges tillfälle att förstå de bortträngda känslorna
från tidig barndom i sitt verkliga sammanhang.”

måndagen den 29:e oktober 2007

Om ACE-rapport 5/2007...

Min fria översättning av ACE-reporter 5/2007:

Det är inte ovanligt att trauma tidigt i livet (som inte bearbetats) leder till att människor söker tröst i beteenden som får dem att må bättre. Rökning är ett sådant beteende. Nikotin har psykoaktiva fördelar, vilka bevisats, när det gäller regleringen av affekter; därför kan människor som utsatts för skadliga
barndomserfarenheter ”tjäna” på nikotinbruk för att reglera känslostämningar.
Det som dock förbryllar är varför vi ibland fortsätter med sådana beteenden
även sedan de bevisats orsaka mer direkt skada än lindring.

ACE-studien har försökt få insikt i orsakerna varför det är så; att rökare fortsätter röka fast de konfronteras med förhållanden som klart indikerar att rökare borde sluta röka. Sådana medicinska indikationer inkluderar hjärtsjukdomar, kroniska lungsjukdomar och diabetes och symtom på dessa sjukdomar (kronisk bronkit, kronisk hosta och kortandning).

Många patienter slutar helt enkelt inte oavsett naturen eller allvaret i sin medicinska status. Följande kännetecken har konstaterats för de hårdnackade rökare som är minst benägna att sluta oavsett hälsostatus. Dessa är:
-Yngre
-Mindre bra utbildade
-Som har det mindre fördelaktigt socioekonomiskt
-Som lever med andra rökare i hushållet
Dessa tenderar också ha mindre tro på sin förmåga att sluta. Rökning är också mer förekommande bland människor med dålig mental hälsa. Depression har befunnits vara en betydelsefull faktor vilken förutsäger envist rökande, och deprimerade rökare befanns också oftare återfalla efter att de lyckats slutat röka.
De här fynden är en utvidgning av förståelsen angående inflytandet/konsekvenserna av dåligbehandling av barn på dessa senare vuxnas hälsobeteenden gjorda av
ACE-studiens forskare.

Det är lätt att se hur ofrånkomligt sammanvävda ACE-faktorer är på inte bara en utan flera aspekter på vår förflutna, den nuvarande och framtida/kommande hälsan (konsekvenserna visar sig alltså inte bara i psykiska problem av olika grader och svårigheter eller kriminalitet, utan också, kanske ”bara”, i somatisk ohälsa, både till följd av hälsoriskbeteende men även utan sådant. Om man inte på något sätt har lyckats bearbeta tidiga upplevelser tillräckligt).

På grund av att ”ärftlighet” ofta anses vara orsaken till hälsorelaterade saker som fetma och rökning, funderade forskare på om en historia med föräldrars rökning och/eller missbruk av diverse substanser påverkade rökarens beteende. De fann att resultatet var likartade oberoende av familjehistorien och att rökning därför troligen inte var kopplad med gener eller beteendemodeller (dvs. att föräldrarnas rökning fungerade som en modell för barnet).

Rökning var dock starkt associerat/kopplat med skadliga barndomserfarenheter (ACE:s) visade ACE-studiens foskare. Det är därför troligt att förebyggande åtgärder mot skadliga barndomserfarenheter och en förbättrad behandling av utsatta barn kan reducera rökning bland både ungdomar och vuxna.

Oavsett ett sorgligt tillstånd som människa, kan vi kanske vara mer modiga,
mer villiga att sträva mot livet istället för mot döden, när vi vet att vi har
stöd av dem runt omkring oss. Ju förr alla moderna allmänpraktiserande läkare
inkluderar barndomstrauman som en del av deras patienters medicinska journaler – och vidtar åtgärder för att hjälpa sina patienter att återhämta sig från sådana
trauman – ju förr är det troligt att vi ser en friskare befolkning globalt. För
att åstadkomma detta är vi skyldiga våra hälso- och sjukvårdsorganisationer den
utbildning och träning som kommer att hjälpa dem åstadkomma sådana mål.

Räcker det att hälso- och sjukvården omfattar dessa koncept? Nej, det gör
det inte. Enskilda familjemedlemmar måste vara beredda att riva ner hemlighetens mur och skammen som tillåter trauma att frodas. Vi måste vara starka nog, vi måste hitta modet att göra det som är ännu vårare än att dö: att omfatta och förbättra liv som är spruckna men inte oåterkalleligen brutna; bryta traumats cykel genom att stötta varandra att hela de fortfarande öppna såren från det gångna. För att åstadkomma detta är vi skyldiga familjen resurser som kommer att stötta denna svåra själviakttagelse/introspektion och sökande av (??) hjälp.

Är det inte tillräckligt att familjer arbetar mot helande? Nej, det är det
inte. Hela samhällen måste arbeta tillsammans som en enad front hängivna målet
att skydda dagens barn och rädda/bärga såren hos dagens vuxna som fortfarande härbärgerar sina traumatiserade barndomar inuti sina kroppar. För att åstadkomma detta är våra styrande skyldiga oss den politik och de resurser som krävs för att bygga starkare, mer hälsosamma nationer.

Allt detta kräver osedvanligt mod.

Finding Your ACE Score...

Photo from SR Norrbotten.
These questions from the ACE-study can give one an indication of what abuse is I think:
1. Did a parent or other adult in the household often or very often...
  • Swear at you, insult you, put you down, or humiliate you?
  • Act in a way that made you afraid that you may be physically hurt?
2. Did a parent or other adult in the household often or very often...
  • Push, grab, slap, or throw something at you?
  • Ever hit you so hard that you had marks or were injured?
3. Did an adult or person at least 5 years older than you ever...
  • Touch you or fondle you or have you touch their body in a sexual way?
  • Attempt or actually have oral, anal or vaginal intercourse with you?
4. Did you often or very often feel that...
  • No one in your family loved you or thought you were important or special?
  • Your family didn't look out for each other, feel close to each other, or support each other?
5. Did you often or very often feel that you...
  • Didn't have enough to eat, had to wear dirty clothes, and had no one to protect you?
  • Your parents were too drunk or high to take care of you or take you to the doctor if you needed?
6. Were your parents ever separated or divorced?
  • Yes.
  • No.
7. Was you mother or stepmother:
  • Often or very often pushed, grabbed, slapped, or had something thrown at her?
  • Sometimes, often, or very often kicked, bitten, hit with a fist, or hit with something hard?
  • Ever repeatedly hit at least a few minutes or threatened with a gun or knife?
8. Did you live with anyone who was a problem drinker or alcoholic or who used street drugs?
  • Yes.
  • No.
9. Was a household member depressed or mentally ill, or did a household member attempt suicide?
  • Yes.
  • No.
10. Did a household member go to prison?
  • Yes.
  • No.

And what about emotional abuse?
The more or better you have processed these things the better?? Maybe only by writing about it?

And as it stands on the ACE-site:
"It's not just water
under the bridge.
ACEs are surprisingly
common
among people of
all social strata, and have
far-reaching
consequences. For many
people, it's not possible to
'just get over it'."

söndagen den 28:e oktober 2007

Ulrika Kärnborg i DN om Chockdoktrinen..

Kolla här!
Och se också senaste ACE-reporter om rökning.

Kuprik...

the photo is taken from this website (more pictures there).
The cook (Swedish chef) I wrote about in this blogposting...

About Hanna Zetterberg...

photo on Hanna Zetterberg Struwe.
About Hanna Zetterberg Struwe (which was Ronia in the film "Ronia, The Robber's Daughter), her homesite here. About the film here and the book here.

Astrid Lindgren-site here.

Dan Håfström which played Birk in the film is younger brother to Michael Håfström the director.
below: photo on Astrid Lindgren.

Arbetsmiljö del 1…

Vill citera ur Christina Maslachs och Michael P. Leiters bok ”Sanningen om utbrändhet – Hur jobbet förorsakar personlig stress och vad man kan göra åt det” ISBN 91-27-47118-4. Denna bok gavs ut 1997 i Nordamerika.

I kapitel 1 ”Den nuvarande krisen” (och denna bok kom alltså ut på engelska 1997, så den har 10 år på nacken) skriver de:

”…det har skett grundläggande förändringar inom arbetslivet, att arbetet har ändrat karaktär. /…/ Människor är känslomässigt, fysiskt och andligt utmattade. Dagliga krav från arbetet, familjen och allting däremellan urholkar energi och entusiasm. Framgångens glädje och spänningen i att uppnå saker och ting blir allt svårare att få del av. Hängivenheten och engagemanget i arbetet avtar. Människor blir cyniska, håller sig på avstånd och försöker undvika att dras alltför mycket in i saker och ting.

Det här fenomenet är ett stort hinder på vägen mot ett bättre arbetsliv [och hur påverkar det produktiviteten, om inte på kort så på lång sikt?? Men är allt detta ohjälpligt? Kan vi inget göra åt detta? Måste vi bara hjälp- och maktlöst finna oss?]. Under de senaste 150 åren har arbetsplatserna utvecklats mot ett gemenskapsideal, bort från den industriella revolutionens grova utnyttjande i gruvor och fabriker. I artonhundratalets fabriker betraktades arbetarna som lätt utbytbara kuggar i maskineriet [detta har kommit tillbaka eller är på väg tillbaka?]. De arbetade sig mot sina förtidiga gravar [se Gunnar Ågren i föregående blogginlägg. Jo, hälsa och livslängd påverkades!?]. Tack vare omfattande ansträngningar fick man de överutnyttjande arbetsmetoderna att upphöra [detta skriver också andra forskare om, även här i Sverige apropå stress, utmattning, arbetsliv] och istället byggdes arbetsplatser där arbetarna med rätta kunde förvänta sig att få en viss arbetsglädje [och under förra århundradet har det skett en enorm utveckling i samhället!! Finns inga samband där? Var detta så dåligt?].

Frukterna av dessa ansträngningar står nu på spel. Idén om arbetsplatsen som en effektiv maskin är på väg tillbaka och undergräver det ideal som innebär att arbetsplatsen ska vara en säker och sund miljö där människor kan förverkliga sina förmågor genom arbete som ger dem en inre tillfredsställelse och en rimlig ekonomisk ersättning.”

De menar att

"...rötterna till det här problemet finns i den ekonomiska utvecklingen, i tekniken och i ledarskapsfilosofin [slog mig apropå våra två studiedagar: när det gäller tekniska ting; fortbildning vad gäller denna och införskaffande av teknisk utrustning för 25 000 kr på några enstaka individer, vilket kanske är en struntsumma i andra sammanhang, det försöker man få till ekonomiskt! Men om man skulle vilja skaffa t.ex. små whiteboardtavlor till våra undervisningslokaler för att kunna skriva noter på, då är det senare näst intill omöjligt! I de lokaler där jag har en whiteboardtavla älskar alla barn att rita!! Behöver de dylikt som motvikt till alla tekniska prylar de har hemma? Precis som vi också en gång älskade att rita på svarta tavlan, om och när vi fick. Och att kosta på pedagogisk utbildning och förkovran sitter längre inne för att inte tala om handledning, än att kosta på utbildning vad gäller den nya tekniken, trots att den förra kan vara betydligt billigare än den senare! Men jag vill påpeka att jag är ganska intresserad av tekniken själv, men funderar och reagerar ändå… Det är litet slagsida!? Och vad är det för sorts utveckling som premieras? Yttre eller inre? Helst borde både/och premieras!!?? Vi pratade i två helt olika sammanhang nu under våra två studiedagar om den där pendeln som alltid verkar svänga emellan ytterligheter!! Suck och pust!!].

Jo, Maslach och Leiter skriver om ”Lägre inneboende värde” (ja, vad värderar och värdesätter vi?)!:

”Särskilt skadligt för gemenskapen på arbetsplatsen är det då företaget realiserar sina tillgångar. I stället för att satsa på forskning och tillväxt på lång sikt omsätter företaget sina tillgångar för att höja sitt kortsiktiga börsvärde. Med lånade medel skaffar man sig bränsle till hektiska sammanslagningar och internationella företagsköp. Följden av denna omfattande aktivitet blir en omåttlig och på skulder grundad företagsexpansion. På grund av detta enorma och ständiga tryck blir dessa företags främsta uppgift att skapa penningflöden för att klara av sina skulder, inte för att åstadkomma goda produkter eller bygga upp en starkare gemenskap. Det senare blir till lokala problem för människorna inom företagen, medan de större systemen inriktas på att enbart klara av finanserna.

Avsaknaden av intresse för produkten eller för människorna raserar grunden för företagets existens [för vad för sorts ”produkter” skapar man då??]”

Ett genuint och äkta intesse och inget på ytan bara och också som i vårt fall grundat på en respekt för våra ”avnämare” och deras integritet, liksom för vår egen integritet!!!? Ja, vad är det för produkt vi tillhandahåller? Vad för produkt skulle vi vilja tillhandahålla? Inte minst när vi håller på med människor! Vad skulle vi vilja åstadkomma och vad anser vi vara en ”bra produkt”?

Medarbetare som genuint vill utvecklas inte bara inom sitt ämnesområde utan också på andra plan, som personligt, inom yrken där man håller på med människor, borde högeligen värdesättas! Inget av detta värdesätts riktigt hos oss känns det, utom för just teknisk utveckling då möjligen. Ytligheten känns ganska stor… I detta fall handlar det mycket om ledarskapet, men antagligen dras en viss sort till en viss arbetsplats och en viss sort blir kvar??

Mina syskon (yngre) jobbar inom vitt skilda områden och det verkar vara liknande teman på alla dessa områden (agronomi, teknik, kyrka, sociala tjänster; två är agronomer, en civilingenjör, en arbetsterapeut och en socionom). Man ser också hur dessa olika arbetstagares insatser värdesätts olika… Inte minst i form av ekonomisk ersättning… Maslach och Leiter skriver också om detta; ersättning och erkänsla och dess betydelse för utmattning (eller att man mindre lätt blir utmattad)… Mer om detta senare.

Maslach och Leiter fortsätter:

”Arbetet har blivit ett tvång och inte en tillgång. De värderingar som bestämmer kvaliteten på tillvaron i företaget är inte sådana som främjar sammansvetsade arbetsgrupper som försöker åstadkomma utmärkta varor eller tjänster, utan sådana som främjar ledarskap som är inriktat på det absolut nödvändigaste i en enhet med desperata behov av ett inflöde med pengar. Ett ännu större problem är att de stora företagen ligger utanför de lokala samhällenas kontroll. Företagens enorma ekonomiska och politiska inflytande dominerar helt över samhällets befogenheter och möjligheter.”

Kommer att tänka på chefen som vid skyddssammanträde på 80-talet sa apropå våra lokalförhållanden:

”Tänk på barnen i Afrika!!”

Nej, om vi inte har det värst, så… Det gäller även idag:

”Vi kunde ha haft det värre än vi har det!”
Så då ska vi inte ”gnälla”, tycker t.o.m. kolleger!?

Ett psykologiskt stickspår mitt i allt:

En psykolog om min arbetsplats:

”…många skadade som dragit sig dit!?”

Ja, inte vet jag, kanske är det så??

Tänker också på uppgivenhet, makt- och hjälplöshet inför fenomen i samhället och den troliga bakgrunden till dessa känslor med följande reaktioner, eller brist på reaktioner…

Det ursprungliga försvaret triggas igång och individen regredierar till ett tidigare tillstånd: till det där lilla barnets, då hon/han verkligen VAR hjälp- och maktlös inför förhållandena och för att överleva detta var barnet tvunget att tränga bort hela eller delar av sanningen för att överleva.

Den vuxne reagerar som det lilla barnet senare i livet i kriser av olika storlek (från de minsta, privata, till de stora, samhälleliga, kanske globala), också i dylika sammanhang, och upplever saker som om det inte är någon idé att göra något; man är helt makt- och hjälp- och försvarslös, fast man kanske inte alls är det. I alla fall inte i den graden. Och raden av makt- och hjälplöshetskänslor kommer av ur mycket man måst tränga bort, hur mycket eller litet man fått eller kunnat bearbeta, helst redan då som barn, men även senare i livet, om man haft turen att möta en människa som kunnat hjälpa en med detta bearbetande (se Millers vägar i livet, och de olika sätt människor lyckats komma tillrätta och graden av hur de lyckats bemästra sina liv. Miller menar att sätten kanske kan vara lika många som antalet individer!?).

Jenson och Bosch menar att en vuxen alltid har valmöjligheter (även om man kanske inte tror det, det känns på fullt allvar som om man inte har några val: man kan inget göra åt förhållandena, ingen kommer någonsin att älska en som jag är osv. osv.). Och då reagerar många som att:

”… det är ingen idé! Jag kan inget göra! Det är hopplöst! Jag kan inte påverka på något plan alls!”

Men detta är absolut inget att moralisera över!! Det har en helt logisk förklaring; det är så psyket fungerar för att skydda barnet. Det är tvunget att ta till diverse strategier: försvar OCH förnekanden. Och på kriser och trauman som vuxen reagerar vi på samma sätt, för psyket upplever saker nu lika skrämmande som då. Se inlägg om "the brain" (saker som vi alltså inte behöver vara hjälplöst tlämnade till eller bli offer för, i alla fall i mycket mindre grad. Insikt om detta kan skydda oss mot manipulation och hjärntvätt, tror jag. Och ju mer insikt vi kommit till desto bättre. Ju mer vi lyckats bearbeta vårt gamla desto bättre. Det obearbetade påverkar alltid bearbetandet av svåra händelser i vuxenlivet. Vi blir helt enkelt sämre på att bearbeta och konstruktivt dvs. inte destruktivt eller självdestruktivt, hantera saker ju mer obearbetat vi har. Fast lätt är inte detta, men jag tror att det går, om också kanske inte att helt återhämta sig, men...).

Och barnet då trängde bort känslor och reaktioner redan innan de kom upp till medvetandet så att säga, så barnet upplevde aldrig medvetet HUR smärtsamt och skrämmande saker och upplevelser var då. För det fanns ingen som kunde följa barnet då, eller kanske bara delvis kunde följa barnet, spegla det, genom att se barnets situation i olika grad.

Vi vuxna, är mer eller mindre okänsliga för hur barnet verkligen reagerar och upplever saker och det v gör och säger. Vilket de som lyckats gå tillbaka kan verifiera: hur och att barnet faktiskt reagerade. Men detta undviker vi, just för att det var så traumatiskt.

Och se Kirkengen som citerar filosofen Margalit, om människans sårbarhet, en sårbarhet vi alla delar och inte bara en del av oss ”lider av”!! Inte bara en del svaga, känsliga stackare lider av!!?

Jag funderar vidare: de som reagerar (dvs. är ”känsliga” och kanske också anses ”överkänsliga”, vilket är en pik till många s.k. ”experter”, som psykiatriker och dylika) kanske använder ett annat försvar än de som inte reagerar?? Än de som verkar kontrollerade, coola och balanserade och anses vara ”friskare”?? Och inte ”överkänsliga”!? Och som för många blir mer trovärdiga än de som ”styrs” av känslor och passionerat ger uttryck för saker? Människor som kanske är ganska auktoritära och kanske rentav totalitära (vad bottnar fundamentalism i? Och kan inte dylik uppstå inom helt motsatta riktningar; dvs. som i politiken BÅDE åt höger OCH åt vänster? Liksom i andra idéer och metoder: för att ta ett för mig närliggande exempel; i olika pedagogiska metoder och läror? Som ibland kan bli närmat kultartad? Och varför blir de kulter hos vissa? Varför har vi behov av guruer? Ja, se Miller om guruer!! Och detta med guruer och vårt behov av sådana är värt ett eget blogginlägg!!)???

Maslach och Leiter skriver vidare (s. 15) att trots ökad produktivitet sjönk den genomsnittliga timförtjänsten för ”vanliga” arbetare i USA med 11 procent mellan 1975 och 1995.

”Vikande löner är emellertid inte hela historien. En mer långvarig effekt gäller kvaliteten på själva arbetslivet. Arbetare avstår från sin tid. Deras arbetsdagar blir allt längre. De tar med sig arbete hem, fortsätter ofta efter arbetstidens slut med datorutrustning som de själva köpt. De ägnar mer tid åt uppgifter som inte ger dem någon personlig tillfredsställelse, det vill säga att de varken är roliga eller främjar deras karriär. De avstår till och med från sådana förmåner som de har haft sedan lång tid tillbaka, såsom sjukvårdsersättningar och företagsfinansierade pensioner. /.../

Genom globaliseringen och den hårdnande konkurrensen sätts strålkastarljuset på de svaga punkterna i industrinationernas ekonomiska system. Utan konkurrens kan stora företag däremot dra ut på program som antingen inte fungerar eller som fungera ineffektivt [så blandekonomi med trygghetsnät är rätt bra!!??]. Konkurrens säter stopp för sådant men innebär inte nödvändigtvis några förbättringar. Konkurrensen och de därav följande kraven på effektivitet gör också företagen närsynta. Man skär ner på utgifterna på kort sikt till skada för sådana program och planer som skulle ha varit förnuftiga i långa loppet. /…/

Teknikens genomslagskraft märks inte enbart inom de tekniska sektorerna och tillverkningssektorerna. Automationen gör sitt insteg också i informationssektorn. På statliga arbetsförmedlingar ersätts yrkesvägledare med interaktiva informationsautomater. Centra för distansundervisning, såsom det vid Arizona State University, ger ut gymnasie- och universitetskurser på CD-ROM. Människor får rådgivning och utbildning utan att ha direkt kontakt med andra människor. Nedskärningar inom dessa sektorer har minskat dessa tjänsters personliga karaktär. Många människor föredrar till och med att samspela med en dator i stället för att stå i kö för att få tala med en utarbetad yrkesvägledare. Studerande upptäcker att distansundervisning faktiskt ger lika mycket om inte mer personlig kontakt med en lärare som undervisning i stora klasser. /…/

För dem som fortsätter att arbeta innebära tekniken nya krav. Fundera en stund på det här. Hur många lösenord måste du hålla i huvudet? [för att komma åt vår jobbmejl och jobbinformation måste vi klicka oss fram flera gånger. Förr fick vi personalinformation i pappersform och en månadsvis information, så DEN framförhållningen fanns åtminstone. Och eftersom vi inte är på vår centrala arbetsplats varje dag, utan ambulerar runt, måste vi också använda våra personliga datorer m.m. hemma]. Hur ofta avbryts ditt arbete av datorkrascher? Hur mycket tid måste du lägga på att göra back-up-kopior av ditt arbete? [en av mina kolleger som visade hur han använder tekniken vid ett av seminarierna; med en väska i vilken han har högtalare till datorn, portabel skrivare osv. påminde oss om att t.ex. göra backup på notmaterial som vi skannar och sparar på datorn!] Hur mycket tid går åt för genomgång av e-post? [för oss blir det en väldigt massa mer inloggande. Fast å andra sidan är vi tvungna att begränsa kollen av e-post! Eller??] Hur mycket av driftsbudgeten på din arbetsplats används till inköp av datorer, program och supporttjänster? Man betalar för den nya tekniken med såväl tid som pengar. Det finns dagar då människor undrar över om informationsteknologin verkligen ökar produktiviteten eller om den bara organiserar om deras tid.
Under rubriken "Bristande företagsanda" (s. 19) skriver Maslach och Leiter vidare:
"Då grunderna för en god företagsanda vittrar bor, tycker människor att det är svårt att ställa upp helhjärtat för det företag där de arbetar [hur företags- eller samhällsekonomiskt är det???]. Medan personalen på golvet arbetar hårdare, har sämre anställningstrygghet och lägre lön, klarar sig personal på högre nivåer bra. Nedskärningr får aktiepriserna att stiga, vilket påverkar de verkställandedirektörerna indirekt via lönen och direkt genom de aktiinnehav som blir en allt större del av företagsledares anställningsförmåner USA. /.../"
Maslach och Leiter menar också att det inte alltid går så lysande för de här företagen med de här verkställande direktörerna som har de här skyhöga lönerna!! De skriver om en VD i Mexico som fick en lön på 12, 4 miljoner dollar (1994??), vilket var nästan dubbelt så mycket som den sammanlagda lönen för hans 3 800 mexikanska arbetare!!!!

De skriver också (s. 20) om en VD som fick 5, 2 miljoner dollar under det år då han varslat 40 000 anställda om uppsägning och företaget nätt och jämnt hade uppnått nollresultat. De skriver:
"Den dåliga press som det här renderade honom fick honom att skriva ett öppet brev till alla anställda där han försvarade sin lön (som han uppgav till 2, 7 miljoner dollar) som en blygsam ersättning med tanke på det stora ansvar som han hade och hävdade att de låga vinsterna var följden av stora kapitalinveseringar som syftade till att bibehålla företagets internationella konkurrenskraft. Han skrev av värdet på sina aktieoptioner helt och påstod att de skulle vara totalt värdelösa om inte xx:s aktiepriser nådde upp till samma ambitiösa målnivåer 1999.
Den här sista punkten utgör inte någon trygghet för företaget. Ett företag som kopplar samman VD:s möjligheter att skaffa sig ett eget välstånd med värdet på företagets aktier kan därmed förstöra sina möjligheter att på lång sikt växa och lämna bidrag till samhället. Sådana sammankopplingar uppmuntrar VD:n att utnyttja företagets tillgångar för personlig vinning. Den situation som USA:s företag för närvarande befinner sig i har paralleller med den sovjetiska dominansen i Centraleuropa efter andra världskriget. Sovjetunionen utnyttjade de centraleuropeiska nationernas tillgångar för att bibehålla ett ekonomiskt system som saknade egen livskaft. Verkställande direktörer idag belönas då de avyttrar de tillgångar som företagen äger, snarare än då de skapar nya värden. /.../
De utomordentigt höga VD-lönerna tycks inte enbart vara ersättningar för värdefulla insatser Det finns litet som talar för att företagsledare skulle lämna sina poster på grund av otillräcklig lön, så det verkar osannolikt att sådana extrema löner är nödvändiga för att de ska stanna kvar. Hur kan man i den här sortens arbetsklimat förebrå anställda för att de tappar tilltron till företagen som rättvisa och rimliga organisationer? /../
Vi arbetar allt mer på arbetsplater där de ekonomiska värdena sätts före de mänskliga. Det som gör att vi fungerar som människor, det som inspirerar oss att förutom att arbeta hårt också arbeta väl, förbises eller tonas ner. Vi antas anpassa oss till kraven i den sköna nya världen och själva hitta sätt att överleva i den. Men när klyftan mellan människorna och arbetskraven är så stor, då offras människorna. Vi upplever denna bristande överensstämmelse inom ett antal olika arbetslivsområden."

Dessa områden, där det saknas överensstämmelse mellan arbete och människa, är enligt Maslach och Leiter:

  • Vi känner att vi har för stor arbetsbelastning: oron för ens jobb gör att människor blir oroliga, spända och irriterade – och ständigt utmattade (och var går detta ut??). De menar att det inte handlar om att tänja sig för att klara av nya utmaningar, utan om att gå långt bortom mänskliga gränser. De skriver också att den högre arbetstakten (och faktumet att människor i USA har flera jobb!!) har menlig inverkan på kvaliteten, avbryter relationer mellan arbetskamraterna, utplånar uppfinningsrikedomen (en negativ spiral!!) – och sätter igång utbrändheten/utmattningen.
  • Brist på kontroll: trots att människor arbetar fler timmar än någonsin tidigare får de mindre betalt. De menar att skillnaden mellan att ha ansvar och att vara kringskuren av stela bestämmelser och en detaljerad övervakning är skillnaden som natt och dag. En mekanisk ledning ger ett mekaniskt utförande. Detaljövervakning av personalens prestationer har ett mänskligt pris förutom övervakarens tid och energi, eftersom det minskar medarbetarnas förmåga att anpassa sig och ta initiativ. En sådan övervakning innehåller budskapet:
    ”du är inte pålitlig, vi litar inte på ditt omdöme, du är injte speciellt klipsk, du an inte göra någonting på egen hand”.
    Den sortens budskap får aldrig ges till små barn men det är faktiskt inte mindre kränkande då man ger dem till vuxna (kommer att tänka på regeringens planer att dela ut smileys till företag…).
  • Vårt arbete uppskattas inte/brist på erkänsla: de skriver om en lärare i historia som menar att för den spännande uppgiften att lära ut historia måste man hela tiden vara alert!! Läraren ifråga (en man!!!) menade att han inte hade tid (eller ro?) att ta paus eller äta lunch (allra minst i lugn och ro) eller knappt ens tid att gå på toaletten. För detta sitt arbete fick han en ”avgrundsdjupt låg lön”!! De skriver att om vi inte får någon erkänsla nedvärderas såväl det arbete vi utför som vi själva!!! Även om alla vet att erkännande är viktigt omsätts inte med nödvändighet denna kunskap/insikt i handling. Istället för att åtnjuta ekonomiskt tillfredsställande yrkesbanor, tvingas människor uthärda nedslående låga lönestopp, osäkerheten med korttidsanställningar och eländet med fördröjd betalning för frilansarbete. Det som är mest förödande är dock förlusten av sådana inre belöningar som härrör ur personens stolthet över att kunna göra någonting som är viktig och värdefullt för andra och att kunna utföra sitt arbete väl.
  • Sammanbrott av gemenskapen/brist på gemenskap: de skriver här om en kvinna som var laboratorieassistent på ett sjukhus. Tidigare var sjukhuset en levande gemenskap, men som en följd av nedskärningar och rykten om total nedläggning har nu sjukhuset blivit en arena för ändlösa politiska intriger (som med friskolor idag, och den verksamhet jag jobbar inom är som sagt inte lagstadgad!! Och hela min yrkeskarriär har min existens varit mer eller mindre ifrågasatt på olika sätt: först ville man skära ner på just detta ämne och prioritera andra ämnen, som orkesterinstrument. Under 90-talet var det tal om att ta bort 8 tjänster vid ett tillfälle i en personalstyrka på ca 40 hel- och deltidsanställda, dvs. var femte skulle bort och då var vi också på tapeten tillsammans med all gitarrundervisning; som idag är ett av de allra populäraste instrumenten! Suck!!! Och när jag möjligen skulle ha kunnat omskola mig; till något annat akademiskt, så var tillvaron som den var…). Trots att denna kvinna ifråga har en, som Maslach och Leiter skriver, imponerande kunskaps- och erfarenhetsbredd har hon problem med ledningen och känner sig alienerad från arbetet. Maslach och Leiter skriver att brist på gemenskap blir följden då människor inte längre har någon positiv anknytning till andra på arbetsplatsen. Människor utvecklas i gemenskap (äkta, genuin sådan, baserad på äkta respekt) och de fungerar bäst då de får beröm, tröst och glädje och då de känner samhörighet med människor som de tycker om och respekterar. För mycket att göra tillsammans med isolering; framför dator eller som hos oss genom vår ambulerande tillvaro, kan göra oss isolerade genom arbetet. Och ibland kan arbetet sätta gränser för vad människor kan säga eller göra på grund av uttalade eller outtalade förbud, däribland rädslan för att bryta mot det som är politiskt korrekt eller för hot om att bli stämda. Det finns inget så destruktivt för känslan av gemenskap som kroniska och lösta konflikter. Dylika sliter sönder nätverket av socialt stöd och gör det mindre troligt att människor ställer upp för varandra i svåra tider.
  • Vi behandlas inte rättvist/brist på rättvisa: De skriver om Bill som är chef för datanätverket vid ett universitet. Och det jobb han hade, med ett datornätverk som inte fungerade och följaktligen hade alla risker att krascha. Han blev ytterst irriterad när folk klagade på ett datasystem som inte fungerade och menade att naturligtvis är detta inte acceptabelt!! Men redan för två år sedan hade han sagt att de skulle få problem, men man gick emot hans rekommendationer att införa ett UNIX-operativsystem, eftersom man inte ville betala för det. Och lät sig förföras av ett annat systems alla blänkande finesser utan att ha en aning om hur opålitligt det var. Den fåtaliga personal som han tilldelades saknade de grundläggande kunskaper som behövdes för att hålla systemet igång och så snart de lärt sig tillräckligt för att kunna börja göra nytta drog de vidare. Dessa andra anställda fick tydligen löner som var högre än hans, trots att de inte hade ens en tiondel av hans kunskaper (yngre och anställda senare, med högre ingångslön??). Han sa
    ”Oturligt nog sitter jag fast här i två år till innan min fru är klar med sin examen, men sedan drar jag. Droppen var i eftermiddags då den pr-ansvarige berättade för mig att jag skulle få universitetets utmärkelse för kvalitet genom tekniska innovationer. Jag sa till dem att de kunde köra upp den i arslet.”
    Brist på rättvisa är en allvarlig oförenlighet mellan människor och arbetsmiljö, menar Maslach och Leiter. Rättvisa på arbetsplatsen menar de innebär att människor visas respekt och att deras värde bekräftas. Ömsesidig respekt bland människor som arbetar tillsammans är centralt för känslan av gemenskap. Vi tappar förtroende för ett företag eller arbetsplats som inte är rättvist, eftersom det innebär att de som har makten inte är ärliga och inte respekterar oss. Orättvisan syns mest vid utvärderingar och befordran. Men den dagliga interaktionen kan också vara orättvis då människor får skulden för saker som de inte har gjort till exempel. Bristen på rättvisa blir också uppenbar då fördelningen av arbete och löner inte är jämlik eller då människor tänjer på reglerna eller fuskar för att ta sig upp (att de också får göra det?). Och om rutinerna för klagomål och konfliktlösning inte tillåter bägge parter att yttra sig kommer rutinerna att uppfattas som orättvisa. Och på ett mer övergripande plan får den företagspolitik som skickar ut budskapet att pengar är viktigare än de anställda den ömsesidiga respekten och de gemensamma värderingarna att urholkas.
  • Vi har motstridiga värderingar/värderingskonflikter: Maslach och Leiter skriver om en lånekamrer på en småstadsbank som upplever konflikt vad gäller hans behov av att göra en meningsfull insats i sitt samhälle, genom att ge goda råd till bankkunder. Banken säger en sak: att den säger sig sätta kundservicen först. Personalen förutsätts vara personliga banktjänstemän som utvecklar långsiktiga relationer med dess kunder, är lyhörda för deras behov och aktiva i samhället. Men så blir de inkallade till seminarier för att göra reklam för sina produkter vilket han anser är oförenligt med att vara lyhörd för kundens behov. Denne man är också på ett mer övergripande plan misslynt över att banken har minskat antalet anställda det gångna året samtidigt som man har rapporterat rekordvinster. Ett illasinnat sätt att belöna lojala medarbetare tycker han. Och dåligt för affärerna på lång sikt. Värderingskonflikter uppstår då arbetets krav och våra personliga värderingar inte är förenliga. I vissa fall kan arbetet få människor att göra saker som är oetiska och som kolliderar med deras personliga värderingar; till exempel kan en anställd bli tvungen att ljuga för en kund för att kunna genomföra en försäljning, få nödvändiga tillstånd eller för att dölja misstag. I andra fall kanske den anställde fastnar i företagets egna motstridiga värderingar, vilket ofta avspeglar sig i det vidlyftiga måluttalandet (”Vi ger kundservice av högsta kvalitet”) och det verkliga företagsmålet (”Vi ger minimal service för att hålla nere kostnaderna”). I alltför många situationer befinner sig de anställda i en machiavellisk miljö där ändamålen helgar medlen. Den därav följande moraliska urholkningen kan bli kraftig. Människor gör sitt bästa, då de tror på det de gör och då de kan bibehålla sin stolthet, integritet och självrespekt!!

Utbrändhetens dimensioner enligt Maslach och Leiter:

  1. Utmattning: man kan varken varva ner eller återhämta sig, detta är den förta reaktionen på stressen från arbetskraven eller från stora förändringar.
  2. Cynism: en kall och distanserad inställning till arbetet och till människorna på arbetsplatsen (arbetskamrater och ”avnämare”). De engagerar sig så litet som möjligt p arbetet och kan till och med strunta i ideal. Det är säkrare att vara likgiltig än att börja hoppas.
  3. Otillräcklighet: när människor väl har börjat känna sig otillräckliga kommer denna känsla bara att bli större menar de.

Vad är orsaken till utmattning och utbrändhet?

”Den gängse uppfattningen är att utbrändhet i första hand är den enskildes problem. Det vill säga att människor blir utbrända på grund av brister i karaktären, beteendet eller produktiviteten [de ska rättas till och erkänna sin egen skuld, om inte annat så för sig själva!! Den lidande klandras!!??]. Enligt detta synsätt är det människor som är problemet och lösningen blir då att ändra på dem eller se till att bli kvitt dem.

Men i vår forskning vill vi med största bestämdhet hävda att det inte alls är så. Efter att ha gjort omfattande undersökningar anser vi inte att utbrändhet är ett problem som har med människorna själva att göra utan att de beror på den sociala miljö där de arbetar. Arbetsplatsens struktur och sätt att fungera formar det mänskliga samspelet och hur man utför sina arbetsuppgifter. Då det inte finns utrymme för den mänskliga sidan av arbetet ökar risken för utbrändhet, vilket medför stora kostnader.”

Utbrändhet nu och då:

”Utbrändhet är inte något nytt problem. För tjugo år sedan [dvs. redan runt 1977 i USA!?] var utbrändhet någonting som framför allt människor som arbetade i vård- och kontaktyrken, såsom socialtjänst, sjukvård och utbildning, råkade ut för. Med dagens terminologi är dessa yrken utpräglade kontaktyrken, det vill säga de innehåller mycket personlig kontakt. Då liksom nu kan sådana yrken vara så emotionellt och fysiskt krävande att risken för utbrändhet är hög. /…/

Skillnaden i dag är att man har mycket mer kontakter i allt fler arbeten. Ett faktum är här att det har skett en enorm omstrukturering av arbetslivet från tillverkningsyrken till serviceyrken /…/

Trots att arbeten som kräver personlig kontakt blir allt vanligare på många olika nivåer står utbildning och träning i sådana färdigheter inte högt i kurs [nej, handledning nekades när vi skulle börja jobba i team och vissa i dessa team tog verkligen kommandot på kanske alla andras bekostnad!? Såg sin chans att göra det? Och ville kanske också ta kommandot och initiativet innan någon annan gjorde det?]. Social förmåga värderas inte lika högt som teknisk och ekonomisk kunnighet [vilket avspeglar sig i att man inte är beredd att satsa på utveckling av dylika förmågor eller på förmågan att jobba i team på ett riktigt bra sätt! Tror man att människor antingen bara kan detta eller så kan de inte detta hur mycket de än tränar?? Eller vad? Fast samtidigt har man pratat en massa om EQ!!! Som man anses ha eller inte ha??]. Som vi kommer att se erkänns de psykiska kostnaderna för arbete där man har mycket kontakt med människor fortfarande inte som någon viktig källa till stress i arbetet [överhuvudtaget värderas dessa yrken lågt och kanske lägre än någonsin i dag; att döma av löneskillnader, som ju har med erkänsla och uppskattning att göra, speglar dylik i det samhälle vi har!! Människor värderas lågt rent generellt?? Ja, dessa yrken värdesätts lägre än andra, mer ”tekniska”, hantverksmässiga och liknande yrken!?? Jag tror t.ex. att min svåger som är elektriker tjänar mer än jag och jag som är 6 år äldre än han och har akademiska poäng motsvarande 6 års heltidsstudier och 30 års erfarenhet i yrket… Säger kanske en hel del om samhällsklimatet???].

Arbetsplatsen är sålunda mer än tidigare en bördig grogrund för utbrändhet. Men om vi nu har känt till förekomsten av utbrändhet sedan en tid tillbaka, varför har vi då inte tagit reda på vad vi kan göra åt det? [ja, det kan man sannerligen fråga sig!!!] I viss utsträckning är problemet, sägs det, att utbrändhet ’inte tas på allvar’. Man har underskattat tillståndet, bagatelliserat det och inte sett seriöst på det [jag tror också att ytterligare en anledning att det inte tagits p allvar mer är att det främst är kvinnor som drabbats av detta!]. /…/ Då utbrändheten sätter igång, fortsätter människor för det mesta att arbeta även om de inte gör det lika bra som tidigare, så det uppstår inga allvarliga hot mot produktiviteten i stor. Sett ur det här perspektivet är utbrändhet bara ett sätt för den enskilde att smita undan, det är gnäll från veklingar som inte klarar av ett rejält arbete och som inte kan erkänna ett misslyckande [det drabbar inte mig eller vem som helst! Men forskning har antytt att förmåga till empati är en faktor som orsakar utbrändhet; tror Alexander Perski har skrivit om detta i någon av sina böcker?]. Man har en känsla av att det egentligen inte finns någonting att ’göra’ åt utbrändheten [oerhört praktiskt!!??]. Med andra ord, om det inte är någonting som är brutet, finns ingenting att laga.

Tyvärr är detta synsätt totalt felaktigt. Det är kortsiktigt och tar inte hänsyn till hela bilden. Denna inställning grundas på myter och missförstånd av hur och varför människor arbetar.

Vår kur mot krisen.

I den här boken hävdar vi att utbrändhet inte är något trivialt och bagatellartat problem utan en viktig indikator på stora sociala missförhållanden på arbetsplatsen. Som sådan förtjänar utbrändhet allvarlig uppmärksamhet. /…/

Vi hävdar att utbrändhet hos enskilda anställda säger mer om deras arbetsförhållanden än om dem själva. I motsats till den allmänt utbredda uppfattningen är det inte individen utan företaget som behöver förändras, i synnerhet den nuvarande arbetsmiljön.

Vi hävdar att effektiva reaktioner på utbrändhet måste omfatta förebyggande åtgärder istället för bara behandling i efterhand. Att genom ingripande sätta igång en process är alltså viktigare än att man använder någon speciell lösning. /…/

Vi förordar alltså en modell för företagshälsa som innefattar främjandet av mänskliga värden på arbetsplatsen, istället för enbart ekonomiska. /…/ Vi anser att den nuvarande krisen ger oss tillfälle att ta itu med ofullkomligheter i företagens sätt att fungera, möjligheter att ta itu med den stress om leder till utmattning, cynism och känslor av otillräcklighet och vi får en möjlighet att istället bygga upp ett produktivt engagemang i arbetet. Och, viktigast av allt, det ger oss möjligheter att minska klyftan mellan människorna och arbetsplatserna."

En risk att arbetplatserna dräneras på sin bästa arbetskraft: antingen så går de i väggen eller så söker de sig till något annat, även om de måste försörja sig på lägre inkomster!!?? Ett oerhört slöseri med mänskliga resurser??

lördagen den 27:e oktober 2007

Artikeltips...

foto på Gunnar Ågren.

Göran Greider skriver i dagens ledare om ”Kylan från moderaterna”, där står bland annat (så tänkvärd att jag till slut nästan citerade hela artikeln):

”Det är de unga, svala och manliga teknokraterna som tagit makten i Moderata samlingspartiet. Med lugna stämmor talar de, Anders Borg, Per Schlingman och Fredrik Reinfeldt och gjuter olja på varje tänkbar konfliktvåg i partiet.

Några passioner förnims inte hos dem och de en gång laddade orden - feminism, svensk modell eller arbetsrätt - har de laddat ur. Det är de välutbildades röster, rösterna hos dem som aldrig känt någon ilska över det klassamhälle som omger dem. Att de moderata politikerna nu sitter vid makten finner de enbart naturligt: deras kollegor inom näringslivet eller media har ju alltid suttit vid makten.
De börjar rentav känna sig ansvarsfulla, skaffar sig upphöjda statsmannamanér, och aktar sig för varje förfluget ord som kan slungas tillbaka mot dem. De är ytterst måna om att inte ge något ideologiskt signalment på de åtgärder de genomför, trots att färdriktningen entydigt går mot större inkomstskillnader, skattebefrielser för de rika, utförsäljning av gemensam egendom. Ja, Schlingman vill inte ens placera partiet på vänster-högerskalan.
Moderaterna är idag ett parti som ideologiskt inte vill bekänna färg och därmed utgör de en kulmen på hela den antipolitiska utveckling som kännetecknat svensk - och förresten inte bara svensk - politik sedan åttiotalets början.
Väljaropinionen tror än så länge inte på den moderata antipolitiken och opinionssiffrorna är katastrofala för hela den moderatledda regeringen. I själva verket är det därför inte moderaternas politik, eller deras partistämma, som är det verkligt betydelsefulla i svensk politik just nu. Nej, det avgörande är hur oppositionen, socialdemokratin och arbetarrörelsen i vid mening, förmår hantera den nya, avideologiserade politiska makt som utge sig för att vara nästintill icke-politisk. Arbetarrörelsen kommer, förr eller senare, att bli tvungen att svara på denna teknokratiska utmaning med fördjupad idépolitik och systemkritik.
Det innebär att det från och med nu åligger alla tänkande människor i en brett definierad opposition att visa fram och ge kartor över hela det maktlandskap vi bebor - det som innefattar marknaden och kapitalet och inte bara partipolitiken. I moderaternas värld finns det ju ingen kapitalmakt, ingen marknadsmakt. Bara individer existerar. Och bara om arbetarrörelsen får oss att förstå att kapital- och marknadsmakt existerar, kommer vi att förstå att kollektivt handlande från löntagare och alla slags undertryckta behövs.”

Kolla också tidigare ledare av Greider på samma tema ”Antipolitiskt sömnpiller”.

Skulle också vilja länka artikeln ”För mycket mediciner” om vad Folkhälsoinstitutets generaldirektör Gunnar Ågren sagt i denna fråga men hittar den inte på nätet. I artikeln står bland annat att han menar att:

"...sjukvården har koncentrerat sig för mycket på medicinering [ja, enklare att skriva ut piller än att vidta andra åtgärder!?]. Det är en brist på balans."

Vidare står det:

"Gunnar Ågren står för en syn på hälsa som inte är oomtvistad. Han har varit chef för Statens Folkhälsoinstitut de senaste åtta åren, och han pekar på att demokrati i samhället, folkrörelser och bland annat spritförbud under perioder, har varit centrala i folkhälsoarbetet.

- Sociala reformer har betytt mycket mer för folkhälsan än medicinska framsteg, säger han något uppseendeväckande [nej, så får man väl inte säga!!!??].

Han pekar också på vilka faktorer som gjort att vi blivit gamla i Sverige.

-Att vi har möjlighet att påvera är betydelsefullt för hälsan. Sjukvård är förvisso betydelsefull bra när vi är sjuka, men för hälsan är det andra faktorer som är viktigare. /.../

För framtiden ser han flera faror:

-Vi lever längre, men det är inte alltid att vi mår bättre. De psykiska sjukdomarna ökar.

Enligt Ågren äter sex procent av Sveriges befokning, var 15:e person, antidepressiva läkemedel varje dag. Av de äldsta grupperna äter var femte antidepressiva läkemedel. /.../

När han skissar på en framtid med god hälsa ser han delaktighet, inflytande, samt ekonomisk och social trygghet som de viktigaste faktorerna. Annat som måste till är goda uppväxtvllkor, god yttre miljö, en hälobefrämjande hälso- och sjukvård, smittskydd och hälsosamma levnadsvanor. /.../"

Kolla också Gunnar Ågrens blogg och detta inlägg (bland många):

Hälsan – individens och samhällets ansvar (2007-08-21 08:29)

Två välkända debattörer med nyliberal framtoning, Fredrick Federley och Mattias Svensson har föreslagit att Folkhälsoinstitutet skall läggas ner. (länk)
Förslaget är inte särskilt oväntat. Argumentationen är däremot principiellt intressant eftersom den aktualiserar frågan om individens ansvar kontra samhällets. Debattörernas viktigaste kritik mot FHI och indirekt mot hela den svenska folkhälsopolitiken är att människor berövas möjligheten att ta ansvar för sina liv.

Kritiken mot institutet kan sammanfattas i följande punkter:
• Vi upprätthåller den svenska alkohollagstiftningen på ett alltför nitiskt sätt.
• Vi har medverkat till rökförbudet på restauranger genom en flitig lobbyverksamhet.
• Vi har bedrivit en ”fanatisk kampanj” mot snuset som resulterat i en konfiskatorisk skattehöjning.
• Vi har (på regeringens uppdrag) lagt ett antal förslag för att motverka övervikt och främja fysisk aktivitet.
• Vi har lagt ett förslag med syfte att förebygga självmord som innehåller en rad åtgärder för att försvåra suicidhandlingar, exempelvis skyddsräcken vid broar och höga platser.

Alla angreppspunkterna handlar egentligen om samma problem, avvägningen mellan samhällets ansvar och individens bestämmanderätt över sitt liv.

Ibland kan det finnas en faktisk motsättning mellan individens önskemål och samhällets regler. Att man har skyddsräcken, exempelvis vid Katarinahissen i Stockholm, inskränker naturligtvis individens frihet att balansera på kanten av gångbanan. Å andra sidan tyder tillgänglig forskning på att rätt avvägda skyddsanordningar faktiskt bidrar till att minska det totala antalet självmord vilket gör frihetsinskränkningen mer uthärdlig. Mycket talar för att en del suicidhandlingar påverkas av tillfälliga stämningslägen och impulser. Försvårar man den fysiska möjligheten till suicid kan det ge en möjlighet att exempelvis tänka över situationen och söka hjälp. För en mer utförlig dokumentation rekommenderas FHI nyligen utkomna rapport ”Förslag till nationellt program för suicidprevention”, som kan laddas ner från vår hemsida.

I andra fall kan man diskutera om samhällsåtgärderna verkligen innebär någon frihetsinskränkning för merparten medborgare. Ett förbud mot att spruta champagne ur 15-litersflaskor på andra restauranggäster ökar snarare den senare gruppen möjlighet till krogbesök. En av förklaringarna till att institutets arbete för ansvarsfull alkoholförtäring blivit en framgång är just att lugnare krogar med mindre berusningsdrickande och våld faktiskt ökar tillgängligheten och därmed ligger i både krögarnas, personalens och restauranggästernas intresse. En likartad effekt har man sett av rökförbudet.

Vår ’fanatiska kampanj’ mot snuset bestod framför allt i att vi tog fram en vetenskaplig rapport om snusets hälsorisker – något som snarast är ägnat att underlätta den enskilde individens avvägning av risker mot eventuella vinster av snusanvändning. Skatten på snus bestäms inte av Folkhälsoinstitutet utan av riksdagen där en av debattörerna, Fredrick Federley är ledamot. Ett rimligt förmodande är att statsfinansiella skäl haft större betydelse än skrifter från FHI för förslagets ställande.

Principfrågan är intressant. Är folkhälsan samhällets eller individens ansvar. Jag tror det rimligaste svaret är både och. Individen har givetvis ett ansvar för sina levnadsvanor men samhället bör underlätta bra val genom att sprida kunskap och öka möjligheterna till ett hälsosamt liv exempelvis genom skattepolitik, lagstiftning och samhällsplanering som tar hänsyn till hälsokonsekvenser."